tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
För tidigt ute?
Är det för tidigt för att döpa om bloggen och göra ny header tror ni? Jag menar, å ena sidan dröjer det ju fortfarande en vecka och fem dagar innan herr Grön flyttar hit, men å andra sidan så handlar ju var och vartannat inlägg om honom. Vad tycker ni? Är det dags ännu? Tyck till! (För det vet jag att ni är bra på).
söndag 29 januari 2012
Nu är han min!
Nu är han min. I dag har jag besökt Mari och hennes hundar, och klappat valpar och gosat och busat och blivit biten i både fingrar och tår. Och valt valp, det har vi också gjort. Och betalat för valp. Så nu är valp min. Men jag måste ju vänta i hela en vecka och sex dagar innan jag hämtar hem honom. Men ändå, han är ju min nu.
När vi skulle välja så stod det mellan två valpar (för mig) så jag och Mari diskuterade vad valparna hade för personligheter och vad jag hade för mål, och då kom vi fram till vilken som skulle passa mig bäst.
Och här är han, min valp.
När vi skulle välja så stod det mellan två valpar (för mig) så jag och Mari diskuterade vad valparna hade för personligheter och vad jag hade för mål, och då kom vi fram till vilken som skulle passa mig bäst.
Och här är han, min valp.
torsdag 26 januari 2012
Jag ropade nog hej
Jag kanske ropade hej innan jag hoppade över bäcken när jag skröt om hur bra det gick för dom nakna att sova ute i vardagsrummet. För i går kväll gick det mindre bra. Faktiskt så gick det inte alls.
Det började med att Pipleksaken smet in i sovrummet så fort jag gick för att borsta tänderna. När jag kom ut ur badrummet var han borta, och jag anade var jag kunde hitta honom. Och mycket riktig, mitt i sängen skådade jag en knöl under täcket. Jag lyfte bort honom från sängen, men när jag försökte sätta ner han på golvet klängde han sig fast i min famn som värsta orangutangbäbisen. Jag tänkte att det nog var bäst att jag parkerade mig i soffan med dom ett tag, så dom kunde slappna av innan jag gick och la mig.
När jag väl kom i säng var det tyst och lugnt. I ugnefär tre minuter. Sen började Busfröet skälla hysteriskt, vilket stressade Pipleksaken till att springa runt runt i cirklar. Efter trettio minuter av ylande, skällande och cirkelspringande (för att inte tala om Sambos snarkande) så gav jag upp och gick ut på soffan och la mig. Gladare hundar får man ju leta efter. Man kan ju tro att dom varit övergivna i två hela veckor så som dom hoppade och viftade på svansen (och hela sig själva) när jag kom ut ur sovrummet.
Det blir ett nytt försök i kväll. Men då ska jag se till att dom båda ligger och sover ordentligt innan jag smyger mig i säng.
Det började med att Pipleksaken smet in i sovrummet så fort jag gick för att borsta tänderna. När jag kom ut ur badrummet var han borta, och jag anade var jag kunde hitta honom. Och mycket riktig, mitt i sängen skådade jag en knöl under täcket. Jag lyfte bort honom från sängen, men när jag försökte sätta ner han på golvet klängde han sig fast i min famn som värsta orangutangbäbisen. Jag tänkte att det nog var bäst att jag parkerade mig i soffan med dom ett tag, så dom kunde slappna av innan jag gick och la mig.
När jag väl kom i säng var det tyst och lugnt. I ugnefär tre minuter. Sen började Busfröet skälla hysteriskt, vilket stressade Pipleksaken till att springa runt runt i cirklar. Efter trettio minuter av ylande, skällande och cirkelspringande (för att inte tala om Sambos snarkande) så gav jag upp och gick ut på soffan och la mig. Gladare hundar får man ju leta efter. Man kan ju tro att dom varit övergivna i två hela veckor så som dom hoppade och viftade på svansen (och hela sig själva) när jag kom ut ur sovrummet.
Det blir ett nytt försök i kväll. Men då ska jag se till att dom båda ligger och sover ordentligt innan jag smyger mig i säng.
onsdag 25 januari 2012
Döpa om bloggen
Jag måste ju döpa om bloggen, när valpen dyker upp (som för övrigt sker om två veckor och tre dagar, bara så ni vet). För bloggen kan ju inte heta bara Busfröet och Pipleksaken, när den kommer handla om Busfröet, Pipleksaken OCH lilla valpisen. Vad valpen kommer heta på bloggen har jag redan bestämt. Det var faktiskt Rudi som kom på det. Så det tackar jag för. I verkligheten heter han ju såklart något helt annat. Och Busfröet och Pipleksaken heter ju såklart inte Busfröet och Pipleksaken i verkligheten (även om deras riktiga namn är inbakade i deras alias, till skillnad från valpisens) för jag vill ju inte hänga ut mina stackars hundar. Så valpens riktiga namn är också hemligt. Men är man vääääääldigt nyfiken, så kan man ju gå in på Hunddata på skk och kika, för nu är kullen reggad där. Då får man ju se vad alla i kullen heter, och så kan vi leka gissningsleken =) Men det är ju liiiite detektivarbete som krävs för att hitta kullen. Men inte mycket.
Och så måste jag ju göra om headern på bloggen också. Problemet är ju att jag inte kommer ihåg hur jag gjorde riktigt. På ett ugnefär minns jag, men inte hur jag pillade runt med finliret. Men jag har ju gott om tid. Hela två veckor och tre dagar.
Och så måste jag ju göra om headern på bloggen också. Problemet är ju att jag inte kommer ihåg hur jag gjorde riktigt. På ett ugnefär minns jag, men inte hur jag pillade runt med finliret. Men jag har ju gott om tid. Hela två veckor och tre dagar.
Vilken valp?
Har fått lite diverse frågor från lite diverse bloggläsare i lite diverse kommentarsrutor angående den nya valpen. Eller har ni kanske missat att det kommer en valp? Om två veckor och tre dagar kommer en valp =) Nähä, ingen hade missat det.
Jag tänkte i alla fall besvara alla frågorna i ett inlägg istället för varje enskild kommentar. För att det är enklare för mig. Och roligare. Och för att kanske någon annan kanske också undrar men inte har kommit sig för att fråga ännu.
I alla fall, frågorna jag tänker besvara är ugnefär dom här: Varför Berger? Varför Jomgardens som uppfödare? Varför valp från just den kombinationen? Vilken valp? Varför just den valpen?
Jo, så här ligger det till. Jag har i över ett år släpat runt på stackars Busfröet på diverse kurser och äventyr för att mitt intresse för hundsport har vuxit. Busfröets intresse för hundsport har däremot inte vuxit. Inte det minsta. Inte ens lite. Busfröet tycker det är jätte roligt att träna nya saker och få egentid med matte-hundnörd och visa upp hur duktig han är. I korta stunder. När solen skiner. Och det inte regnar. Eller blåser. Eller marken är blöt. Eller kall. Eller han har bättre saker för sig. Och Pipleksaken är ju....inte som alla andra, om vi säger så. Det är absolut inget fel på hans inlärningsförmåga, och väldigt ofta så är han lättare att träna än Busfröet, för han är inte lika spattig. Men han sitter lika gärna och tittar på medan Busfröet tränar, som att träna själv. (Något som Busfröet ALDRIG skulle kunna göra). Därför började jag tänka på att skaffa en ny ras med lite bättre förutsättningar att kunna träna och tävla i olika hundsporter.
Jag var väldigt vetenskaplig när jag skulle välja ras. Jag skrev ner vilka kriterier jag hade, och sen gick jag igenom varenda ras hos skk, och strök dom en efter en där kriterierna inte passade in. Mina kriterier var (utan inbördes ordning);
* Storlek - tillräckligt liten för att kunna matcha dom nakna så dom kunde leka utan risk för skada.
* Pälsvård - så lite pälsvård som möjligt, eftersom det inte är min grej.
* Mentalitet - framåt, orädd men viss reservation kan accepteras. Med reservation menar jag att den inte bryr sig om främmande människor eller hundar, inte att den är rädd eller osäker.
* Arbetsvilja - jag vill ju ha en hund att träna och tävla med, så en hund med arbetslust som kan kanalyserar in i hundsporter är ju väldigt viktigt.
* Användningsområde - den här punkten går lite ihop med arbetsvilja, men ändå inte. Men tex en husky har ju supermycket arbetsvilja, men inom fel användningsområde. Det behöver alltså gå att utnyttja hundens arbetsvilja inom dom hundsporter jag vill.
* Föremålsintresse - eftersom man är matte-hundnörd till två nakna, så inser man lyxen av att kunna ha en hund med föremålsintresse när man tränar. Det ända dom nakna är intresserade av är mat. Och mera mat.
Ugnefär så såg listan ut. Och när jag hade strykit alla raser som inte passade in på listan, så hade jag lite olika att välja mellan, dom allra flesta hade antingen vallbakgrund eller apportörbakgrund. Då började jag läsa på mer om dom olika raserna för att se lite mer ingående hur rasen passade mig, och i slutändan hade jag bara tre raser kvar. Kelpie, schappendoes och berger. Kelpien kändes lite för stor, och framförallt inte helt pålitlig med andra hundar. Schappendoes kändes lite för klumpig, ojämn och framförallt tråkig för min smak. Så då återstod berger.
