Att man kan bli så glad över så lite

Jag och Odågan har ju, som bekant, tragglat lite med klossträningen.  Men idag släppte det!  Nu rör han på bakbenen.  Äntligen.  Inte i någon särskild riktning, men han rör dom.  Lite.  Tjohoooo!

Nu ser jag äntligen ljuset i slutet av tunneln.  För utan sjyssta ingångar är det ju svårt att träna lydnad eftersom det ingår i stort sett i varje moment av lydnads ettan.  Men nu är vi på banan, för nu rör han på bakbenen.  Lite.

Och med det vill jag önska alla en härlig midsommar. 

Valpar ska träna KORTA pass

I dag hade jag den braiga idén att tänka ut i förväg vad vi skulle träna på när vi kom till BK, för på sistone har jag märkt att det blir väldigt lätt att man bara liksom flummar runt, snackar med lite folk, flummar runt lite mer och sen åker hem.  Man får ju inte så mycket tränat på det sättet, liksom.  Så ikväll hade jag en plan.  Först en liten rastningsrunda när vi anlände, sen skulle jag lägga ett spår, sen skulle jag träna lite fritt följ och hopp över hinder, sen skulle vi gå spåret, sen skulle jag fika och sen skulle vi åka hem.  Det var planen.

Och jag höll den ganska bra.  Först gick vi vår rastningsrunda, sen la jag ett spår, sen tränade vi hopp över hinder och fritt följ, sen gick vi spåret och sen fikade jag.  Sen skulle jag ju åka hem.  Men så tänkte jag att jag bara skulle köra lite mer hopp-över-hinder-träning en snabbis och sen skulle jag åka hem.  Men så kom jag på att det kan vara bra att passivitetsträna också (läs; matte-hundnörd sitter och snackar skit med elaka uppfödaren och Bonnies matte).  Och så efter ett (ganska långt) tag så bestämde vi för att släppa hundarna för alla andra hade haft vett att åka hem och det var bara vi kvar på klubben.  Så vi knatade bort till Hundungdoms inhägnade agilitybana och släppte odjuren.

Efter mycket spring och lite tandvisning-träning så vandrade vi tillbaka och tränade på att hundarna skulle ligga i bilen (läs; mattarna stod på parkeringen och pratade).  Tillslut tittade jag på klockan och upptäckte att vi hade varit på klubben i tre timmar.  Tre timmar!  Valuta för pengarna får man ju i alla fall på våra gratis tisdagsträningar!

Hoppa-över-hinder-träning

Hopp över hinder, det har Odågan och jag tränat på idag.  Och innan Humlespunkarnas matte blir alldeles till sig av lycka så måste jag spräcka den bubblan och tillägga att det är lydnadsmomentet och inte agility-hopp som vi tränar på.  Eller tränar och tränar.  Man slänger en korvbit över hindret och säger Hoppa när Odågan är mitt i luften.  Sen efter ett tag säger man Hoppa precis när han ska till att hoppa och sen säger man Hoppa innan han hoppar.  Träna låter ju så väldigt avancerat och pretantiöst.  Slänga korvbitar är väl snarare vad vi har gjort.  Eller jag i alla fall.  Jag har slängt korvbitar.  Odågan har ätit upp dom. 

Så när vi hade slängt korvbitar (jag) ett tag och ätit upp dom (Odågan) så tyckte jag det räckte med hoppa-över-hinder-träning för idag.  Man ska ju bara träna korta pass med en valp, och när man på bara några minuter har lyckats lura i sin Odåga att sitta ner framför hindret och hoppa på kommando, då är det bäst att sluta medan man ligger på topp, liksom. Man vill ju inte utmana ödet och köra en extra gång och upptäcka att han visst inte alls kunde, att det bara var rena slumpen att han råkade hoppa på kommando en gång.  Så då är det bäst att man slutar slänga korvbitar och går därifrån stolt och mallig över sin Odåga medan man fortfarande kan.

Och självklart var hindret pyttelågt.  Mycket lägre än dom hinder Odågan hoppar över i full karreta när vi äventyrar oss fram genom skogen varje morgon.  Det är väl bäst att tillägga det så ingen oroar sig i onödan.

