måndag 29 augusti 2011

Pipleksaken har spårat igen

Valpkurs igen.  Åkte hemifrån iklädd regnställ och gummistövlar eftersom det hade spöregnat hela eftermiddagen men vid BK var det strålande solsken och torrt på backen.

Vi började med vår vanliga promenad och efter den fikade vi.  Under fikat gick vi igenom vad vi ska göra nästa gång.  Då är det sista gången, och vi ska ha ett prov.  Haha, det kommer ju inte gå så bra för oss.  Vi fick en lista på åtta moment.  Vi fick välja bort tre var.  Jag valde bort uppletande, ligg och linförighet med störning.  Så det jag och Pipleksaken ska ha prov på är inkallning, inkallning med störning, personspår, linförighet och tandvisning.  Det gäller att köra hårdträning kommande veckan, så vi slipper göra bort oss totalt.

Sen körde vi personspår.  Pipleksaken var jätteduktig.  Visserligen gick han förbi mig där jag låg under en gran, men han upptäckte att han tappat spåret och vände tillbaka.

Vi avslutade med lite inkallningsövningar innan vi åkte hem i mörkret.


från vänster: Elsa, Lyster och Kola

söndag 28 augusti 2011

Hundspa

Idag fick Wille hundspa innan han åkte hem.  Så här fin blev han:

FÖRE




EFTER

lördag 27 augusti 2011

Pyjamasparty

Idag är Wille på besök igen, och ikväll ska grabbarna ha pyjamasparty för Wille ska sova över.  Anar att jag kommer ha tre uppspelta hundar som hoppar runt som popcorn i sovrummet ikväll.  Så planen är att trötta ut dom så mycket som möjligt under eftermiddagen.

Hittills har allt gått enligt planen.  Dom har härjat och lekt och sprungit och hoppat och terroriserat katten.  Och Busfröet har fått sig en promenad med klövjeväskan, bara för att vara på den säkra sidan. 

Pipleksaken är inte lika förtjust i Wille som Busfröet är.  Inte så att han tycker illa om Wille.  Men han är inte så värst brydd liksom.  Och nåde Wille om han kommer för nära när Pipleksaken ligger och vilar.  Busfröet däremot tycker att Wille är en jättebra lekkamrat.  Han kan ju springa snabbt snabbt, och hoppa högt högt.  Och så tycker både Wille och Busfröet om att stå i hörnet av staketet, där man kan se ut till vägen, och skälla på folk som går förbi.  I vanliga fall får Busfröet göra det alldeles själv, eftersom Pipleksaken skiter fullständigt i att folk går förbi.  Men nu har Busfröet fått sällskap i skällandet.  Men matte-hundnörd är ju inte så förtjust i att varken Busfröet eller Wille skäller på stackars folk som går förbi, så dom har för tillfället utegångsförbud.  Istället sysselsätter dom sig med att riva halva huset.  Matte-hundnörd föredrar det till att det ska skällas ute i trädgården.

Och i morgon, då blir det spa-dag för Wille.  Det blir bad och rakning för det lilla hårmonstret.  Då kommer det nog lite före och efter bilder.  Men nu kommer det bara lite allmäna trädgårdsbus bilder.





torsdag 25 augusti 2011

Pipleksaken hårdtränar

Vi lägger ner en hel del tid på att rehab-träna Pipleksaken på olika sätt.  Både fysiskt och psykiskt.  I dag var det dags att träna lite svängar.  Pipleksaken rör sig ju inte riktigt som andra valpar i hans ålder, och just när han svänger är det som det märks mest på.  Det, och att han inte är lika snabb som andra valpar.  Snabbheten kommer nog med tiden.  Eller kanske inte, men det får ta den tid det tar liksom, men vi brukar träna på det också.  Och så kör vi balansträning med jämna mellanrum.

Men att förbättra hans svängteknik känns ganska viktig, för att förbättra hans kroppskontroll.  I början kunde Pipleksaken inte svänga alls, för då tippade han bara omkull, tills och med i skritt.  Efter lite träning kunde han svänga i stora lovar, men halva gräsmattan gick åt till att svänga.  Nu börjar svängarna se riktigt bra ut, även i full fart, även om dom fortfarande är lite klumpiga. 

När vi tränar brukar vi göra på lite olika sätt, men det alla träningssätt har gemensamt är att det är lek.  All träning som Pipleksaken får är lek.  Men vi tar den på fullaste allvar.

