Jag antar utmaningen

Humlespunkarnas matte har lagt ut en utmaning om att svara på tio frågor.  Och varför inte.  Så här kommer mina svar:

1.   Vad gjorde du för 10 år sedan?
      Jag hade precis flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott 13 år utomlands.

2.   Vad gjorde du för 1 år sedan?
      Jag hade sagt upp mig från ett jobb som jag tillbringade alldeles för mycket tid på och skulle precis
      börja plugga igen för första gången på över 20 år.  Stinky hade precis flyttat hem till oss också.

3.   Fem snacks du gillar.
      Oj vad svårt.  Jag är väldigt ombytlig.  Men typ, ost och kex, nachos med guacamole, äh, jag vet
      inte, det beror på vad jag är sugen på för stunden.

4.   Fem sånger du kan hela texten till.
      Dom flesta Mötley Crüe låtarna präntade man väl in texten på under tonåren som fortfarande sitter
      som berg.  Och så lite diverse andra hårdrockslåtar som lades på minnet under samma period. 
      Tragiskt nog kan jag även alla Judd Nelsons repliker i filmen Breakfast Club, även det sen tonåren.

5.   Fem skaker du skulle göra om du var mångmiljonär
      Köpa ett torp med en del mark och ha grönsaksodling, får, getter, höns och kaniner och vara så
      självförsörjande och miljövänlig som möjlig, med typ solceller för elförbrukning, egen brunn osv. 
      Och så skulle jag tillbringa hela dagarna med hundar och djur och att gräva i jorden.  Och så skulle
      jag vilja ta jägarexamen och jaga fågel.

6.   Fem dåliga vanor.
      Jag spottar ut mitt tuggummi direkt på marken.  När jag är ute på en långpromenad med
      hundarna och det är långt till närmaste soptunna så lägger jag bajspåsarna i jackfickan.  (och
      glömmer ibland bort dom).  Jag är dålig på att låsa bilen.  Jag betalar aldrig räkningar i tid.
      Ibland har jag som sport att se hur högt betyg jag kan få på ett prov utan att ens öppna skolboken
      innan och plugga.

7.   Fem saker du gillar att göra.
      Hundiga saker, typ kurser, promenader, träning, soffmys, gå på utställningar (som publik) och bara
      titta på alla hundar.  Förutom hund-nörd saker så gillar jag faktiskt att gå i skolan!  Har haft
      jullov i en vecka nu och saknar alla kompisar och tycker att det är vääääldigt långt kvar till den
      16e januari då vi börjar igen. 

8.   Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa.
      Riktigt korta shorts.  Men förutom det så har jag väl på mig det mesta, vid rätt tillfälle.  Och ibland
      vid fel tillfälle.  En dag när jag skulle till skolan hade jag på mig lila strumpbyxor, blå kortkjol
      volanger och röda blommor, svart linne, rosa kofta och gummistövlar.  Stinky tittade på mig och
      konstaterade på tonårsvis att jag såg ut som ett dagisbarn som hade fått välja kläder själv.

9.   Fem favoritleksaker.
      Busfröet, Pipleksaken, Stinky, min nya symaskin och min laptop.

10.  Tio personer jag vill se göra den här utmaningen.
      Jag läser nog inte så många bloggar, så jag säger som humlespunkarnas matte; den om känner för't
      kan ju göra't.

Och så blev det ju en väldigt rörig layout ser jag så här i efterhand, men jag ids inte redigera den.  Ni får väl lägga till det i listan över mina dåliga vanor.

    

Hur svårt kan det vara?

Som om att sy två stycken juldräkter åt Busfröet och Pipleksaken inte är svårt nog.  Sen ska man få dom att fastna på bild också.  Båda två.  Tillsammans.  Samtidigt.  Av 46 tagna bilder blev det här det bästa jag har att bjuda på.

Och här följer ett urval av dom jag ratade.  Varför jag ratade dom behövs nog ingen förklaring.

Utebliven julhälsning

Här hade jag stora planer.  En snygg bild på Busfröet och Pipleksaken iklädda deras nya tomtedräkter som jag sytt åt dom.  Och en käck julhälsning till er alla.  Det var planen.

Verkligheten ser ut lite annorlunda.  Det blev bara en och en halv tomtedräkt.  Pipleksaken är jättefin i sin röda och vita overall.  Men efter att ha klippt mig själv i kjolen, sytt mig själv i fingret och sprättat samma söm fyra gånger så gav jag upp med Busfröets tomtedräkt.  Och när jag skulle ta mig i kragen och göra klart den så ringde mamma och behövde symaskinen akut. 