Hårdträning

I dag har vi verkligen legat i, Odågan och jag.  Först tog vi en sväng i metropolen Tierp och tränade på att vistas bland bilar och buller och bång.  Det tyckte Odågan var helt ok, han var alldeles för upptagen med att undersöka alla nya dofter för att bry sig i det minsta om vad som hände runt omkring.  Senare på kvällen åkte vi till BK och la ett spår.  Ett riktigt spår alltså, utan att ha en försvinnande matte-hundnörd som motivation.  Det var visserligen ett väldans kort spår, men den hade en vinkel och korsade en stig, så lite klurig var den i alla fall.  Och Odågan följde spåret hela vägen till slutet där det låg en snusdosa fylld med korv och väntade.  Så tränade vi lite stadga i sitt innan det vart berger-race med Lillasyster och Puma.  Och så passade vi på att öva lite tandvisning när vi ändå hade den där elaka uppfödaren i släptåg.  Jag vet inte vem av oss som tycker hon är elakast, Odågan för att hon envisas med att titta på hans tänder, eller jag för att hon envisas med att jag måste ställa ut Odågan på Stora Stockholm i december.  Hm.

Efter det tränade Odågan på att ligga i bilen och vänta medan matte-hundnörd tog en välbehövlig fikapaus.

Ja just ja, vi tränade lite uppletande också, men det talar vi tyst om, för Odågan tycker fortfarande att om matte-hundnörd har gömt något i skogen så får faktiskt matte-hundnörd gå och hämta det själv.  Han letar visserligen rätt på det jag har gömt, men sen står han där och säger Här är den, kom och hämta den om du vill ha den.  Sen vandrar han bort och gör något annat. 

Kursavslutning

Hm, ja, här har man ju inte varit så aktiv på sistone.  Man får väl trösta sig med att jag har varit desto aktivare i verkligheten.  Nu när Odågan har blivit lite äldre så blir det långa härliga promenader om dagarna, både med cirkusaporna och utan.  Men allt som oftast får Pipleksaken stanna hemma, för han orkar inte riktigt med att gå i terräng för tillfället.  Han följer med Sambo ner till IP istället och hjälper till att träna ungdomar i stavhopp.  Att bli klappad på av tolvåriga tjejer är alldeles lagom aktivering tycker Pipleksaken.  Busfröet däremot, han följer mer än gärna med på skogsäventyr, åtminstone när det är varmt och soligt.  När det regnar och blåser, då är det bara Odågan och matte-hundnörd som är dumma nog att ge sig ut på skogsäventyr.  Och Sambo har fixat GPS till min telefon, så vi går inte vilse lika ofta längre.

I dag var sista dagen på valpkursen.  Och Odågan spårade för första gången.  Frispårat har han ju gjort tidigare (alla gånger vi har gått vilse och han har fått visa vägen hem.) men den här gången hade han sele och lina och såg riktigt proffsig ut.  Duktig var han också.  Han virrade visserligen bort sig dom sista tio metrarna men det var för att jag hade gjort ett alldeles för svårt slut.  Innan det var han klockren, och tog till och med en vinkel utan problem.   På torsdag ska vi gå en liten spårkurs så jag kan lära mig att lägga lagom svåra spår.

Det märks stor skillnad på Odågan jämfört med första gången på valpkursen.  Då skällde han konstant i en och en halv timma och tyckte att alla andra hundar var skitläskiga.  Men nu tycker han att andra hundar är till för att leka med i tid och otid och rusar till och med fram till människor han knappt känner och vill hälsa.  Härligt.  Efter kursen ikväll fick han leka med herdehunden Bonnie i inhängnaden i en halvtimme.  Och jädrans vad dom lekte.  Odågan sprang runt som en galen krokodil och Bonnie var inte sämre hon.  Två riktiga clowner!  Jag hörde ett dunk för några minuter sen som jag antar var Odågan som somna tvärt ute i hallen. 