Nu började jag mailbomba uppfödare och deras valpköpare för mer information om rasen, gick på utställningar och pratade med ägare, var med på vallningsläger och tittade på hur hundarna jobbade, och träffade flera uppfödare.
När jag besökte Mari och hennes hundar (hon var tredje uppfödaren jag besökte) så föll jag pladask. Efter tre minuter satt jag med en hund i knät, och alla andra trängdes runt och krävde att bli klappade. Det var ett lätt beslut att ta; härifrån ville jag ha valp!
Vid mitt första besök blev jag kär i tiken Tindra. Hon var något alldeles speciell. Och när Mari flera månader senare mailade och berättade att Tindra skulle paras, blev jag jätte glad. Hon skulle dessutom paras med Sarradet, som har lämnat väldigt bra ledstatistik efter sig. Han har även en hel del valpar efter sig som har kommit långt inom olika grenar.
Då återstår det bara att välja en valp ur kullen. Och där har jag ju överlämnat mycket av ansvaret till Mari, eftersom hon känner valparna bäst, och hon vet vad jag är ute efter i en hund. Av den anledningen har jag heller inte tillåtit mig själv att ha någon favorit. Eller så kan man säga att alla är mina favoriter =)
Jag ska tillbaka till Mari och valparna på söndag, och då kommer det nog vara svårare att inte hitta en favorit, för då kommer dom vara 6 veckor gamla, och då har dom ju egna personligheter. Eller så blir jag störtkär i en speciell valp och säger att den här, just den här valpen vill jag ha. Men förhoppningen är att det blir ett gemensamt beslut, för då tror jag att det blir bäst.
Eftersom alla valparna är svarta, så blir det lättare att välja utifrån personlighet och mentalitet. Jag vill så klart ha en väldigt glad, framåt och orädd valp med stort föremålsintresse och det där lilla extra. Och det är väl en ganska bra beskrivning av vilken bergervalp som helst! =)
Jag tänkte i alla fall besvara alla frågorna i ett inlägg istället för varje enskild kommentar. För att det är enklare för mig. Och roligare. Och för att kanske någon annan kanske också undrar men inte har kommit sig för att fråga ännu.
I alla fall, frågorna jag tänker besvara är ugnefär dom här: Varför Berger? Varför Jomgardens som uppfödare? Varför valp från just den kombinationen? Vilken valp? Varför just den valpen?
Jo, så här ligger det till. Jag har i över ett år släpat runt på stackars Busfröet på diverse kurser och äventyr för att mitt intresse för hundsport har vuxit. Busfröets intresse för hundsport har däremot inte vuxit. Inte det minsta. Inte ens lite. Busfröet tycker det är jätte roligt att träna nya saker och få egentid med matte-hundnörd och visa upp hur duktig han är. I korta stunder. När solen skiner. Och det inte regnar. Eller blåser. Eller marken är blöt. Eller kall. Eller han har bättre saker för sig. Och Pipleksaken är ju....inte som alla andra, om vi säger så. Det är absolut inget fel på hans inlärningsförmåga, och väldigt ofta så är han lättare att träna än Busfröet, för han är inte lika spattig. Men han sitter lika gärna och tittar på medan Busfröet tränar, som att träna själv. (Något som Busfröet ALDRIG skulle kunna göra). Därför började jag tänka på att skaffa en ny ras med lite bättre förutsättningar att kunna träna och tävla i olika hundsporter.
Jag var väldigt vetenskaplig när jag skulle välja ras. Jag skrev ner vilka kriterier jag hade, och sen gick jag igenom varenda ras hos skk, och strök dom en efter en där kriterierna inte passade in. Mina kriterier var (utan inbördes ordning);
* Storlek - tillräckligt liten för att kunna matcha dom nakna så dom kunde leka utan risk för skada.
* Pälsvård - så lite pälsvård som möjligt, eftersom det inte är min grej.
* Mentalitet - framåt, orädd men viss reservation kan accepteras. Med reservation menar jag att den inte bryr sig om främmande människor eller hundar, inte att den är rädd eller osäker.
* Arbetsvilja - jag vill ju ha en hund att träna och tävla med, så en hund med arbetslust som kan kanalyserar in i hundsporter är ju väldigt viktigt.
* Användningsområde - den här punkten går lite ihop med arbetsvilja, men ändå inte. Men tex en husky har ju supermycket arbetsvilja, men inom fel användningsområde. Det behöver alltså gå att utnyttja hundens arbetsvilja inom dom hundsporter jag vill.
* Föremålsintresse - eftersom man är matte-hundnörd till två nakna, så inser man lyxen av att kunna ha en hund med föremålsintresse när man tränar. Det ända dom nakna är intresserade av är mat. Och mera mat.
Ugnefär så såg listan ut. Och när jag hade strykit alla raser som inte passade in på listan, så hade jag lite olika att välja mellan, dom allra flesta hade antingen vallbakgrund eller apportörbakgrund. Då började jag läsa på mer om dom olika raserna för att se lite mer ingående hur rasen passade mig, och i slutändan hade jag bara tre raser kvar. Kelpie, schappendoes och berger. Kelpien kändes lite för stor, och framförallt inte helt pålitlig med andra hundar. Schappendoes kändes lite för klumpig, ojämn och framförallt tråkig för min smak. Så då återstod berger.
Nu började jag mailbomba uppfödare och deras valpköpare för mer information om rasen, gick på utställningar och pratade med ägare, var med på vallningsläger och tittade på hur hundarna jobbade, och träffade flera uppfödare.
När jag besökte Mari och hennes hundar (hon var tredje uppfödaren jag besökte) så föll jag pladask. Efter tre minuter satt jag med en hund i knät, och alla andra trängdes runt och krävde att bli klappade. Det var ett lätt beslut att ta; härifrån ville jag ha valp!
Vid mitt första besök blev jag kär i tiken Tindra. Hon var något alldeles speciell. Och när Mari flera månader senare mailade och berättade att Tindra skulle paras, blev jag jätte glad. Hon skulle dessutom paras med Sarradet, som har lämnat väldigt bra ledstatistik efter sig. Han har även en hel del valpar efter sig som har kommit långt inom olika grenar.
Då återstår det bara att välja en valp ur kullen. Och där har jag ju överlämnat mycket av ansvaret till Mari, eftersom hon känner valparna bäst, och hon vet vad jag är ute efter i en hund. Av den anledningen har jag heller inte tillåtit mig själv att ha någon favorit. Eller så kan man säga att alla är mina favoriter =)
Jag ska tillbaka till Mari och valparna på söndag, och då kommer det nog vara svårare att inte hitta en favorit, för då kommer dom vara 6 veckor gamla, och då har dom ju egna personligheter. Eller så blir jag störtkär i en speciell valp och säger att den här, just den här valpen vill jag ha. Men förhoppningen är att det blir ett gemensamt beslut, för då tror jag att det blir bäst.
Eftersom alla valparna är svarta, så blir det lättare att välja utifrån personlighet och mentalitet. Jag vill så klart ha en väldigt glad, framåt och orädd valp med stort föremålsintresse och det där lilla extra. Och det är väl en ganska bra beskrivning av vilken bergervalp som helst! =)
Inga hundar i sängen!
Så har jag alltid sagt, i mina 20+ år som hundägare. Inga djur över huvud taget i sängen eller sovrummet. Nya valpar har ju alltid fått dispens under första tiden i nya hemmet, men överlag så har jag varit benhård med regeln.
Sen kom Busfröet. Jag konstruerade en liten inhängnad av kompstgaller intill min sida av sängen, sov så nära kanten jag bara kunde utan att ramla ut, med stundom halva min kropp i hans hage för att lugna honom. Men olyckligare hund fick man leta efter. Efter två veckor av ingen sömn gav vi upp och tog upp han i sängen. Eller sambo, rättare sagt. Jag mumlade något om att så fort han blev äldre och tryggare så åker han ut. Men det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig. Det är ju faktiskt ganska mysigt att ha en liten nakenhund sovandes i knäväcken på en. Så han blev kvar i sängen, och jag tänkte inget mer på det.