I dag körde Sambo och Pipleksaken lite sväng-träning med ett rabarberblad.  Här kommer måååånga bilder på dagens träning.















Finbesök

I dag fick vi besök av Wille igen.  Två timmar av galna jaga-lekar i trädgården för Busfröet och Wille.  Pipleksaken orkar ju inte lika mycket som andra hundar, så han la sig helt enkelt och sov efter ett tag.  Men Wille och Busfröet orkar hur mycket som helst.






måndag 22 augusti 2011

Det finns inget dåligt väder...

Valpkurs, återigen.  Vädret var ju inte direkt på topp.  Inte humöret heller, för den delen.  Pipleksaken tyckte inte alls att man behövde gå på kurs i spöregn.  Men det tyckte matte-hundnörd.  Så där gick vi alla mattar och hussar, iklädda regnställ medans dom stackars valparna tvingades ut i regnet.

Men dom stackars valparna hade det nog ganska bra ändå.  Vattenpölar är jätteroliga, det tyckte dom allihopa.  Pipleksaken plaskade glatt runt i dom.  Och goldenvalpen Elsa la sig raklång i varenda pöl hon hittade. 

Lydigheten var det lite värre med.  Det är svårt för små valpar att lyssna på matte och husse när det finns vattenpölar och lerhögar att leka i.  Och lilla söta Kola, han hittade en daggmask som var så spännande att han inte visste var han skulle ta vägen.

Men lite inkallning och lite linförighet, det åstadskom dom, i mellan allt vattenbus och lerlek.


Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.  Fast Pipleksaken hade faktiskt inga kläder på sig på kursen.  Och det gick alldeles utmärkt det också.

lördag 20 augusti 2011

Regn regn regn regn

Nu har det spöregnat i över ett dygn.  37 mm har det kommit och regnet fortsätter att ösa ner.  Här händer det ingenting, kan jag lova.  Både Busfröet och Pipleksaken har lagt sig som kringlor  i soffan, och ger inga tecken på att flytta på sig.  Typiskt, när det är helg och man är ledig.


Busfröet och Pipleksaken ligger som kringlor i soffan

onsdag 17 augusti 2011

Pipleksaken kör egen agilitybana i trädgården

Det gäller att roa sig själv, när matte-hundnörd är i skolan hela dagen och Sambo inte är så hajj på detta med att aktivera hundar.  Pipleksaken tar saker i egna händer och använder trädgården som agilitybana.








tisdag 16 augusti 2011

Konsten att göra ingenting

Tisdagsträning igen, och den här gången var det Busfröets tur att följa med. Men han tycker nog det var hans otur att följa med.

Det är passivitetsträning som gäller för Busfröet. Vi måste bli av med det där hemska schäferpipet som han sätter igång med så fort det inte händer något. Schäferpipet skyller vi på Obelix. Det är nog han som har lärt Busfröet det där oljudet, tror matte-hundnörd.



Busfröet och Obelix kramas lite

 

BK är en bra plats att börja på, dels är han van vid att vara där, så han slipper handskas med nya intryck så här i början av vår passivitetstränings-kampanj. Och dels så har han ju en förväntan att på BK så SKA det ju faktiskt hända grejer, det är ju liksom därför man åker dit.

Men inte den här gången. Matte-hundnörd  försåg sig med filt, termos, macka och en bra bok.

Gick det bra? Nej. Busfröet pep, skrek och skällde, slängde sig i kopplet och var allmänt odräglig. Vi började med en promenad. Tanken var att vi skulle sätta oss på bänken vid träningsplanen för att titta på när alla ekipage tränade lydnad. Men redan när Busfröet hoppade ur bilen kände jag på mig att det inte var någon bra idé. Istället satt vi oss på altanen vid klubbhuset, på ett mer behörigt anstånd. Här fortsatte pipandet och skällandet och andra fasoner. Det blev inte mycket läsande i matte-hundnörds braiga bok. Inget läsande alls, för att vara exakt. Istället fick matte-hundnörd fokusera på att hinna belöna den tiondels sekund som Busfröet faktiskt var tyst ibland. Inte ofta.

I en hel lång timme höll vi på. Tillslut gav jag upp och tog upp honom i knät. Då slutade åtminstone skällandet, men det förekom fortfarande en hel del pip och gnäll.

Nu blir det hårdträning framöver på att kunna vara lugn och tyst.