Valpkurs

Efter helgens alla äventyr har vi tagit det lite lugnt här hemma.  Odågan behövde ett par dagar passivitet, så vi skippade tisdagsträningen.  Men största anledningen för den skippade träningen var att Busfröet hade saknat sin matte något förfärligt hela helgen (fastän jag faktiskt kom hem varje kväll) och då hade jag inte hjärta att lämna honom med Sambo ännu en gång.  Pipleksaken märkte nog inte ens att jag var borta, för han är ju Sambos hund.  Det har Pipleksaken och Sambo bestämt tillsammans.  Fast jag har betalat för Pipleksaken, och han står i mitt namn, och jag betalar mat och försäkring och veterinär.  Och det är jag som rastar och tränar honom.  Men han är Sambos hund.  Och vad gör man, när Sambo och Pipleksaken har tagit ett sånt beslut.  Det är ju bara att gilla läget liksom.

Men ikväll for jag och Odågan iväg på valpkurs i ett par timmar.  Då testade vi lite uppletande i skogen.  Odågan letade rätt på leksaken men tyckte att han inte behövde hämta den.  Det var du som la den där, sa han till mig när han hittade den, så du kan faktiskt hämta den själv.  Sen skulle vi turas om att koppla loss våra hundar och gå och gömma oss och se vad som hände.  Men Odågan faller inte för såna knep.  Han har sån koll på sin matte-hundnörd att det inte ens går att gömma sig, han travar liksom efter när man vandrar iväg.  Till skillnad från dom andra hundarna på kursen som tog tillfället i akt att leka som galningar när deras mattar och hussar hade lämnat dom.

Den här veckan ska vi träna på ligg, har jag bestämt, för nu är Odågan den ända som inte kan ligg på kommando.  Jag har inte riktigt brytt mig om det, för han lägger sig ner ändå i dom flesta situationer.  Men nu ska vi minsann sätta kommando på det.

Och så en bild på mitt bästa Busfrö, bara för att.

Valpkurs

Idag var vi på valpkurs för första gången, jag och Odågan.  Det var väldigt läskigt med en massa andra hundar, så Odågan tyckte det var bäst att skälla ut alla efter noter.  Men han var inte den enda som var verbal av sig.  (Men han var nog den som skällde högst och längst)  Förutom Odågan så var där en spansk vattenhund som heter Beu, en chihuahua som heter Hugo, en blandning mellan typ liten spets och nåt annat litet och ser ut som en långhårig rysk toy terrier som heter Alice, en spaniel som heter Harry och två vita herdehundar från samma kull som heter Bosch och Bonnie.

Först samlades vi inne i kurslokalen och presenterade oss själva och hundarna, sen gav vi oss ut på promenad tillsammans.  Odågan skulle bestämt gå sist, så han kunde hålla koll på alla andra hundarna.  (är man vallhund så är man.)  Sen körde vi lite kontaktövningar innan vi gick tillbaka till klubbstugan och tog fikapaus.  Efter det gick vi ut på lydnadsplan och tränade på sitt, lite inkallning och lite mer kontakt.  Odågan är ju en hejare på sitt för det har vi tränat på hemma.  Inkallning gick också bra, fast det var lite läskigt att springa förbi alla hundarna första gången.  Andra gången gick det bättre.  Mot slutet var dom andra hundarna inte alls lika läskiga och han vågade sig till och med fram för att nosa på Bonnie när hon tittade åt andra hållet.

Vi har även passat på att träna på att inte slänga sig ur buren så fort matte-hundnörd öppnar den.  Vi har ju nyligen inhandlat en ny hundbur från Alfta-buren, en dubbelbur med mellanvägg.  Då kan man träna på sånt braigt som just att inte slänga sig ur buren.  Det var lite svårt innan med tygbur, då fick man liksom fånga upp Odågan mitt i luften.  Men nu kan man stänga dörren så fort han gör ett rymningsförsök, och då går det tydligen mycket fortare att lära sig att man kommer ut snabbare om man håller sig lugn och stilla.