Och då tänkte jag att det kanske inte gör något att Busfröet inte har en tomtedräkt, han kan ju vara med på bild i alla fall.  Men det tycker inte Busfröet.  Han tycker att han ska ligga som en kringla framför brasan, med huvudet gömt under rumpan.  Och Pipleksaken tycker inte heller att han behöver vara med på bild.  Han tycker att dagen ska tillbringas innanför Sambos tröja, där det är varmt och skönt.

Så istället visar jag bilden som Mari skickade på valparna.  Och nästa år tar jag julbilden i april, för att vara säker på att hinna arrangera allt i tid.

God Jul och Gott Nytt År önskar jag er alla!!!

Snöyra

Snö är en jättebra uppfinning, tycker Pipleksaken.  Djup pudersnö är ju fantastiskt roligt.  Om man skuttar runt allt vad man orkar, så yr det snö runt omkring en, och då kan man jaga snöyran.  Och medan man jagar snöyran, så yr det ju upp ännu mera snö, av själva jagandet liksom, och då blir det ännu mera snöyra att jaga.  Som en evighetsmaskin.

Och så kan man gräva i snön, för Pipleksaken är helt säker på att det ligger skatter begravda lite var stanns under snön, som bara väntar på att just han ska komma förbi och gräva upp dom.

Och så kan man kasta sig handlöst ut från terrassen och landa lite hur som helst utan att göra illa sig, det är extra kul.  För utan snö, då måste man ju tänka sig för, så att det inte slutar illa.  Men vem har tid med sånt liksom?  Inte Pipleksaken i alla fall.  Och nu helt plötsligt är marken täckt i underbar snö som gör att man inte behöver tänka sig för.  Man bara kastar sig ut.  Handlöst.  Och det går bra ändå.  Och när man landar så blir det snöyra.

Busfröet däremot rycker lite på axlarna åt snön.  Han har ju vart med förr, han är ju världsvan.  Och är man stora killen så tycker man ju inte att snöyra är något märkvärdigt.  Men när ingen ser på, när han tror att han är alldeles själv, då jagar Busfröet också snöyra.  Då yrar det så mycket att det blir som ett helt snöoväder runt honom.  Det är Busfröet det, vårt alldeles egna snöoväder.

Inte lika som bär

Det skiljer sig en hel del mellan Busfröet och Pipleksaken.  I deras sätt att vara alltså.  Bevis på det fick jag igår.  Jag hade gjort en liten tur in till stan (för att inhandla en rosa julgran, eftersom det stod högst upp på Stinkys julklappslista) och stannade till vid Ikea för att köpa en näve billiga leksaksdjur.  Ni vet såna där pyttesmå för bara några kronor styck.  Det blev väl ett tjugotal i alla fall.  Man räknar dom ju inte, man liksom bara skälper in dom i korgen.

När jag kom hem så tippade jag helt enkelt ut allihopa i en hög mitt på golvet i vardagsrummet.  Och det var då jag såg det, den grundläggande skillnaden i Busfröets och Pipleksakens persoligheter. 

Busfröet blev helt salig, och visste inte vad han skulle göra.  Han hoppade rätt in i leksakshögen så att det flög mjukisdjur åt alla håll.  Sen tog han en i munnen, drog två blixtsnabba ärevarv runt hela huset innan han återvände till leksakerna för att välja en ny leksak.  Den sprang han fram till katten med, släppte den på golvet och skällde som en tok för att försöka övertala katten att han också skulle vara med och leka.  Katten, som börjar bli till åren och tycker att Busfröet är bland det jobbigaste som finns på detta jordklot, vände ryggen till och spatserade därifrån, på sånt där vis som bara katter kan.  Då hämtade Busfröet en ny leksak, och tog ett till ärevarv.  Och hämtade en ny, och tog ett till varv.  Ja, ni förstår.

Under tiden som Busfröet skapade kaos och galenskaper runt hela huset så gick Pipleksaken fram till mjukisdjuren, tog en, och bar bort den till sin plats i soffan.  Sen hämtade han en till, och la den tillsammans med den första i soffan.  En efter en hämtade han dom, lugnt och metodiskt, tills det inte fanns några kvar på golvet.  Då gick han och la sig i soffan, nöjd över att ha en alldeles egen hög med leksaker.