Sen kom Pipleksaken, och det var ju en självklarhet att han också skulle ligga i sängen. Han är däremot inte lika lättsam att ha i sängen som Busfröet. När Busfröet lägger sig, då somnar han på en gång och ligger kvar hela natten, om man inte puffar på honom för han är i vägen, för då masar han sig bara ner lite till en lämpligare plats. Pipleksaken gör INTE så. Innan han kan över huvud taget lägga sig till rätta måste han vandra runt hela sängen i flera omgångar. Som om han rekar ut bästa liggplatsen. Först ett par varv ovanför täcket. Sen ska han krypa in under täcket, mellan våra huvuden. Sen ett par varv under täcket. Sen ut igen för att kolla om det ändå inte var bättre ovanpå täcket. Men det var det ju inte, så då måste man släppa in honom under täcket igen. Då provligger han i genomsnitt fem eller sex olika platser innan han bestämmer sig för var han vill ligga. Och när han har valt liggplats, då måste han bestämma sig för HUR han ska ligga. Kanske på rygg? Nej. Eller så här, lite på sidan med huvudet på matte-hundnörds arm? Nej. Så här kanske, med en tass upptryckt i matte-hundnörds rygg, huvudet på matte-hundnörds ben och dom andra benen rätt upp i luften? Nej. Och på det viset fortsätter han tills han har bestämt sig hur han ska ligga. Ja men vad bra, tänker du, nu har han lagt sig till rätta. Men det varar inte länge. Jag har aldrig varit med om en hund som reser sig och byter sovläge så ofta som Pipleksaken. Det är som att sova med ett popcorn i sängen som poppar runt och landar på random platser en kort stund innan han poppar till igen.
I alla fall, sängen har varit ganska trång ganska länge. Och nu inför valpens ankomst tänkte jag att jag kommer ALDRIG stå ut med tre hundar i sängen. Så nu blir dom vräkta, dom två nakna.
Dom har nu tillbringat första natten i vardagsrummet, på egen hand. I föreberedelse för det så har jag sovit ute på soffan i några nätter med dom, men i natt var dom själva. Sambo tände en jätte brasa i kaminen innan sängdags, så att dom skulle tycka det var extra mysigt att vara i vardagsrummet, och så gick vi och la oss.
Fem minuter innan min väckarklocka ringde i morse väcktes jag av att Busfröet skällde, antagligen på att grannen åkte till jobbet. Dom har alltså sovit i vardagsrummet hela natten, utan en enda protest. Jag hade ju i alla fall förväntat mig lite kraffsande på dörren (Pipleksaken) och en hel del gnäll (Busfröet). Men nej, inte det. Efter att jag hade rastat och gett mat så släppte jag in dom i sovrummet och dom kröp in under täcket brevid en sovande Sambo, och där ligger dom än. Det kan dom gott få göra, så här på morgonkvisten. Men det känns härligt att sängen inte är full med hundar lagom tills när valpen kommer.
Sen kom Busfröet. Jag konstruerade en liten inhängnad av kompstgaller intill min sida av sängen, sov så nära kanten jag bara kunde utan att ramla ut, med stundom halva min kropp i hans hage för att lugna honom. Men olyckligare hund fick man leta efter. Efter två veckor av ingen sömn gav vi upp och tog upp han i sängen. Eller sambo, rättare sagt. Jag mumlade något om att så fort han blev äldre och tryggare så åker han ut. Men det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig. Det är ju faktiskt ganska mysigt att ha en liten nakenhund sovandes i knäväcken på en. Så han blev kvar i sängen, och jag tänkte inget mer på det.
Sen kom Pipleksaken, och det var ju en självklarhet att han också skulle ligga i sängen. Han är däremot inte lika lättsam att ha i sängen som Busfröet. När Busfröet lägger sig, då somnar han på en gång och ligger kvar hela natten, om man inte puffar på honom för han är i vägen, för då masar han sig bara ner lite till en lämpligare plats. Pipleksaken gör INTE så. Innan han kan över huvud taget lägga sig till rätta måste han vandra runt hela sängen i flera omgångar. Som om han rekar ut bästa liggplatsen. Först ett par varv ovanför täcket. Sen ska han krypa in under täcket, mellan våra huvuden. Sen ett par varv under täcket. Sen ut igen för att kolla om det ändå inte var bättre ovanpå täcket. Men det var det ju inte, så då måste man släppa in honom under täcket igen. Då provligger han i genomsnitt fem eller sex olika platser innan han bestämmer sig för var han vill ligga. Och när han har valt liggplats, då måste han bestämma sig för HUR han ska ligga. Kanske på rygg? Nej. Eller så här, lite på sidan med huvudet på matte-hundnörds arm? Nej. Så här kanske, med en tass upptryckt i matte-hundnörds rygg, huvudet på matte-hundnörds ben och dom andra benen rätt upp i luften? Nej. Och på det viset fortsätter han tills han har bestämt sig hur han ska ligga. Ja men vad bra, tänker du, nu har han lagt sig till rätta. Men det varar inte länge. Jag har aldrig varit med om en hund som reser sig och byter sovläge så ofta som Pipleksaken. Det är som att sova med ett popcorn i sängen som poppar runt och landar på random platser en kort stund innan han poppar till igen.
I alla fall, sängen har varit ganska trång ganska länge. Och nu inför valpens ankomst tänkte jag att jag kommer ALDRIG stå ut med tre hundar i sängen. Så nu blir dom vräkta, dom två nakna.
Dom har nu tillbringat första natten i vardagsrummet, på egen hand. I föreberedelse för det så har jag sovit ute på soffan i några nätter med dom, men i natt var dom själva. Sambo tände en jätte brasa i kaminen innan sängdags, så att dom skulle tycka det var extra mysigt att vara i vardagsrummet, och så gick vi och la oss.
Fem minuter innan min väckarklocka ringde i morse väcktes jag av att Busfröet skällde, antagligen på att grannen åkte till jobbet. Dom har alltså sovit i vardagsrummet hela natten, utan en enda protest. Jag hade ju i alla fall förväntat mig lite kraffsande på dörren (Pipleksaken) och en hel del gnäll (Busfröet). Men nej, inte det. Efter att jag hade rastat och gett mat så släppte jag in dom i sovrummet och dom kröp in under täcket brevid en sovande Sambo, och där ligger dom än. Det kan dom gott få göra, så här på morgonkvisten. Men det känns härligt att sängen inte är full med hundar lagom tills när valpen kommer.
tisdag 24 januari 2012
Man kanske ska ha alla fyra?
Tänk om man hade en oändlig mängd pengar. Och en oändlig mängd tid. Och framförallt en oändlig mängd tålamod. Då skulle man kunna ta hem alla fyra, och inte behöva välja bara en. För nu är det bara två veckor och fyra dagar kvar. =)
lördag 21 januari 2012
Ja må dom leva...
I dag fyller dom fem veckor, dom små liven. Det betyder ju att det är exakt tre veckor kvar tills en av dom flyttar hem till oss! (Det vet jag eftersom jag läser matte C, så jag kan räkna såna svåra tal) Så här ser dom ut nu.
Bilderna är från Jomgardens, självklart med Maris tillåtelse. Jag har bett Mari att vara väldigt delaktig i valet av valp till mig. Dels så känner hon ju dom bäst, och dels så är risken ganska stor att får jag välja själv så väljer jag allihopa, och då blir nog inte Sambo så glad, om jag kommer hem med fyra galna lurvmonster istället för bara ett galet lurvmonster.
onsdag 18 januari 2012
Kommentarer
En del har tydligen haft problem att lämna kommentarer på bloggen. Tydligen är det fler som använder just blogger.com som har haft samma problem, och jag fick tips hur jag skulle lösa det. Så nu har jag löst det. Tror jag. Hoppas jag.
3 veckor och 3 dagar kvar
I fall att nån råkar ha missat att det kommer en valp snart, eller om ni mot förmodan har glömt att det kommer en valp snart, så tänkte jag bara säga; DET KOMMER EN VALP SNART!!!!!!
tisdag 17 januari 2012
klossträning
I dag har vi tränat med klossen igen. Jag tänkte att det kunde vara lite smart om Busfröet var van att utgå från min högra sida om vi ska börja träna på slalom mellan benen. Och det är ju redan tisdag och vi har inte ens börjat med slalomträningen ännu. Så min plan var att ha klossträning som det första träningspasset under dagen, så att han inte skulle blanda in en massa annat. Och med en massa annat menar jag förstås hoppstå.
Busfröet har aldrig tränat med klossen inomhus förut. Jag brukar hoppa över det steget i vår träning och köra utomhus direkt. Men så här i efterhand förstår jag ju vitsen med att träna saker i så många olika miljöer som möjligt, även inomhus, för det tog ett tag för Busfröet att förstå vad jag ville. Tillslut fick jag lov att köra lite tasstarget på en wettex trasa och sedan lägga trasan ovanpå klossen (Vår Kokbok) och då verkade det lossna i skallen på Busfröet.
Men det var svårt det där med att gå åt höger istället för vänster, tyckte Busfröet. Även fast han fattade i stort sett på en gång att han skulle till höger, så slängde han gärna in några vänstervarv här och där, ifall man kunde bli belönad för det också. Ibland struntade han i klossen totalt, och gjorde sina allra finaste ingångar till min vänstra sida. Typ ”Hallå matte-hundnörd, vad tragglar vi det här för? Jag kan ju redan ser du väl?”
