Pipleksaken är en stjärna!

Det var dags för valpkurs idag igen.  Och vilken stjärna lilla Pipleksaken visar sig vara!  Vi började med en promenad.  Eller nu ljög jag.  Vi började med att sitta och snacka.  Jag och Pipleksaken anlände lite tidigt, tyckte vi.  Men när vi kom var alla andra redan där.  Vi satt och snacka hund i ca en halvtimme.  En av kursarna har en liten jaktcockervalp på 13 veckor, och hon har även en bassetvalp på 8 månader.  Så jag frågade ut henne lite hur det funkar med att ha två valpar så tätt inpå varandra.  Eftersom jag själv går i valptankar, och den kullen jag eventuellt är intresserad av är leverensklar just när Pipleksaken hunnit bli 8 månader, så kan det ju vara bra att veta vad man ger sig in på.  Hon tyckte att det jobbigaste var att se till att båda fick ensamtid.  Och att det är viktigt att sära på dom ibland, så dom inte blir som siamesiska tvillingar, för då blir det ju jobbigt att träna dom.  Men sen, sen gick vi på promenad.

Förra kurstillfället lärde sig Pipleksaken att när kopplet tog slut så kommer man raka vägen tillbaka till matte-hundnörd.  Och det hade han minsann inte glömt bort den här gången heller.  Och inte nog med det, mot slutet av promenaden fick vi till ett riktigt snyggt fotgående.  Inte ett lydnadsmässigt fotgående förståss, men ett valpfotgående, det fick vi till.  Det var en mycket stolt matte-hundnörd som tog emot beröm från instruktören över vilken fin kontakt Pipleksaken hade.

Sen övade vi inkallning på en åker.  Pipleksaken var en stjärna på det också.  Det tog ett tag innan han kom, för han förstod inte riktigt var matte-hundnörd hade tagit vägen.  Jag misstänker mer och mer att hans skada även har påverkat hans syn lite.  Men när jag hade ropat ett par gånger, och han hade lokaliserat var jag var, då gick det fort!  Alla andra skrattade lite åt honom, och sa att han var ju jätteduktig, för han springer ju lite konstigt, den där Pipleksaken. 

Och så tränade vi sitt på åkern.  Egentligen skulle vi träna ligg, men Pipleksaken har ju inte lärt sig ligg ännu, och jag tyckte det räckte gott och väl att träna sitt, eftersom det var ett nytt sorts underlag.  Nakenfisar kan ju vara lite kinkiga med vilka underlag som duger att sitta på, så då är det lika bra att passa på att träna på alla sorter man kan.  Och det gick bra.  Tillslut.

Sen fikade vi när vi kom tillbaka till klubbstugan.  Han är bra, vår instruktör, för han förstår vikten med att ta pauser med så små valpar.  Och så verkar han förstå vikten med att låta alla mattar och hussar få prata hund.

Efter fikapausen gick vi ut på gräsplanen och tränade kontakt.  Vi turades om att gå slalom mellan alla hundarna.  Och Pipleksaken skötte sig förträffligt även här, med fin kontakt i koppelgåendet, och alldeles utomordentligt förträfflig kontakt i sittandet.  Han släppte inte mig med blicken, fastän stora klumpiga valpar luffsade förbi några centimeter ifrån honom.  Duktig Pipleksak!

Sen avslutade vi med lite mer fika.  Fika är bra, det tycker vi om.  Pipleksaken behöver öva lite på att lägga sig ner och vila någon annanstans än i matte-hundnörds knä.  Så det är vårat mål inför nästa vecka.  Att kunna ligg, och att kunna lägga sig till ro på marken.

Ugnefär så här, hade jag tänkt.  Fast utan en stor mjuk matta förståss.