Vid det här laget hade Busfröet lyckats slarva bort dom flesta av leksakerna som han hade haft.  Dom låg utspridda lite här och där runt huset, under soffan, bakom gardiner, och på andra undangömda ställen.  Och då lärde sig Busfröet att det inte är någon idé att försöka flörta till sig något från Pipleksaken.  För om Busfröet så mycket som sneglade på Pipleksakens lilla hög, så talade Pipleksaken om att det var faktiskt hans hög, och Busfröet skulle minsann hålla sig borta.  Så där satt stackars Busfröet och pratade på hans eget speciella sätt, i hoppet att Pipleksaken skulle ändra sig.  Och det gjorde han tillslut.  Eller så ledsnade han bara på allt gnäll, och ville ha lite lugn och ro.  Och med ett Busfrö i huset så är det inte så ofta man får lugn och ro, så då är det bäst att ta den chansen när den finns, tyckte han nog.

Pipleksaken vaktar sin hög med leksaker ifall Busfröet skulle råka snegla åt hans håll.

Lycka!

I morse föddes dom!  "Min" kull.  Tre hanar och en tik, alla svarta.  Och en av hanarna blir min min min! 

Efter sju månaders väntan så är det snart dags för en liten dammtuss att flytta hem till oss.

Stora stockholm

Här har det varit väldigt tyst ett tag, jag vet. Men jag har legat deckad i två veckor, och har inte gjort ett endaste smack med dom stackars hundarna.  Förra veckan trodde jag, i min enfald, att jag skulle bli bättre redan på torsdagen och kunna ge mig ut för lite viltspår med Busfröet.  Men tji fick jag för att jag var optimistisk.  I stället blev jag sängliggandes i över en vecka till.  Lagom till helgen började jag må bättre, och mot allt bättre vetande gav jag mig av mot Stora Stockholm i går (söndag).  Det får jag betala för så här i efterhand, med utmattad kropp och bomull i huvudet.  Men det var det värt!

Schemat för dagen ser alltid densamma ut när vi (jag och en vän och hennes dotter) åker.  Vi dyker upp mitt på dagen, så självklart finns det inga parkeringsplatser kvar inom rimligt avstånd, och istället får vi promenera 14 mil (känns det som i alla fall) till mässan.  Sen köar vi i över en halvtimme till bankomaten (för det vore ju väldigt onödigt att vara väl förberedd och ta ut pengar INNAN man åker, fastän man säger varje år att det ska vi minsann göra nästa år.)  Sen är det dags för rasmontrarna.  Medans vi går runt alla montrarna (och klappar ALLA hundarna) så diskuterar vi vilka raser vi tycker om, och vilka vi tycker mindre bra om.  Fast riktigt så diplomatiska är vi inte.  Och vi är heller sällan överens.  Det tar ju ganska lång tid, att stanna vid varje rasmonter och klappa varje hund.  Och ibland måste man stanna extra länge, ifall det är en intressant ras så måste man ju ställa en massa frågor.  Och sen blir det ju till att stanna och prata om man råkar känna dom som står i montern.  I år var det inte så många vi kände.  Busfröets uppfödare stod i kinesmontern, så där blev vi ju stående ett tag.  Dom hade med sig Lambert, Busfröets snygga kullbrorsa.  (Min kompis frågade om Busfröet hade stått längst bak i kön när dom delade ut generna i kullen.  Hon är inte snäll)  Sen stannade vi en sväng vid Bedlington terrier montern och snackade med Eva som har Kennel Yildiz.  Och så ett snabbstopp vid mastifferna också, för att snacka lite där med Kommandoran.

Sen tar vi ett shoppingvarv.  Fast vi handlar inget första varvet.  Efter första varvet är det fikapaus, sen tar man ett till shoppingvarv, den här gången med plånboken i högsta hugg.  Efter det tar vi varv två runt rasmontrarna, men den här gången stannar vi bara vid våra favoritraser.  Men eftersom vi alla har olika favoritraser, och dessutom flera stycken var, så blir det att vi stannar vid dom flesta montrarna i alla fall.

Vid det här laget har finalerna börjat i stora ringen, så då gäller det att hitta bra platser, och bänka sig i dom kommande 2-3 timmarna.  Och självklart kommenterar vi varje hund som kommer in i stora ringen, vare sig vi kan nånting om rasen eller inte.  Jag skulle till och med kunna påstå att ju mindre vi kan om rasen, ju fler åsikter har vi om hunden.

Sen när allt är finito så bär det av i 14 mil tillbaka till parkeringen och så ger vi oss av hem, glada, trötta och fattiga.