Jag avbröt övningen ganska tidigt. Dels för att jag ville sluta när vi låg på topp (annars har jag en dålig vana att vilja fortsätta träna mer mer mer) och dels för att Busfröet inte hade erbjudit ett enda hoppstå, så jag ville inte utmana ödet. I morgon är det hårdträning som gäller. Annars kommer vi få skämma ögonen ur oss, jag och Busfröet, när alla andra lyckas med baklänges slalom, och vi inte ens får till framlänges ordentligt.
måndag 16 januari 2012
söndag 15 januari 2012
Massage
Jag har funderat ganska länge nu på att börja massera Busfröet, eftersom han kan behöva lite avslappningsövningar ibland. Men jag har inte vågat ifall man gör något fel. Så jag har snokat runt på nätet lite och läst mig till hur man gör. I framtiden skulle jag vilja gå en kurs i hundmassage och stretching. Ingen värsting kurs, utan bara för hemmabruk.
Men innan det blir aktuellt så hittade jag den här sidan.
Jag testade den på Busfröet igår kväll. Men med lite modifikationer eftersom det var första gången och Busfröet inte kände sig helt bekväm i situationen. Så jag skippade att ha honom liggandes på sidan för att massera ryggen, och gjorde det med honom i sittande läge istället. Sen fortsatte jag med hals och nacke, och det gjorde honom verkligen avslappnad. Jag testade att massera hans ben, men var lite skeptisk till om han skulle tillåta det. Men det gick bra. Sist masserade jag hans tassar. Här blev jag väldigt förvånad, för i vanliga fall får man inte ta i hans tassar över huvud taget. Kloklippning är ett ständigt gissel där det krävs två, en för att hålla och mata, och en för att klippa i den mån det går. Men han satt helt still, utan minsta tillstymmelse till att rycka undan tassarna.
Jag körde ju inga tre minuter, som dom rekommenderade i texten. Snarare 20 till 30 sekunder på varje ben och lika länge på varje tass. När Busfröet ville, så fick han gå iväg. Då la han sig framför brasan i ett par minuter. Men sen kom han tillbaka och satte sig bredvid mig igen för att få mer massage. Jätteroligt, tyckte jag så klart, att han gillade det. Så den här gången utökade jag tiden lite, till dryga minuten per ben, och nästan lika länge per tass. Men sen ville han inte mer, och gick och la sig i andra änden av soffan.
Det här är definitivt något som jag ska fortsätta med, och ha som rutin.
lördag 14 januari 2012
Handling för idioter
Eller handling för matte-hundnörd och Busfröet, men det är ungefär samma sak.
Eftersom det är bajsväder ute så har Busfröet och jag tränat inomhus, och då blir man ju lite mer begränsad i vilka övningar man kan göra. Cirkelarbete funkar ju liksom inte, eftersom vi inte har något rum stort nog för att springa i cirklar med 20 meters diameter. Eller jo, om man plockade bort soffan (och julgranen vore kanske en idé att plocka ner, kom jag på nu) och matbord och stolar så skulle det gå. Fast inte med 20 meter kanske, jag har nog väldigt dåligt ögonmått tror jag. Och egentligen körde vi inga riktiga handlingsövningar, utan snarare förberedelser för kommande handlingsövningar.
Vi klosstränade lite. Åt höger, tänkte jag, för vänster kan ju redan Busfröet. Men man måste ju kunna höger också, om man ska vara agilitystjärna. Och så körde vi lite att gå fram och tillbaka på både höger och vänster sida om matte-hundnörd, för det måste man också kunna. Och extern belöningar är väldigt bra att ha i agility har jag hört av dom som kan, så vi tränade på att lägga godis i en skål på golvet, och på ett "varsågod" så fick Busfröet springa och ta det. (fast ett par gånger hade Pipleksaken hunnit dit före, tills matte-hundnörd kom på den braiga idén att låta Pipleksaken tillbringa lite tid med Sambo i spelrummet) Sen som avslutning så tänkte vi köra lite stadga i sitt, för man måste ju kunna sitta still i starten innan matte-hundnörd säger att man får börja.
Så det är vad vi har gjort idag. Kanske inte så storartat som vi hade planerat. Men man måste ju kunna grunderna innan man börjar med dom flashiga övningarna liksom.
Och hur gick det för oss då?
Hm, att klossträna borde ju vara plättlätt kan man tycka, för det har vi ju gjort tusen gånger förut. Men inte idag, tydligen. Idag var klossen helt ointressant och det enda beteendet Busfröet erbjöd var hoppstå. Så då sket vi i det och gick lite fram och tillbaka med Busfröet på både höger och vänster om matte-hundnörd, och det gick ju väldans bra, förutom att Busfröet envisades med att erbjuda hoppstå hela vägen fram och tillbaka. ”Varsågod” gick bättre. Det gick väldigt bra faktiskt och han förstod fort att han skulle prestera något innan han fick ett varsågod. Vi började så klart utan att behöva prestera något alls, jag höll tillbaka honom och släppte honom med ett varsågod så sprang han raka vägen fram till skålen med nötkorv (utan lök, från lokal bonde, mycket lyckat fynd). Sen skulle han som sagt prestera något för korvbiten. Vi började med att gå ifrån skålen i fotposition. Hur klockrent som helst. Även fast han fortsatte att erbjuda hoppstå hela vägen. Sen tyckte jag att han kunde sitta också innan han fick ett varsågod. Men det tyckte inte Busfröet. Han tyckte han skulle visa upp sitt nya fina hoppstå trick istället. Vid det här laget började jag ana ett mönster i det hela, och lät honom hållas med sitt eviga hoppståande. Så stadgan i sitt som jag hade tänkt träna struntade vi i helt och hållet. Man får ju välja sina duster liksom.
Jag väljer att se det positiva i vårat misslyckande. ”Varsågod” träningen gick ju superbra, så det fortsätter vi med i morgon. Resten fortsätter vi med någon annan gång. Man kan ju inte hålla på med hur många grejer som helst på en gång. Dessutom har jag antagit en utmaning från Sofie med dom underbart vackra kamelerna om att börja med ett träningsmål i veckan. Den kommande veckan är vi ett gäng som kör slalom mellan benen som mål. Och så fortsätter vi med hoppstå. Och varsågod. Och på måndag är det ny lektion på onlinekursen. Ja, det får nog räcka med dom sakerna.
Valpmys
I dag har jag varit på valpkalas hos min kull som fyller fyra veckor idag. Eller ja, hela kullen är ju inte min förståss. Det tog ett tag innan jag fick sätta mig i valplådan för mamma Tindra, men inte för att hon var vaktig, utan för att hon tyckte att jag skulle klappa henne först. Så valparna fick vänta medan jag och Tindra hade en egen liten mysstund. Men tillslut ropade Mari på Tindra så jag skulle få en chans att se valpisarna också. Fast för mig gjorde det inget, för Tindra har ju varit min favorithund sen första gången jag träffade hela Jomgarden gänget. Jag har erbjudit ett flertal gånger att Tindra kan få bo hos mig, men det blir inget av med det, säger Mari.
Fyraveckors valpar är ju inte så jätte intressanta, det vet vi ju alla som har suttit i en valplåda förut. Det görs ju inte många knop, dom somnar stup i kvarten och alla ser exakt lika dana ut. Som små runda svarta bajskorvar ser dom ut. Men oj! vilka vassa små tänder dom har. Det fick både fingrar och tår erfara.
Så var det det där med bilder ja. Det var ju inte så bra belysning för fotografering i rummet, och jag ville inte utsätta deras små ögon för blixt, så bilderna blev supersuddiga. Men jag har ju utlovat bilder, så jag snor några från Maris hemsida och visar. För en gångs skull har jag faktiskt frågat först, jag som annars inte brukar vara så där noga med källhänvisning. Så här kommer en liten bildkavalkad på dom små runda svarta bajskorvarna.
Fyraveckors valpar är ju inte så jätte intressanta, det vet vi ju alla som har suttit i en valplåda förut. Det görs ju inte många knop, dom somnar stup i kvarten och alla ser exakt lika dana ut. Som små runda svarta bajskorvar ser dom ut. Men oj! vilka vassa små tänder dom har. Det fick både fingrar och tår erfara.
Så var det det där med bilder ja. Det var ju inte så bra belysning för fotografering i rummet, och jag ville inte utsätta deras små ögon för blixt, så bilderna blev supersuddiga. Men jag har ju utlovat bilder, så jag snor några från Maris hemsida och visar. För en gångs skull har jag faktiskt frågat först, jag som annars inte brukar vara så där noga med källhänvisning. Så här kommer en liten bildkavalkad på dom små runda svarta bajskorvarna.