Dagen till ära så har Odågan fått ett nytt halsband, ett halvstryp i läder.  Men strypfunktionen funkar inte för att halsbandet är tillräckligt stort för att ta stopp innan det stryper honom.  Men jag gillar halvstryp för att dom är så smidiga att sätta på och ta av.  Busfröet kör jag också halvstryp på, men hans är också för stora för att strypfunktionen ska kunna funka.

Pipleksaken har spårat igen

Valpkurs igen.  Åkte hemifrån iklädd regnställ och gummistövlar eftersom det hade spöregnat hela eftermiddagen men vid BK var det strålande solsken och torrt på backen.

Vi började med vår vanliga promenad och efter den fikade vi.  Under fikat gick vi igenom vad vi ska göra nästa gång.  Då är det sista gången, och vi ska ha ett prov.  Haha, det kommer ju inte gå så bra för oss.  Vi fick en lista på åtta moment.  Vi fick välja bort tre var.  Jag valde bort uppletande, ligg och linförighet med störning.  Så det jag och Pipleksaken ska ha prov på är inkallning, inkallning med störning, personspår, linförighet och tandvisning.  Det gäller att köra hårdträning kommande veckan, så vi slipper göra bort oss totalt.

Sen körde vi personspår.  Pipleksaken var jätteduktig.  Visserligen gick han förbi mig där jag låg under en gran, men han upptäckte att han tappat spåret och vände tillbaka.

Vi avslutade med lite inkallningsövningar innan vi åkte hem i mörkret.

från vänster: Elsa, Lyster och Kola

Det finns inget dåligt väder...

Valpkurs, återigen.  Vädret var ju inte direkt på topp.  Inte humöret heller, för den delen.  Pipleksaken tyckte inte alls att man behövde gå på kurs i spöregn.  Men det tyckte matte-hundnörd.  Så där gick vi alla mattar och hussar, iklädda regnställ medans dom stackars valparna tvingades ut i regnet.

Men dom stackars valparna hade det nog ganska bra ändå.  Vattenpölar är jätteroliga, det tyckte dom allihopa.  Pipleksaken plaskade glatt runt i dom.  Och goldenvalpen Elsa la sig raklång i varenda pöl hon hittade. 

Lydigheten var det lite värre med.  Det är svårt för små valpar att lyssna på matte och husse när det finns vattenpölar och lerhögar att leka i.  Och lilla söta Kola, han hittade en daggmask som var så spännande att han inte visste var han skulle ta vägen.

Men lite inkallning och lite linförighet, det åstadskom dom, i mellan allt vattenbus och lerlek.

Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.  Fast Pipleksaken hade faktiskt inga kläder på sig på kursen.  Och det gick alldeles utmärkt det också.

Leta leksaker bland blött gräs och tistlar

Idag fick Busfröet en vilodag. Det har blivit lite mycket spår på sistone, och igår blev det både spår och klövjeväska. Jag måste ju påminna mig själv med jämna mellanrum att det är en renodlad sällskapshund jag har, inte en brukshund.

Pipleksaken däremot gick valpkurs ikväll. Min älskade lilla stjärna. Vi provade på lite uppletande. Jag kan säga så här; det kunde ju ha gått sämmre. Konkurensen var ju liksom en jaktcocker, en golden och en samojed. Alla var ju riktigt skickliga, även om lilla jaktcockern Kola sopade banan med alla andra.

När det var Pipleksakens tur så la jag hans leksak bara några meter in i rutan, och gick dom första stegen med honom. Sen gick han rakt fram till leksaken och markerade att den låg där. Sen tittade han upp på matte-hundnörd, typ ”Men hallå matte, plocka upp den då!” Vi gjorde om det igen, och han hittade den igen, markerade, och sa igen att matte-hundnörd får faktiskt plocka upp den själv, för det var ju hon som la den där. Jämfört med dom andra valparna var han ju inte direkt nån superstar, men alla klappade och tyckte han var jätteduktig. För är man en liten naken kinesvalp som måste gå runt och leta leksaker bland blött gräs och tistlar, så är det ganska stort att man först och främst letar, sen dessutom hittar och markerar att man hittat. Matte-hundnörd är lika stolt som vanligt över lilla Pipleksaken.

