Tidsfördriv

Att fördriva en halv dag är inte svårt när man har hela huset fullt med hundar.  Efter flera dagars regn så började den här dagen soligt, så vid 10-tiden bestämde jag mig för att ta bilen och åka iväg och lägga spår.  Jag började med att snitsla ett 200 meter långt spår åt Busfröet.  Och 200 meter, det är ju inte så värst långt.  Men det här var nog det mest snirkliga, vinkliga, kluriga och svårframkomliga spår man kan lyckas lägga på en 200 meters sträcka.  När jag hade snitslat färdigt knatade jag tillbaka till bilen och hämtade klöv (vildsvin) och blod och traskade runt spåret igen med klöven släpandes efter mig och blod droppandes  med jämna (och ojämna) mellanrum.

När man går ett snirkligt, vinkligt, klurigt och svårframkomligt spår i 40 graders värme i skogen ska man inte göra det iklädd endast ett linne (fast jag hade ju byxor och gummistövlar på också, inte endast ett linne.) för man blir väldigt uppriven av alla grenar och väldigt myggbiten och väldigt kladdig av värmen som en massa löv och smuts fastnar i.  Och så ska man inte ta på sig dom fina blommiga gummistövlarna som bara är till för att vara fina och blommiga, för då blir man blöt om strumporna, eftersom dom inte är gjorda för att traska runt i lera och kärr.

När jag var klar med Busfröets spår traskade jag en bit längre bort längs vägen och gick ett personspår på ca 50 meter åt Odågan.  Här var terrängen mycket mer framkomlig för jag har varit lite taskig mot Odågan med dom senaste två spåren och tyckte han skulle få lite lättare terräng den här gången.  Det kan ju vara bra om han får fokusera på själva spårandet utan att behöva lägga all sin energi på att ta sig fram i terrängen.  Men jag la in en liten vinkel (inte riktigt 90 grader, men inte långt ifrån) och krängde mig genom lite trånga snår innan jag var klar.

Så fort jag kom hem tog jag Odågan och promenerade dom dryga två kilometerna, kopplade på sele och lina och satt iväg efter honom.  Eftersom terrängen var lättare tänkte jag låta honom vara mer självständig.  Jag har fått lite tips och råd av en väldigt duktig spårare på BK som sa att man inte ska lägga sig i vad hunden gör alls när den spårar, så jag lät Odågan gå före ca tio meter och följde bara efter.  Och han spårade helt klockrent.  Ett par gånger stannade han och väntade in mig (fast utan att sätta sig mitt i spåret som han har gjort tidigare) men han fortsatte framåt innan jag kommit ikapp honom.  Han ville väl bara försäkra sig om att jag hängde med.  Vinkeln tog han utan problem och spårslutet också.  Min superduktiga Odåga.  Sen promenerade vi hem igen samma dryga 2 km.

Väl hemma bytte jag hund (och strumpor) och knatade iväg med Busfröet.  Väl framme började jag ångra att jag lagt ett så snirkligt, vinkligt, klurigt och svårframkomligt spår och undrade hur långt han skulle gå innan han ledsnade.  Men man ska aldrig tvivla på mitt Busfrö, för han förvånar varje gång.  Med mina nya braiga tips om spår i huvudet så släppte jag på honom minst tio meter framför mig och sen följde jag bara efter.  När han gick förbi vinklar så lät jag honom göra det, och då upptäckte han sina misstag själv efter bara någon meter och vände tillbaka och fortsatte på rätt spår.  Och när det vart så om snirkligast och vinkligast och klurigast och svårframkomligast så såg jag honom inte ens längre, jag bara följde efter linan och plockade ner snitslar efter vägen, för nog fan höll han sig på spåret hela vägen fram till spårslutet.  Jag är så jävla stolt över mitt Busfrö, som till och med gick genom en vattenpöl för att ta sig fram.  Och känner man Busfröet så vet man att bli blöt om tassarna, det är jätte äckligt.

Väl klara så traskade vi hemåt igen i makligt takt, och väl hemma upptäckte jag att klockan hade hunnit bli eftermiddag.   Och nu har jag två trötta och nöjda hundar.  Eller tre egentligen, för Pipleksaken har tillbringat förmiddagen med att övervaka Sambo på jobbet nere vid IP.

Så jag tar tillbaka det jag sa häromdagen.  Hundar blir trötta av att spåra.  Och matte-hundnördar också.

Utställning i Österby

Idag har jag och Odågan miljötränat på hundutställningen i Österbybruk.  Fast det behövdes nog inte, för Odågan har inte gjort annat än gå fram till vilt främmande människor och hundar och hälsat hela dagen.  Till och med människovalpar som brukar vara så läskiga gick bra.  Han hittade en lite ett-åring som han knata fram till och blev helt överlycklig när pojken pussade honom på nosen.  Och lyckan var ömsesidig.

Förutom att pussa på barn och hälsa på random människor så har vi spanat in lite kompisar när dom ställde ut.  Först ut var Nattan med hennes phalene Harry.