Ställande med gång och piruett
I går kämpade jag och Busfröet med hoppstå. Eller som Rudi döpte det till, ställande med gång piruett. Eftersom det verkligen inte funkade för oss så slängde jag ut en fråga till Fanny och Thomas på klickerklok om hur jag skulle gå vidare, och fick svar av en av dom andra deltagarna att jag skulle testa att belöna i position INNAN Busfröet han göra hela hans cirkusnummer. Problemet med det var att då stod Busfröet helt enkelt kvar på två ben resten av träningspasset, för det var ju där som han fick belöningen. Så då spann jag vidare lite på tipset jag hade fått och kom på att jag skulle belöna på marken. Klicka när han står på bakbenen, och sen slänga godiset (falukorv, för vi tränade medan jag stod och lagade mat, och det var korvstroganoff till middag.) på golvet. Eftersom förväntningen på belöningen var på golvet så tog det inte lång stund innan han fattade hela grejen med att ställa sig på bakbenen och sen ner igen på en gång innan det blev klick och godis. Det funkade klockrent. Tänk va bra det är när man kan bollplanka med människor och tillsammans kommer man fram till en lösning. Så idag har vi jobbat vidare med hoppstå, som numera verkligen heter hoppstå, och inte ställande med gång och piruett. Vi har jobbat med avstånd och stadga. Inga stora avstånd eller långvarig stadga, men ändock framsteg.
Senare idag ska jag och Busfröet börja träna lite enklare handling inför agility. Det är Humlespunkarnas matte som har lurat i mig det. Hon har hjärntvättat mig under en längre period om hur roligt det är med agilityträning, och nu orkar jag inte kämpa emot längre. Jag lär blogga senare idag om våra misslyckanden. Men nu ska jag ge mig iväg och besöka dom här go'bitarna.
För om fyra veckor exakt så följer en av dom med mig hem. För det är det väl ingen som har missat? Och det lär jag också blogga om senare idag. Det var värst vad flitig jag har blivit på sistone med bloggandet.
fredag 13 januari 2012
Hoppstå
Veckans lektion på onlinekursen som jag deltar i handlar om bland annat hoppstå. Alltså hur man får till ett riktigt snyggt och säkert stå i tex ställande under gång.
Planen är att först belöna för att Busfröet reser sig på bakbenen. Sen när han har fattat det, så belönar man istället när frambenen sätts ner i backen igen. Och efter det så belönar man stadgan i momentet. Och så bygger man vidare med generalisering och fjärrstyrning osv.
Så såg planen ut. Verkligheten ser ut så här:
Busfröet ställer sig på bakbenen. Sen går han, fortfarande på bakbenen, tre meter ifrån mig. Här pausar han för effekt, och gör tre perfekta pirruetter, innan han går tre meter tillbaka till mig. Då slänger han in en extra piruett för säkerhetsskull innan han sätter ner framtassarna i backen igen.
Känns ju inte som ett lydnadsmässigt STÅ precis.
Planen är att först belöna för att Busfröet reser sig på bakbenen. Sen när han har fattat det, så belönar man istället när frambenen sätts ner i backen igen. Och efter det så belönar man stadgan i momentet. Och så bygger man vidare med generalisering och fjärrstyrning osv.
Så såg planen ut. Verkligheten ser ut så här:
Busfröet ställer sig på bakbenen. Sen går han, fortfarande på bakbenen, tre meter ifrån mig. Här pausar han för effekt, och gör tre perfekta pirruetter, innan han går tre meter tillbaka till mig. Då slänger han in en extra piruett för säkerhetsskull innan han sätter ner framtassarna i backen igen.
Känns ju inte som ett lydnadsmässigt STÅ precis.
I morgon blir det valpmys
I morgon klockan tolv ska jag besöka Mari och träffa valpkullen för första gången. Det är ett under att jag kan sitta still länge nog för att skriva det här inlägget, för det spritter av glädje i hela kroppen på mig. Jag ska så klart ta med kameran och ta mååååånga bilder.
Och så är namnet bestämt. Men det är en hemlis. Men jag fick välja hans stamtavlenamn själv, så det börjar förståss med bokstaven O, eftersom det är O-kullen. Och det är ju inte lätt, att hitta ett passande namn på bokstaven O. Ett som passar som både stamtavlenamn och som tilltalsnamn. Men jag hittade ett.
Busfröet och Pipleksaken är inte alls lika uppspelta som jag just nu. Inga glädjespritt i deras kroppar inte. Dom ligger blickstilla och låstas sova båda två, det har dom gjort helaste dagen. För det toksnöar ute, och blåser upp till storm. Då är det säkrast att låstas sova, tycker dom. För om matte-hundnörd ser att man är vaken, då släpas man ut på promenad, oavsett väder, har dom fått för sig. Och dom har ju lite rätt, för en promenad i friska luften vore ju trevligt, även fast det är mörkt och snöigt och blåsigt. Men det går ju inte, för dom sover ju uppenbarligen, där dom ligger helt blickstilla och kniper ihop ögonen jättehårt så man inte ska se att dom är vakna.
Och så är namnet bestämt. Men det är en hemlis. Men jag fick välja hans stamtavlenamn själv, så det börjar förståss med bokstaven O, eftersom det är O-kullen. Och det är ju inte lätt, att hitta ett passande namn på bokstaven O. Ett som passar som både stamtavlenamn och som tilltalsnamn. Men jag hittade ett.
Busfröet och Pipleksaken är inte alls lika uppspelta som jag just nu. Inga glädjespritt i deras kroppar inte. Dom ligger blickstilla och låstas sova båda två, det har dom gjort helaste dagen. För det toksnöar ute, och blåser upp till storm. Då är det säkrast att låstas sova, tycker dom. För om matte-hundnörd ser att man är vaken, då släpas man ut på promenad, oavsett väder, har dom fått för sig. Och dom har ju lite rätt, för en promenad i friska luften vore ju trevligt, även fast det är mörkt och snöigt och blåsigt. Men det går ju inte, för dom sover ju uppenbarligen, där dom ligger helt blickstilla och kniper ihop ögonen jättehårt så man inte ska se att dom är vakna.
onsdag 11 januari 2012
Slutspurten innan valpen kommer
Nu är det fyra veckor och tre dagar kvar. Och då tänkte jag att det absolut är dags för en slutspurt för att få ordning på lite vardagshyfs hos Busfröet och Pipleksaken. För skaffar man valp innan man fått fason på första hunden så får man ju skylla sig själv. Och skaffar man dessutom en till valp innan man har fått fason på både hund ett och hund två, ja, då är man ju bara dum. Som jag. Så nu är det dags för slutspurten.
Busfröet:
Lite bättre koppelgående vore önskvärt. Även om det är hyfsat bra, så glömmer han ibland bort hur man gör. Helt mitt fel, eftersom vi så sällan använder koppel.
Sluta tokskälla så fort någon kommer, eller någon kanske kommer, eller någon går förbi huset, eller han tror att någon går förbi huset. Eller katten kommer in genom kattluckan. Eller går ut genom kattluckan. Sluta tokskälla på katten i allmänhet vore trevligt.
Pipleksaken:
Koppelgående. I dagsläge rör han sig som en serpentin fram och tillbaka, framför och bakom.
Skällande, men här tror jag Busfröet är största boven, och kan jag få bukt på hans ljudande så lägger Pipleksaken också av.
Bajskorvar inomhus. Tänk vad skönt om man slapp det lagom tills det är dags att börja om med att träna rumsrenhet med nästa hund.
Okej, nu när jag ser allt nerskrivet så var det ju inte så farligt. Det kanske bara känns så när man har snubblat över ihoptrasslade koppel i trekvart och blivit döv av allt skällande för att katten inte kan bestämma sig om han vill vara inne eller ute.
Från och med i morgon, slutspurt.
Busfröet:
Lite bättre koppelgående vore önskvärt. Även om det är hyfsat bra, så glömmer han ibland bort hur man gör. Helt mitt fel, eftersom vi så sällan använder koppel.
Sluta tokskälla så fort någon kommer, eller någon kanske kommer, eller någon går förbi huset, eller han tror att någon går förbi huset. Eller katten kommer in genom kattluckan. Eller går ut genom kattluckan. Sluta tokskälla på katten i allmänhet vore trevligt.
Pipleksaken:
Koppelgående. I dagsläge rör han sig som en serpentin fram och tillbaka, framför och bakom.
Skällande, men här tror jag Busfröet är största boven, och kan jag få bukt på hans ljudande så lägger Pipleksaken också av.
Bajskorvar inomhus. Tänk vad skönt om man slapp det lagom tills det är dags att börja om med att träna rumsrenhet med nästa hund.
Okej, nu när jag ser allt nerskrivet så var det ju inte så farligt. Det kanske bara känns så när man har snubblat över ihoptrasslade koppel i trekvart och blivit döv av allt skällande för att katten inte kan bestämma sig om han vill vara inne eller ute.
Från och med i morgon, slutspurt.
Vilka känslor har jag väckt hos min hund idag?
I dag började inte bra. Jag vaknade (väcktes) en dryg timma innan väckarklockan ringde från välbehövd sömn. Jag har fått en akuttid hos tandläkaren och det är inte en minut för tidigt för det gör ont ont ont. Det regnade. Jag hade glömt att ta fram färskfoder ur frysen till hundarnas frukost. Busfröet, som oftast är ganska morgontrött och ibland väljer att inte ens följa med på morgonpromenaden hade tydligen druckit fyra burkar redbull och en kopp kaffe i morse och flög runt som ett oväder. Jag snubblade över Pipleksaken två gånger innan jag ens hade klätt på mig.