Spår och brukschampionat.....nja, kanske inte än.

Det har varit lite dåligt med både blogginlägg och hundaktiviteter dom senaste dagarna. I går blåste det så in i helvete, och i förrgår spöregnade det hela dagen, så vi har tillbringat dagarna under täcket i soffan och inte gjort många knop.

Men i dag är det både uppehåll och relativt vindstilla, så jag passade på att lägga spår till Busfröet igen. Jag tog bilen och åkte mot dagbrottet, för skogen här hemma går vi ju i varje dag, och det är tråkigt att spåra där tycker jag.

Dagens spår var dryga 50 meter, uppför en backe, över en stig och sen genom lite snår. Spåret var relativt rakt, men hade antydan till vinkel mitt i. Jag har slutat hasa mig fram som en kissnödig pingvin, och tog istället helt normala steg genom spåret. Dom första metrarna la jag näring i varje fotsteg, och efter det bara i varannat steg. Spåret fick ligga i två timmar innan jag åkte tillbaka med Busfröet.

Busfröet tog spåret med en gång. Lite väl snabbt tempo dom första metrarna, för han missade totalt näringen i spåret. Men sen upptäckte han att det fanns mat där, och då saktade han ner. Han gick första halvan av spåret felfritt. Men sen började han irra runt lite. Inte långt, bara nån meter ur spåret, i en cirkel. Men sen kissade och bajsade han och återvände direkt till spåret. (Note to self; rasta alltid hunden innan spår) Han fortsatte den sista biten, som var i ganska svår terräng, helt utan problem. Och än en gång var han fortfarande taggad att fortsätta spåra efter slutbelöningen. Den här gången hade jag med mig halsband och koppel, så jag tog loss selet och vi gick därifrån utan att låta honom spåra. Jag vill göra det tydligare när det är spår som gäller, och när det inte är det. Vi gick en liten runda i skogen innan vi återvände till bilen. Och för första gången i livet hoppade han in i bilburen själv. Mitt duktiga Busfrö!

Sitter redan och planerar morgondagens spår. Nu ska jag minska näringen, till vart femte steg, och samtidigt öka längden på spåret. Hoppas på fint väder till i morgon.

Pipleksaken har tillbringat kvällen på brukshundklubben med matte-hundnörd och Stinky. Vi började med en liten promenad, och sen ett par motivationsspår. Eller fyra, faktiskt. Först gick jag iväg i ca 60 meter och Stinky väntade med Pipleksaken i ett par minuter. Sen spårade han tills han hittade matte-hundnörd bakom en tall. Det gick så bra att vi testade lite längre, ca 80 meter. Den här gången hittade Pipleksaken matte-hundnörd bakom en gran. Sen testade vi att Stinky gick iväg och matte-hundnörd och Pipleksaken skulle spåra henne. Det gick mindre bra. Pipleksaken trodde han var på skogspromenad med matte-hundnörd, och inte förrän dom sista tio metrarna började han spåra. Men när han hittade Stinky blev han överlycklig. Sen körde vi en sista gång med att matte-hundnörd gick iväg, och även den här gången hittade Pipleksaken mig.

Efter våran mycket lyckade spårträning så gick vi ner till träningsplan och tränade lite kontakt och linförighet med dom stora grabbarna. På tisdagar är det öppen träning, och man kan få hjälp med vad man vill från instruktörer som finns på plats. Pipleksaken skötte sig perfekt i linförigheten, och till och med satt i position när matte-hundnörd stannade. Man kan ju spricka av stolthet.

Medan dom stora grabbarna tränade platsläggning så gick vi tillbaka till bilen och körde lite burträning. Pipleksaken behöver öva sig på att inte slänga sig ur buren så fort man öppnar den. Istället måste man sitta och vänta på ett varsågod. Och det gjorde han flera gånger. Han är duktig, min lilla Pipleksak. Vi avslutade kvällen med att träna passivitet. Dvs, matte-hundnörd och Stinky fikar medan Pipleksaken tittar på.