Matte-hundnörd och Busfröet gör ingenting

måndag 15 augusti 2011

Leta leksaker bland blött gräs och tistlar


Idag fick Busfröet en vilodag. Det har blivit lite mycket spår på sistone, och igår blev det både spår och klövjeväska. Jag måste ju påminna mig själv med jämna mellanrum att det är en renodlad sällskapshund jag har, inte en brukshund.

Pipleksaken däremot gick valpkurs ikväll. Min älskade lilla stjärna. Vi provade på lite uppletande. Jag kan säga så här; det kunde ju ha gått sämmre. Konkurensen var ju liksom en jaktcocker, en golden och en samojed. Alla var ju riktigt skickliga, även om lilla jaktcockern Kola sopade banan med alla andra.

När det var Pipleksakens tur så la jag hans leksak bara några meter in i rutan, och gick dom första stegen med honom. Sen gick han rakt fram till leksaken och markerade att den låg där. Sen tittade han upp på matte-hundnörd, typ ”Men hallå matte, plocka upp den då!” Vi gjorde om det igen, och han hittade den igen, markerade, och sa igen att matte-hundnörd får faktiskt plocka upp den själv, för det var ju hon som la den där. Jämfört med dom andra valparna var han ju inte direkt nån superstar, men alla klappade och tyckte han var jätteduktig. För är man en liten naken kinesvalp som måste gå runt och leta leksaker bland blött gräs och tistlar, så är det ganska stort att man först och främst letar, sen dessutom hittar och markerar att man hittat. Matte-hundnörd är lika stolt som vanligt över lilla Pipleksaken.


söndag 14 augusti 2011

Testar lite nya teorier

Fick lite spårtips från Humlehundens och Spunkvalpens matte (dom bor här) som bekräftade mina funderingar om att ta bort näringen från spåret och bara ha en slutbelöning.  Som självutnämd bok-nörd tipsade hon även om boken "Alla hundar vill spåra"  av Ulla Barvefjord.

Jag la tre spår, i olika svårighetsgrader, för att testa mig fram vad till vilken nivå Busfröet ligger på.

Första spåret var ca 5 meter bara, en test för att se om han ens uppfattade att det var en spår när ingen näring lockade.

Spår nummer två var en hel del längre. Tanken bakom att öka från 5 meter till 25 meter var att om han fattade 5 meters spåret så skulle fatta 25 meter, men samtidigt ville jag inte öka för mycket ifall han tappar motivationen när det inte finns nån näring i spåret.

Sista spåret var ca 50 meter. Tanken med den ökningen var att han förhoppningsvis kopplade i spår två att det är värt att fortsätta spåra fram till slutbelöningen.

Alla tre spår var raka, och hade en liggtid på två timmar.  Eller åtminstone så rakt som det går att vara i skogen.  Ibland står det ju liksom ett träd i vägen.

Jag la spåren borta vid dagbrottet, eftersom det är där vi har spårat dom senaste gångerna, i förhoppningen att Busfröet ska förstå att det är just spår vi sysslar med när vi är där.

I vanliga fall måste jag ställa klockan för att veta när liggtiden är över, för jag börjar fixa med annat och glömmer bort tiden. Den här gången var jag så taggad för att komma iväg att jag kollade på klockan hela tiden och tyckte att minuterna segade sig fram.



När vi äntligen började spåra så var det med blandade resultat. Första spåret hittade han inte ens på, och jag fick starta om honom flera gånger innan poletten trillade ner.

Andra spåret gick stundvis bra, men mitt i satt han något i halsen, och hulkade sig genom resten av spåret.

Tredje spåret vägrade han att ta, för han var för upptagen med att äta gräs för att spåra. Istället gick vi en kort promenad medan hulkandet lugnade ner sig, och återvände (så här i efterhand borde vi nog ha promenerat lite längre, men man är ju en otålig matte-hundnörd)

Stundvis var han ett spår-geni, det lilla Busfröet. Men sen korsade nog ett spår av vilt vårat spår, för han for iväg åt höger mot en äng. Jag tog tillbaka honom till spåret och han fortsatte hyffsat bra framåt. Med ca 15 meter kvar till slutet tappade han motivationen totalt, och det var ren slump att han hittade slutet.

