Busfröet och Pipleksaken: Jag vill ha vår

onsdag 13 mars 2013

Jag vill ha vår

Tydligen så är det tre och en halv månad sen jag skrev nånting här sist. Fy skäms på mig. Men alltså, vad ska man skriva om, när varje dag består av tråkiga promenader längs med knappt plogade landsvägar och ett Busfrö som hellre snarkar framför brasan än sätter en enda tass utanför ytterdörren. Odågan är ju desto mer angelägen om att få komma ut och virvla runt bland snödrivorna, men man är ju helt klart begränsad tills våren kommer.

Men nu är våren snart här. Det har jag bestämt. SMHI delar inte min övertygelse, men det skiter jag i, för jag vill ha vår. Nu.

Heter man Odågan så kan man ha roligt oavsett årstid.

2 kommentarer:

Ludde13 mars 2013 kl. 22:25
Oj! Vilken energi! Det behövs nog mycket spring för att hålla värmen där ni bor! Vilka härliga snöhögar och vilka fina springvänliga gångar du har. Vi har inte heller någon vår här och skaren är så hård så det är inte lika roligt att springa PÅ snön som när man kan springa I den... Kramis!
SvaraRadera
Svar
Arlo14 mars 2013 kl. 17:28
WOW vilken massa spring i benen! Tar det aldrig slut? Man springer bäst och fortast på vintern, tycker jag. På sommaren är det för svettigt.
SvaraRadera
Svar

Lägg till kommentar

Om Pipleksaken

Pipleksaken är vår mirakelhund. När han var 12 veckor gammal fick han en svår nackskada och en mindre hjärnblödning, vilket slutade med att han inte hade någon kontroll över framben, nacke och huvud. Efter tre hemska dagar gjorde Pipleksaken ett tappert försök att resa sig upp, och ytterligare några dagar senare tog han sina första stapplande steg. Sen gick det undan må ni tro. En vecka senare kunde han minsann gå, den där lilla Pipleksaken, och ibland dröjde det flera minuter innan han ramlade omkull.

Idag är Pipleksaken som vilken valp som helst. Han springer, hoppar, leker och busar. Men tittar man riktigt noga så har han lite udda motorik. Men det skiter vi i, för Pipleksaken är det bästa man kan önska sig. Vi borde ha döpt honom till Emil i Lönneberga, för Pipleksaken är nämligen världsmästare i hyss.

Om Busfröet

Busfröet föddes i slutet av januari 2010, i en kull av fyra bröder. Busfröet blev kvar sist, för ingen ville ha ett sånt ostyrigt vilddjur. Så en dag när Busfröet var nästan fem månader gammal, förbarmade vi oss över honom, och han fick flytta in hos oss. Sen dess har det inte varit en tråkig stund här hos oss. Om hundar kunde meriteras i clowneri, så skulle Busfröet vara Champion vid det här laget.
Det bästa Busfröet vet är att springa. Snabb som vinden och smidig som få, det är Busfröet det. Matte-hundnörd hade stora förhoppningar om en agilitykarriär för Busfröet, men den karriären lades på hyllan när matte-hundnörd förstod att Busfröets koncentrationsförmåga är ungefär lika stor som en fem-öring. Och dom finns ju inte ens, så det säger ju en hel del.

Om Odågan

Odågan är den första hunden i mitt liv som jag valde med huvudet istället för hjärtat. Processen från rasval, till val av uppfödare, till val av kull, till det slutliga valet av valp var lååååångt. Och när han äntligen flyttade in hos oss visste jag att den långa väntan var värt det, för han klev rakt in i mitt hjärta.

Planen är att Odågan och matte-hundnörd blir ett Ekipage, med stort E, i lydnad och bruks. Jag räknar med att vägen dit kommer vara fylld av glädje och äventyr, och på den korta tiden som Odågan har hunnit vara hos oss så stämmer det. Det liksom spritter i hela honom, från öronen till svanstippen, av bus och knasiga påhitt. Känslan av champagnebubblor på tungan, det är Odågan det.