Allt som allt så var det en mycket lyckad kväll. Jag har blivit lite dålig på att åka till bk för tisdagsträning på sistone. Ska bättra mig!

Brukschampionat here we come!

Dags för valpkurs igen, och den här gången följde kullbrorsan Spencer med på kursen.
Pipleksaken fortsätter att glänsa på valpkursen.  Idag testade vi personspår.  Men först gick vi en gemensam promenad och tränade linförighet.  Pipleksaken fick beröm igen av instruktören för fin ögonkontakt.  Vi har även övat på att när matte stannar så sätter sig Pipleksaken. 

När vi kom tillbaka efter promenaden började vi att spåra.  Vi körde motivationsspår, dvs hunden tittar på när matte eller husse försvinner in i skogen, sen väntar man i två minuter innan man släpper hunden på spåret.  Samojeden Lyster fick börja.  Han följde halva spåret, men sen slutade han att spåra.  Spåren var ca 50 meter långa, men det är ganska långt för små bäbisvalpar.

Sen var det Goldenvalpen Elsas tur.  Jag vet inte hur det gick för henne, för jag och Pipleksaken tränade lite kontaktövningar.  Sen var det Spencers tur.  Han hade lite svårt att ta sig fram genom terrängen, men han försökte i alla fall spåra.

Pipleksaken började med att kissa innan han satt igång med spåret.  Men sen åkte nosen ner i backen och han spårade ända fram till mig.  Min blivande brukschampion.

Sen var det jaktcockern Kolas tur.  13 veckor gammal och ett spår-geni.  Nosen i backen från första steget och iväg som en oljad blixt genom skogen.  Riktigt roligt att se!

Efter spårningen tog vi fika paus.  Vi avslutade med lite inkallningar, kontaktövningar och linförighet.

Nu är jag riktigt taggad att fortsätta att spåra.  Ska nog ge mig ut i skogen och köra lite motivationsspår med Busfröet i morgon, för att sen övergå till vanligt personspår. Kul kul kul!  Jag kommer definitivt fortsätta att spåra med Pipleksaken också, eftersom han var så duktig.

När man kommer hem från valpkursen är man väääääldigt trött och somnar som en stock, oavsett vart man råkar befinna sig.  Men som tur är så bär matte in trötta valpar som har somnat ute i trädgården.

Bilar som brummar och cyklar som skramlar

Klockan nio i morse packade jag och Pipleksaken in oss i bilen och gav oss av mot Östhammar för lite miljöträning.  Vi träffade resten av valpkursgänget på parkeringen vid Sjötorget och tog en promenad runt sta'n.  Pipleksaken skötte sig jättefint, och brydde sig inte alls om saker runt omkring.  Bilar som brummade och tutade, cyklar som skramlade förbi, folk och hundar.  Ingenting påverkade honom.  Han knatade även fram till en gammal tant med rulator och hälsade glatt.  Det var mycket nya och intressanta dofter, så det tog ett tag innan han fick fokus på själva promenerandet.  Men när han väl hade gjort det så gick det jättebra och han slutade att springa runt fötterna på mig.

Östhammar är jättefint, och det var trevligt att strosa runt på torgen bland folk och affärer.

Vi återvände till Sjötorget och körde lite inkallning på gräsplanen.  Pipleksaken sprang rakt in i en stolpe när han skulle komma till mig, ännu ett tecken på att det är något knas med hans syn.  Efter lite sitt och ligg övningar (vi håller oss till sitt för vi har inte kommit så långt i liggträningen ännu) så fortsatte vi att promenera runt.  Nu gick det inte lika bra för Pipleksaken.  Det är svårt att hålla fokus så länge, och han blev lite stissig.  Men vi promenerade inte så länge, utan gick tillbaka till Sjötorget och fikade istället.  Då fick valparna träna passivitet medan alla hussar och mattar drack kaffe och snacka strunt.  Passivitet var inte så svårt för valparna, dom somnade tvärt hela bunten.

Vi avslutade med att gå ner till bryggan för titta på ankorna.  Helt ointressant tyckte Pipleksaken.  Men Kola, den lilla jaktcockern på 14 veckor, hade svårare att hålla sig i skinnet när han fick se alla ankor.