Så vi kan väl säga att jag inte var på världens bästa humör när jag släpade ut mig själv på morgonpromenaden. Och när jag gick där, grinig, blöt, trött och hungrig (det är svårt att äta med värkande tand) så tänkte jag på hur det påverkar hundarna. För jag upptäckte att jag inte alls tyckte att det var ok att stanna och lukta på samma fläck i tio minuter, för att sedan ta två steg innan nästa hund också ska stanna och lukta på samma fläck i tio minuter till. Och jag tyckte att det var himlans onödigt att behöva klättra in och ut ur diken hela tiden bara för att det tydligen doftade extra gott där nere. Jag tyckte helt enkelt att hundarna kunde skynda sig att göra ifrån sig så vi kunde gå hem. Vi var inte på promenad, vi var på toalettbesök helt enkelt.
Medans jag gick där kom jag att tänka på föredraget jag var på för ett par månader sen med Kenth Svartberg. Han hade pratat om vilka känslor en hund faktiskt kan ha (och vilka dom inte kan ha) och hur vi som matte/husse behöver tänka på hur vi påverkar hundens känslor. Det tänkte jag på medans jag var trött och grinig och blöt. Och hade ont.
Det är ju slöseri på både min och Kenths tid om jag inte tar till mig det han har pratat om, tänkte jag. Och så tänkte jag; Vilka känslor har jag väckt hos min hund idag?
Just idag är kanske inte den bästa dagen att börja eftersträva Kenths tänk. För när jag kommer hem från tandläkaren kommer jag ha en tand mindre i käften, och en himla massa värk. Så jag kommer nog inte riktigt vara upplagd för att förgylla mina hundars tillvaro. Eller så är idag den perfekta dagen för att eftersträva det. Att tänka på det lilla, liksom. Att hitta små sätt (för jag lär inte orka med stora sätt) att ge mina hundar den känsla dom förtjänar.
Jag börjar nog med en gosstund under täcket med dom, innan jag måste åka till tandläkaren.
Så vi kan väl säga att jag inte var på världens bästa humör när jag släpade ut mig själv på morgonpromenaden. Och när jag gick där, grinig, blöt, trött och hungrig (det är svårt att äta med värkande tand) så tänkte jag på hur det påverkar hundarna. För jag upptäckte att jag inte alls tyckte att det var ok att stanna och lukta på samma fläck i tio minuter, för att sedan ta två steg innan nästa hund också ska stanna och lukta på samma fläck i tio minuter till. Och jag tyckte att det var himlans onödigt att behöva klättra in och ut ur diken hela tiden bara för att det tydligen doftade extra gott där nere. Jag tyckte helt enkelt att hundarna kunde skynda sig att göra ifrån sig så vi kunde gå hem. Vi var inte på promenad, vi var på toalettbesök helt enkelt.
Medans jag gick där kom jag att tänka på föredraget jag var på för ett par månader sen med Kenth Svartberg. Han hade pratat om vilka känslor en hund faktiskt kan ha (och vilka dom inte kan ha) och hur vi som matte/husse behöver tänka på hur vi påverkar hundens känslor. Det tänkte jag på medans jag var trött och grinig och blöt. Och hade ont.
Det är ju slöseri på både min och Kenths tid om jag inte tar till mig det han har pratat om, tänkte jag. Och så tänkte jag; Vilka känslor har jag väckt hos min hund idag?
Just idag är kanske inte den bästa dagen att börja eftersträva Kenths tänk. För när jag kommer hem från tandläkaren kommer jag ha en tand mindre i käften, och en himla massa värk. Så jag kommer nog inte riktigt vara upplagd för att förgylla mina hundars tillvaro. Eller så är idag den perfekta dagen för att eftersträva det. Att tänka på det lilla, liksom. Att hitta små sätt (för jag lär inte orka med stora sätt) att ge mina hundar den känsla dom förtjänar.
Jag börjar nog med en gosstund under täcket med dom, innan jag måste åka till tandläkaren.
tisdag 10 januari 2012
Hemligheter
Idag hittade vi en hemlig stig. Och efter stigen kom en hemlig skogsdunge. Bara för oss. Det hela började med att jag blev tvungen att hitta en ny promenad väg, efter att det har flyttat in en ny familj längs vägen där vi alltid har promenerat förut. Deras hund får springa lös på deras oinhängnade tomt, och tydligen så får den även springa lös utanför tomten. Efter ett ganska obehagligt möte med hunden när vi gick förbi där sist så valde jag helt enkelt att hitta en ny promenadväg.
Och när man bor som vi gör så är ju inte det så svårt. Det går ju små grusvägar lite överallt liksom. En del leder fram till gårdar (dom vill man ju inte ta), en del till åkrar (dom vill man ju inte heller gärna ta) och en del leder ut till ängar och skog (bingo). En sån gick vi idag, en sån som leder ut på ängar. Vi har gått den förut, och sen svängt höger ut på ängarna. Men idag svängde vi vänster. När ängarna tog slut så trodde jag att vi skulle vara tvungna att vända, för det är breda, djupa, vattenfyllda diken mellan ängen och skogen. Men så hittade jag den. Den hemliga stigen.
Och när vi hade tagit oss fram över den hemliga stigen (som var så hemlig att det nog aldrig gått någon annan där förut, och det kanske inte var en stig alls) så kom vi ut i en hemlig skogsdunge. Hemliga skogsdungar är bra, för där kan man (läs; hundarna) klättra och hoppa och rusa och nosa och undersöka och krypa och allmänt ha det bra. Så när vi (läs; hundarna) hade klättrat och hoppat och rusat och nosat och undersökt och krypit och haft det allmänt bra, så gick vi vidare, och där hittade vi en ny stig. Men den här var inte hemlig, för den här stigen har vi gått många gånger, fast då kliver vi på den ett par kilometer bort, alldeles precis vid huset med den lösa hunden. Vilken lycka, att vi fortfarande kan gå våran braiga stig, utan att behöva möta lösa hunden. Men idag gick vi inte den stigen, för idag var det fotspår i snön framför oss på stigen. Både människospår och hundspår. Och eftersom jag kände på mig att varken Busfröet eller Pipleksaken var särskilt lyhörda just idag, så ville jag inte springa på någon mitt i skogen.
Och jag hade rätt. Dom var inte särskilt lyhörda. På vägen tillbaka över åkrarna fick Busfröet för sig att han skulle dra raka vägen över till hästhagen på andra sidan ängen. Och samtidigt fick Pipleksaken för sig att han skulle våga sig ifrån matte-hundnörd det längsta han någonsin har vågat sig, säkert 30 meter framför vågade han sig. Och ingen av dom kom när jag ropade. Så då gick jag bara. Pipleksaken stannade tillslut och väntade in mig, och Busfröet kom springandes som ett jihu när han upptäckte att jag var borta. Så det var en mycket arg matte-hundnörd som promenerade hem med två (kopplade) hundar.
Att Pipleksaken vågade sig långt ifrån är ju inte helt förvånande, inte heller att han inte kom på inkallning. Det ligger ju liksom i åldern, och det får bli långlina ett tag framöver helt enkelt. Men Busfröet, där var jag lite mer förvånad. Vi har ju kört med långlina i en evighet, och jobbat oss förbi det där med att ha olika åsikter om inkallning. Trodde jag. Så det får väl bli långlina för honom också ett tag framöver. Men man kan ju inte ha båda i långlina samtidigt, det blir ju väldans trassligt. Så det får bli enskilda skogspromenader i fortsättningen. Vilken tur att dygnet har så många timmar som det har, så man verkligen har tid med sånt som enskilda långpromenader.
Och när man bor som vi gör så är ju inte det så svårt. Det går ju små grusvägar lite överallt liksom. En del leder fram till gårdar (dom vill man ju inte ta), en del till åkrar (dom vill man ju inte heller gärna ta) och en del leder ut till ängar och skog (bingo). En sån gick vi idag, en sån som leder ut på ängar. Vi har gått den förut, och sen svängt höger ut på ängarna. Men idag svängde vi vänster. När ängarna tog slut så trodde jag att vi skulle vara tvungna att vända, för det är breda, djupa, vattenfyllda diken mellan ängen och skogen. Men så hittade jag den. Den hemliga stigen.
Och när vi hade tagit oss fram över den hemliga stigen (som var så hemlig att det nog aldrig gått någon annan där förut, och det kanske inte var en stig alls) så kom vi ut i en hemlig skogsdunge. Hemliga skogsdungar är bra, för där kan man (läs; hundarna) klättra och hoppa och rusa och nosa och undersöka och krypa och allmänt ha det bra. Så när vi (läs; hundarna) hade klättrat och hoppat och rusat och nosat och undersökt och krypit och haft det allmänt bra, så gick vi vidare, och där hittade vi en ny stig. Men den här var inte hemlig, för den här stigen har vi gått många gånger, fast då kliver vi på den ett par kilometer bort, alldeles precis vid huset med den lösa hunden. Vilken lycka, att vi fortfarande kan gå våran braiga stig, utan att behöva möta lösa hunden. Men idag gick vi inte den stigen, för idag var det fotspår i snön framför oss på stigen. Både människospår och hundspår. Och eftersom jag kände på mig att varken Busfröet eller Pipleksaken var särskilt lyhörda just idag, så ville jag inte springa på någon mitt i skogen.