 

Och Ewa ställde ut bedlingtonterriern Twister

Och så träffade vi Busfröets uppfödare som ställde ut Busfröets kullbror Lambert i Championklass.

Och i kinesringen ställde även Linda ut sin pufftik Heaven.

Vi tittade även på när Malou ställde tibben Tippa och när Madde ställde sina yorkshireterriers, men vid det laget hade batteriet i kameran dött så där blev det tyvärr inga bilder.

Så vi har haft en riktigt bra dag, Odågan och jag.  Busfröet och Pipleksaken har också haft en bra dag, på egna äventyr med Sambo.  Dom har hjälpt till att träna ungdomar i stavhopp.

Vilken lyckodag

Idag har vi varit på bergerträff på Härjarö utanför Enköping, Odågan och jag.  Och riktigt roligt har vi haft det.  Vi har äntligen träffat en massa människor som vi tidigare bara haft kontakt med på nätet.  Och så har vi varit med på utställning också, Odågan och jag.  Och vet ni vad, vi vann Bästa Hane i valpklassen.  Det ni!  Och fina vinster var det.  En ryggsäck, några kort, en smart vattenflaska/skål-manick, en termometer och en matskål.  Och icke att förglömma, två fina rosetter!  En HP rosett och en BIM rosett.

 

Och så här lydde kritiken:  Good sized puppy a little on the short side with excellent rear end.  Skull could be a little broader.  Temperament must be watched a little bit.  Close in rear.  Excellent side gate.  Nice expression.

Men den bästa saken vi fick på hela dagen var nog vimpeln som Humlespunkarnas matte viftade med när vi sprang i ringen.

Förutom dom två varv Odågan sprang inne i ringen så tillbringade han större delen av dagen i den här ställningen:

Det var minst 40 grader varmt, och inte en gnutta skugga någonstans.  Och mycket vatten gick det åt, så imorgon blir det till att ta med ännu mera vatten, för matte-hundnörd var tvungen att skänka allt sitt vatten till Odågan när hans tog slut.  

Lillebror och lillasyster var också med på utställningen, men det blev inga bilder på dom för matte-hundnörd var något av ett nerv-vrak innan det var vår tur i ringen och glömde därför bort vad en kamera vad till för.  Men efter vi hade vänstervarvat kom kameran fram.

Storebror Kaos var också med och visade upp sig.

Spunk var så klart också med på utställningen, och blev förvandlad av domaren från en poil long till en face race.  Resten av världen har ju vetat ganska länge att Spunk är en face race istället för en poil long, men nu är det officiellt.

Och så kommer det lite random bilder från dagens alla vackra hundar.

Alla är såklart välkomna att sno bilder på sina hundar om dom finns med bland dom här.  Och i morgon åker vi tillbaka till Härjarö, för då är det tävlingar i lydnad, rallylydnad och agility.  Så då blir det till att lämna vinterjackan hemma och ta med sig flera liter vatten, ifall det blir 40 grader varmt igen.

Förberedelser inför kommande utställningsdebut

Vi har tränat, Odågan och jag.  Det måste vi, eftersom vi av någon outgrundlig anledning har anmält oss till rasspecialen den 19 maj.  Så nu har vi tränat på att gå i koppel.  Numera är det inte (alltid) Odågan som släpar runt på matte-hundnörd.  Det händer (ibland) att vi ser ut som ett Ekipage, med stort E.  Men bara i några sekunder åt gången förstås.  Men det är ju bättre än inga sekunder åt gången.

Och så har vi tränat på att stå.  "Stå" säger matte-hundnörd i sin bästa utställningsröst.  Då brukar Odågan klia sig lite bakom örat.  Eller gräva lite i gruset.  Eller vända sig om och kolla vad som händer där borta.  Eller sätta sig ner.

Och så har vi tränat på att titta på tänder.  Men Odågan vill inte gärna att man tittar på hans tänder.  Han föredrar att låta matte-hundnörd känna på dom istället.  Men fina vuxentänder har han fått i fram i alla fall, det såg jag när han satte fast dom i min hand.

Fast ska jag vara helt ärlig så har vi nog mest tränat på att leka.  För det är vi bäst på, och då vill man ju gärna fortsätta träna på det.

Som ett brev på posten

Idag fick jag en trevlig liten leverens.  Det ringer på dörrklockan och där står Ubbe, med en älgklöv i handen och ett stort leende.  Varsågod, säger han innan han försvinner igen i mörkret.

Så imorgon blir det viltspår för Busfröet för första gången.  Spännande!!!!  Busfröet tyckte att det var spännande redan då, där vid dörren när Ubbe stod och viftade med älgklöven som droppade blod över hela golvet.  Busfröet tyckte det var så spännande så han ylade och sjöng så där dom bara han kan göra, i säkert tio minuter.  Han stod vid kylskåpsdörren och sjöng en hel aria om hur spännande han tyckte att det var med älgklövar.

Så i morgon bär det av till skogs för Busfröet och matte-hundnörd.

Watch this space!