Sen tyckte vi alla att det räckte med intryck för dagen, och begav oss hemåt.  Nu ligger Pipleksaken och sover som en stock.  Jag måste nog erkänna att jag också är lite trött av dagens miljöträning.  Jag kanske behöver ta mig en tupplur jag också.

Pipleksaken är en stjärna!

Det var dags för valpkurs idag igen.  Och vilken stjärna lilla Pipleksaken visar sig vara!  Vi började med en promenad.  Eller nu ljög jag.  Vi började med att sitta och snacka.  Jag och Pipleksaken anlände lite tidigt, tyckte vi.  Men när vi kom var alla andra redan där.  Vi satt och snacka hund i ca en halvtimme.  En av kursarna har en liten jaktcockervalp på 13 veckor, och hon har även en bassetvalp på 8 månader.  Så jag frågade ut henne lite hur det funkar med att ha två valpar så tätt inpå varandra.  Eftersom jag själv går i valptankar, och den kullen jag eventuellt är intresserad av är leverensklar just när Pipleksaken hunnit bli 8 månader, så kan det ju vara bra att veta vad man ger sig in på.  Hon tyckte att det jobbigaste var att se till att båda fick ensamtid.  Och att det är viktigt att sära på dom ibland, så dom inte blir som siamesiska tvillingar, för då blir det ju jobbigt att träna dom.  Men sen, sen gick vi på promenad.

Förra kurstillfället lärde sig Pipleksaken att när kopplet tog slut så kommer man raka vägen tillbaka till matte-hundnörd.  Och det hade han minsann inte glömt bort den här gången heller.  Och inte nog med det, mot slutet av promenaden fick vi till ett riktigt snyggt fotgående.  Inte ett lydnadsmässigt fotgående förståss, men ett valpfotgående, det fick vi till.  Det var en mycket stolt matte-hundnörd som tog emot beröm från instruktören över vilken fin kontakt Pipleksaken hade.

Sen övade vi inkallning på en åker.  Pipleksaken var en stjärna på det också.  Det tog ett tag innan han kom, för han förstod inte riktigt var matte-hundnörd hade tagit vägen.  Jag misstänker mer och mer att hans skada även har påverkat hans syn lite.  Men när jag hade ropat ett par gånger, och han hade lokaliserat var jag var, då gick det fort!  Alla andra skrattade lite åt honom, och sa att han var ju jätteduktig, för han springer ju lite konstigt, den där Pipleksaken. 

Och så tränade vi sitt på åkern.  Egentligen skulle vi träna ligg, men Pipleksaken har ju inte lärt sig ligg ännu, och jag tyckte det räckte gott och väl att träna sitt, eftersom det var ett nytt sorts underlag.  Nakenfisar kan ju vara lite kinkiga med vilka underlag som duger att sitta på, så då är det lika bra att passa på att träna på alla sorter man kan.  Och det gick bra.  Tillslut.

Sen fikade vi när vi kom tillbaka till klubbstugan.  Han är bra, vår instruktör, för han förstår vikten med att ta pauser med så små valpar.  Och så verkar han förstå vikten med att låta alla mattar och hussar få prata hund.

Efter fikapausen gick vi ut på gräsplanen och tränade kontakt.  Vi turades om att gå slalom mellan alla hundarna.  Och Pipleksaken skötte sig förträffligt även här, med fin kontakt i koppelgåendet, och alldeles utomordentligt förträfflig kontakt i sittandet.  Han släppte inte mig med blicken, fastän stora klumpiga valpar luffsade förbi några centimeter ifrån honom.  Duktig Pipleksak!

Sen avslutade vi med lite mer fika.  Fika är bra, det tycker vi om.  Pipleksaken behöver öva lite på att lägga sig ner och vila någon annanstans än i matte-hundnörds knä.  Så det är vårat mål inför nästa vecka.  Att kunna ligg, och att kunna lägga sig till ro på marken.

Ugnefär så här, hade jag tänkt.  Fast utan en stor mjuk matta förståss.