Och jag hade rätt. Dom var inte särskilt lyhörda. På vägen tillbaka över åkrarna fick Busfröet för sig att han skulle dra raka vägen över till hästhagen på andra sidan ängen. Och samtidigt fick Pipleksaken för sig att han skulle våga sig ifrån matte-hundnörd det längsta han någonsin har vågat sig, säkert 30 meter framför vågade han sig. Och ingen av dom kom när jag ropade. Så då gick jag bara. Pipleksaken stannade tillslut och väntade in mig, och Busfröet kom springandes som ett jihu när han upptäckte att jag var borta. Så det var en mycket arg matte-hundnörd som promenerade hem med två (kopplade) hundar.
Att Pipleksaken vågade sig långt ifrån är ju inte helt förvånande, inte heller att han inte kom på inkallning. Det ligger ju liksom i åldern, och det får bli långlina ett tag framöver helt enkelt. Men Busfröet, där var jag lite mer förvånad. Vi har ju kört med långlina i en evighet, och jobbat oss förbi det där med att ha olika åsikter om inkallning. Trodde jag. Så det får väl bli långlina för honom också ett tag framöver. Men man kan ju inte ha båda i långlina samtidigt, det blir ju väldans trassligt. Så det får bli enskilda skogspromenader i fortsättningen. Vilken tur att dygnet har så många timmar som det har, så man verkligen har tid med sånt som enskilda långpromenader.
lördag 7 januari 2012
onsdag 4 januari 2012
Våra mål inför 2012
Har suttit och funderat över mål för 2012 med hundarna. Efter att jag fick det superbraiga tipset om att använda träningsdagbok så märker jag stor skillnad i hur mycket fortare man kommer framåt i träningen. Och då tänkte jag att nästa steg vore att sätta konkreta mål och delmål för året.
Med Busfröet och Pipleksaken så är det ju inga stora tävlingsmål som gäller, men det kan ju vara bra att ha mål för lite allt möjligt i vardagsträningen. Så här kommer våra mål för i år:
Busfröet
* Ingångar - är i dagsläget jätte slarviga, så dom ska vi finslipa.
* Tävlingsmässigt fotgående - funkar fint på raksträckor men behöver jobba på svängar
* Sitt - på olika underlag, i dagsläget sitter han bara om det är varmt och torrt under rumpan
* Stå - har börjat träna in ett hoppstå för bla ställande under gång
* Ligg - samma problem som med sitt
* Stadga - i sitt och ligg främst. Stadgan i sitt har vi kommit en bra bit på vägen med
* Kunna jobba lös runt andra hundar - funkar endast superkorta stunder i dagsläget
* Skälla - jobba bort tokskällandet när någon kommer till dörren, eller när han tror att någon kommer.
Utöver det ovan så blir det såklart lite kurser. UHV LKK har öppna träningar i ett ridhus hela vintern, och eftersom vi är medlemmar och har träningskort så ska vi passa på att utnyttja det också. Så det blir nog en del träning där. Så går jag ju för tillfället onlinekurs hos klickerklok (som jag har varit värdelös med att uppdatera här på bloggen om vad vi pysslar med, bättring på det) och så får vi se vad året har att bjuda på för kurser.
Pipleksaken
* Koppelgående - inga problem med dragande men han byter sida och cirklar runt mycket
* Ligg - har vi fortfarande inte ens börjat på
* Ingångar - jobba bort klossen
* Halsband - kunna använda halsband i stället för sele ibland
* Människor - inte vara så osäker inför främmande människor
Om allt går som planerat med att jobba bort osäkerheten inför främmande människor, att kunna använda halsband och koppelgåendet, så tänkte vi debutera i utställningsringarna någon gång under året. Om allt inte går som planerat så låter vi bli.
Sen kommer ju lilla valpen också (om fem veckor och tre dagar) så det blir ju en hel del att göra där också. Fast i början blir det ju mest rumsrenhetsträning, kontakt och trygghet som gäller. Jag brukar inte ha så bråttom att komma igång med momentträning med valpar. Min personliga åsikt är att lägger man ner mest tid på att bara bygga en riktigt bra relation, så tjänar man på det senare när man väl sätter igång med momentträning. Däremot kommer jag att lägga ner en hel del tid på lek, nu när man äntligen kommer ha en ras med föremålsintresse, och jag kommer följa Fanny Gotts lektion om just lek med valpen. För det tror jag bara ger fördelar i framtida träningen.
Med Busfröet och Pipleksaken så är det ju inga stora tävlingsmål som gäller, men det kan ju vara bra att ha mål för lite allt möjligt i vardagsträningen. Så här kommer våra mål för i år:
Busfröet
* Ingångar - är i dagsläget jätte slarviga, så dom ska vi finslipa.
* Tävlingsmässigt fotgående - funkar fint på raksträckor men behöver jobba på svängar
* Sitt - på olika underlag, i dagsläget sitter han bara om det är varmt och torrt under rumpan
* Stå - har börjat träna in ett hoppstå för bla ställande under gång
* Ligg - samma problem som med sitt
* Stadga - i sitt och ligg främst. Stadgan i sitt har vi kommit en bra bit på vägen med
* Kunna jobba lös runt andra hundar - funkar endast superkorta stunder i dagsläget
* Skälla - jobba bort tokskällandet när någon kommer till dörren, eller när han tror att någon kommer.
Utöver det ovan så blir det såklart lite kurser. UHV LKK har öppna träningar i ett ridhus hela vintern, och eftersom vi är medlemmar och har träningskort så ska vi passa på att utnyttja det också. Så det blir nog en del träning där. Så går jag ju för tillfället onlinekurs hos klickerklok (som jag har varit värdelös med att uppdatera här på bloggen om vad vi pysslar med, bättring på det) och så får vi se vad året har att bjuda på för kurser.
Pipleksaken
* Koppelgående - inga problem med dragande men han byter sida och cirklar runt mycket
* Ligg - har vi fortfarande inte ens börjat på
* Ingångar - jobba bort klossen
* Halsband - kunna använda halsband i stället för sele ibland
* Människor - inte vara så osäker inför främmande människor
Om allt går som planerat med att jobba bort osäkerheten inför främmande människor, att kunna använda halsband och koppelgåendet, så tänkte vi debutera i utställningsringarna någon gång under året. Om allt inte går som planerat så låter vi bli.
Sen kommer ju lilla valpen också (om fem veckor och tre dagar) så det blir ju en hel del att göra där också. Fast i början blir det ju mest rumsrenhetsträning, kontakt och trygghet som gäller. Jag brukar inte ha så bråttom att komma igång med momentträning med valpar. Min personliga åsikt är att lägger man ner mest tid på att bara bygga en riktigt bra relation, så tjänar man på det senare när man väl sätter igång med momentträning. Däremot kommer jag att lägga ner en hel del tid på lek, nu när man äntligen kommer ha en ras med föremålsintresse, och jag kommer följa Fanny Gotts lektion om just lek med valpen. För det tror jag bara ger fördelar i framtida träningen.
söndag 1 januari 2012
Smällare, raketer och en inventering av året som gått.
Skotträdda hundar? Inte här inte. Busfröet och Pipleksaken sov genom tolvslaget. När det lät som allra värst så muttrade Busfröet lite i sömnen, men Pipleksaken rullade över på rygg och började snarka istället. Att Busfröet inte brydde sig, det visste vi ju redan sedan förra året. Men med Pipleksaken var det ju inte lika säkert. Visserligen har han aldrig reagerat när vi varit på skotträning på brukshundsklubben, men det är ju lite skillnad på några fjuttiga skott, och 40 minuter av konstanta raketer och smällare hos grannen. För att inte tala om allt tjoande och stojjande och skrikande och allmänna festljud som dom hade för sig. Grannarna alltså, inte Busfröet och Pipleksaken. För Busfröet och Pipleksaken sov ju, fastän vi bor grannar med Aphuset på Skansen.
Det här året har gått vansinnigt fort. Det gör det, när man har valp i huset, tror jag. I mars i år såg jag bilder på Pipleksakens kull, från det att dom föddes. Då mailade jag deras uppfödare Åsa och sade, att om jag ringer och vill köpa Pipleksaken så skulle hon säga ett bestämt NEJ! För vi skulle ju inte alls ha en till hund. Inte ännu. Möjligtvis om ett år, men inte nu. För Busfröet var bara ett år gammal och jag ville ha mer tid att få fason på honom, och vi hade ju Atlas, vår amstaff på åtta år.
Men hon lyssnade inte alls på mig. Så då mailade jag igen och bad henne berätta allt det dåliga om Pipleksaken. För vi ville ju ha en aktiv, framåt och helst lite smågalen hund, så hon fick gärna berätta att han var jätteblyg och försiktig, så slapp jag sukta efter honom.