Vad har jag lärt mig idag då? Jo, 50 meter är i dagsläget för långt för honom. Ska nog köra 15 meter ett tag framöver. Jag ska fortsätta att endast ha näring i spårslutet och om han står och äter gräs och hulkar så ska jag inte ens försöka få honom att spåra!

lördag 13 augusti 2011

Hjärtdunk och vilse i spåret


Hade en lat dag idag. Vädret var på topp och planerna var många när jag klev upp i morse, men ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig. Hade en galen lekstund med hundarna på gräsmattan, där även jag deltog i jaga-leken. Usch vilken dålig kondis jag har! Efter att ha sprungit runt som en tok och blivit jagad av två söta monster i fem minuter så trodde jag att hjärtat mitt skulle bryta sig ur bröstkorgen på mig.

Efter det var jag smått sliten resten av dagen, och fick tvinga ut mig själv på eftermiddagen för att lägga ett spår åt Busfröet. Sen fick jag tvinga mig själv ut igen två timmar senare för att låta Busfröet spåra också. (Måste erkänna att jag lekte med tanken att låta spåret ligga i 24 timmar innan jag tog dit Busfröet, men jag vet ju att det skulle vara slöseri, att han inte skulle klara av det)

Den här gången var spåret ca 100 meter, med näring vart femte steg ugnefär, en rejäl ökning i både längd och utspridning av näring. Busfröet irrade bort sig redan efter 10 meter, och jag fick visa honom på rätt spår igen. Han fortsatte framåt i 10 meter till och irrade bort sig igen, men den här gången hittade han rätt av sig själv. Det verkar som att han blir för fokuserad på att hitta näringen, och inte följer mina fotspår. Efter att han hittat tillbaka igen så körde han igenom resten av spåret utan problem, och faktiskt utan att bry sig om näringen särskilt mycket. Tills det att han kommer fram till slutet av spåret förståss, där han hittar sin skål med färskfoder. Jag funderar på att kanske börja utesluta näringen helt och hållet. Tanken är att då blir dragningen till spårslutet större, istället för att han fokuserar på näringen i spåret hela tiden. Men risken är ju att han inte riktigt har fattat att det är mitt spår han ska följa för att få skålen med färskfoder. Måste nog fråga lite spår-nördar om råd igen.

Busfröet och Pipleksaken bråkar om vems tur det är att leka jaga-leken med matte-hundnörd

Det finaste jag har



fredag 12 augusti 2011

Agility tunneln lockar fram vildjuren


När jag och Busfröet gick en aktiveringskurs i våras så fick vi en agilitytunnel av en av deltagarna. Hon hade köpt den till sin kelpie, men tunneln var på tok för liten för hunden, så då fick vi den.

Vi tar bara fram den lite då och då, för att hålla intresset uppe. Och det funkar. När tunneln kommer fram så kommer vildjuren också fram. Busfröet och Pipleksaken förvandlas från små gulliga sällskapshundar till galna fartdårar utan spärrar.

Dom turas om att springa det fortaste dom kan genom tunneln, och har även upptäckt att man kan använda det som hopphinder.

Med Busfröet fick vi locka första gången, och då tvekade han sig igenom tunneln. Men efter den första gången så har det varit full fart framåt. Pipleksaken behövde aldrig lockas, han bara gjorde.

När vi plockar bort tunneln så fortsätter galenskaperna, och det blir jaga-leken tills Pipleksaken tröttnar (och traskar då helt enkelt in och lägger sig i soffan och somnar, medan Busfröet står kvar ute och undrar vart fan han tog vägen).

Men till och med outtröttliga Busfröet blir lite lojj av allt galenskap, och brukar ta sig en tupplur för att samla krafterna inför nästa upptåg.



Busfröet flyer ur tunneln i svindlande fart.  Första gången vi plockade fram tunneln behövde vi locka honom igenom en gång.  Men numera går det undan!

Pipleksaken tar sats och slänger sig ur tunneln.  Fick Pipleksaken bestämma så skulle tunneln alltid stå på gräsmattan.


Busfröet tar lite glädjeskutt runt gräsmattan.  Det brukar bli ett och annat ärevarv när matte-hundnörd berömmer.  Och helt rätt!  Är man så bäst som Busfröet så förtjänar man ett ärevarv lite då och då.


Jaga-leken är också en favorit.  Busfröet brukar vara snäll och låta Pipleksaken vinna ibland.  Men inte föööör ofta förståss.

När man har en valp som Pipleksaken så uppskattar man skutt och spring extra mycket.  För mig finns inget underbarare att se än när båda hundarna får sträcka ut och springa tillsammans.