Men nej, jag fick ju till svar att han var en galet framåt och härlig valp. Så det var ju bara att packa in Sambo i bilen och åka dit och "titta". And the rest is history, som man säger.
Och Pipleksaken var verkligen galet framåt och härlig. Och självständig, och trygg och helt underbar, det märkte vi ju så fort han flyttade in hos oss.
Men så hände det otänkbara när Pipleksaken var 12 veckor. I ett plötsligt ögonblick, helt från ingenstans, så bet Atlas Pipleksaken över nacken. Bara så där. Pang. Pipleksaken låg stel som en pinne på köksgolvet och ryckte. I panik slängde vi oss i bilen och körde in till samhället 3km härifrån och bankade på dörren hos veterinären. Det var en sen fredagskväll, men han var hemma, och tog emot oss direkt.
Pipleksaken röntgades, men inga benbrott eller inre skador syntes. Men han var svårt skadad, det syntes, fastän han inte hade en skråma på kroppen. Han hade en temp på 35 grader, så Per, vår underbara veterinär satte in dropp, lindade in Pipleksaken i en elektrisk filt och sa åt mig att ha Pipleksaken under tröjan för att ge han kroppsvärme. Sen försvann han, och kom tillbaka med ett glas whiskey till mig. Och jag som inte ens tycker om whiskey, drack det ändå. Och det var nog den bästa medecinen för mig, för efter ett tag slutade jag gråta och skaka.
Per och hans fru Elna tittade till oss där vi satt med jämna mellanrum, och tillslut var Pipleksakens temp normal igen, och han hade återfått färg i tandköttet. Men han kunde inte hålla upp huvudet, och kunde inte använda frambenen alls. Han hade inte ens reflexer i framtassarna. Och hans ögon stod ut som Marty Feldman och skelade åt varsitt håll.
Per förklarade att Pipleksaken troligtvis hade en svullnad i nacken, och antagligen även en hjärnblödning. Det ända vi kunde göra nu var att vänta och se vad som hände Han fick en kortisonspruta för svullnaden och så fick vi åka hem, men skulle vara tillbaka tidigt nästa morgon för ett återbesök.
Vi var tillbaka varje dag i tre dagar, utan att Pipleksaken gjorde någon förbättring. Men han åt och drack (med vår hjälp) och kissade och bajsade, så Per hade stora förhoppningar. Sen hände det. På tredje dagen gjorde Pipleksaken ett tappert försök att resa sig. Vilket så klart inte funkade alls, eftersom han inte kunde använda varken huvud eller ben. Men han försökte igen, och igen. Och under dom kommande två veckorna gjorde han enorma framsteg, från förlamning, till att kunna gå själv flera steg innan han ramlade omkull. Vi fortsatte att besöka Per varje vecka. Sen sa han att vi inte behövde några fler återbesök, för det var tydligt att Pipleksaken skulle bli tillräckligt frisk för att leva ett fullvärdigt liv, även om han kanske inte blev helt hundra procent återställd.
Så hela sommaren gick åt till att jobba med Pipleksakens rehab. Vi tränade hans motorik genom lek. Vi fick även lov att jobba mycket med rädslor han hade dragit på sig, mot hundar, människor och ljud. Och under hela den här tiden hade vi ju även Busfröet att ta hand om. Jag ville ju inte att min bästa kille skulle hamna i skymundan.
Atlas fick somna in den där första kvällen. Det var ett lätt, men tufft val, som togs efter en lång diskussion med både Per och Sambo.
Saknaden efter en hund att träna med blev stor när Atlas var borta, och när det var tydligt att Pipleksaken skulle bli frisk så började jag se mig om efter en ny ras. En ras att träna och tävla med. Efter mycket om och men föll jag för bergern. Och efter ännu mera om och men och väntetider så föll jag för uppfödare och kombination också. Och om fem veckor och sex dagar flyttar han hem till oss, vår nya lilla valp.
Så det var vårat hundår. Från två hundar, till tre hundar, till två hundar igen. Och i det nya året blir det tre igen. Jag hoppas innerligt att det här året blir ett bättre hundår.
Det här året har gått vansinnigt fort. Det gör det, när man har valp i huset, tror jag. I mars i år såg jag bilder på Pipleksakens kull, från det att dom föddes. Då mailade jag deras uppfödare Åsa och sade, att om jag ringer och vill köpa Pipleksaken så skulle hon säga ett bestämt NEJ! För vi skulle ju inte alls ha en till hund. Inte ännu. Möjligtvis om ett år, men inte nu. För Busfröet var bara ett år gammal och jag ville ha mer tid att få fason på honom, och vi hade ju Atlas, vår amstaff på åtta år.
Men hon lyssnade inte alls på mig. Så då mailade jag igen och bad henne berätta allt det dåliga om Pipleksaken. För vi ville ju ha en aktiv, framåt och helst lite smågalen hund, så hon fick gärna berätta att han var jätteblyg och försiktig, så slapp jag sukta efter honom.
Men nej, jag fick ju till svar att han var en galet framåt och härlig valp. Så det var ju bara att packa in Sambo i bilen och åka dit och "titta". And the rest is history, som man säger.
Och Pipleksaken var verkligen galet framåt och härlig. Och självständig, och trygg och helt underbar, det märkte vi ju så fort han flyttade in hos oss.
Men så hände det otänkbara när Pipleksaken var 12 veckor. I ett plötsligt ögonblick, helt från ingenstans, så bet Atlas Pipleksaken över nacken. Bara så där. Pang. Pipleksaken låg stel som en pinne på köksgolvet och ryckte. I panik slängde vi oss i bilen och körde in till samhället 3km härifrån och bankade på dörren hos veterinären. Det var en sen fredagskväll, men han var hemma, och tog emot oss direkt.
Pipleksaken röntgades, men inga benbrott eller inre skador syntes. Men han var svårt skadad, det syntes, fastän han inte hade en skråma på kroppen. Han hade en temp på 35 grader, så Per, vår underbara veterinär satte in dropp, lindade in Pipleksaken i en elektrisk filt och sa åt mig att ha Pipleksaken under tröjan för att ge han kroppsvärme. Sen försvann han, och kom tillbaka med ett glas whiskey till mig. Och jag som inte ens tycker om whiskey, drack det ändå. Och det var nog den bästa medecinen för mig, för efter ett tag slutade jag gråta och skaka.
Per och hans fru Elna tittade till oss där vi satt med jämna mellanrum, och tillslut var Pipleksakens temp normal igen, och han hade återfått färg i tandköttet. Men han kunde inte hålla upp huvudet, och kunde inte använda frambenen alls. Han hade inte ens reflexer i framtassarna. Och hans ögon stod ut som Marty Feldman och skelade åt varsitt håll.
Per förklarade att Pipleksaken troligtvis hade en svullnad i nacken, och antagligen även en hjärnblödning. Det ända vi kunde göra nu var att vänta och se vad som hände Han fick en kortisonspruta för svullnaden och så fick vi åka hem, men skulle vara tillbaka tidigt nästa morgon för ett återbesök.
Vi var tillbaka varje dag i tre dagar, utan att Pipleksaken gjorde någon förbättring. Men han åt och drack (med vår hjälp) och kissade och bajsade, så Per hade stora förhoppningar. Sen hände det. På tredje dagen gjorde Pipleksaken ett tappert försök att resa sig. Vilket så klart inte funkade alls, eftersom han inte kunde använda varken huvud eller ben. Men han försökte igen, och igen. Och under dom kommande två veckorna gjorde han enorma framsteg, från förlamning, till att kunna gå själv flera steg innan han ramlade omkull. Vi fortsatte att besöka Per varje vecka. Sen sa han att vi inte behövde några fler återbesök, för det var tydligt att Pipleksaken skulle bli tillräckligt frisk för att leva ett fullvärdigt liv, även om han kanske inte blev helt hundra procent återställd.
Så hela sommaren gick åt till att jobba med Pipleksakens rehab. Vi tränade hans motorik genom lek. Vi fick även lov att jobba mycket med rädslor han hade dragit på sig, mot hundar, människor och ljud. Och under hela den här tiden hade vi ju även Busfröet att ta hand om. Jag ville ju inte att min bästa kille skulle hamna i skymundan.
Atlas fick somna in den där första kvällen. Det var ett lätt, men tufft val, som togs efter en lång diskussion med både Per och Sambo.
Saknaden efter en hund att träna med blev stor när Atlas var borta, och när det var tydligt att Pipleksaken skulle bli frisk så började jag se mig om efter en ny ras. En ras att träna och tävla med. Efter mycket om och men föll jag för bergern. Och efter ännu mera om och men och väntetider så föll jag för uppfödare och kombination också. Och om fem veckor och sex dagar flyttar han hem till oss, vår nya lilla valp.
Så det var vårat hundår. Från två hundar, till tre hundar, till två hundar igen. Och i det nya året blir det tre igen. Jag hoppas innerligt att det här året blir ett bättre hundår.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)