Fick lite spårtips från Humlehundens och Spunkvalpens matte (dom bor
här) som bekräftade mina funderingar om att ta bort näringen från spåret och bara ha en slutbelöning. Som självutnämd bok-nörd tipsade hon även om boken "Alla hundar vill spåra" av Ulla Barvefjord.
Jag la tre spår, i olika svårighetsgrader, för att testa mig fram vad till vilken nivå Busfröet ligger på.
Första spåret var ca 5 meter bara, en test för att se om han ens uppfattade att det var en spår när ingen näring lockade.
Spår nummer två var en hel del längre. Tanken bakom att öka från 5 meter till 25 meter var att om han fattade 5 meters spåret så skulle fatta 25 meter, men samtidigt ville jag inte öka för mycket ifall han tappar motivationen när det inte finns nån näring i spåret.
Sista spåret var ca 50 meter. Tanken med den ökningen var att han förhoppningsvis kopplade i spår två att det är värt att fortsätta spåra fram till slutbelöningen.
Alla tre spår var raka, och hade en liggtid på två timmar. Eller åtminstone så rakt som det går att vara i skogen. Ibland står det ju liksom ett träd i vägen.
Jag la spåren borta vid dagbrottet, eftersom det är där vi har spårat dom senaste gångerna, i förhoppningen att Busfröet ska förstå att det är just spår vi sysslar med när vi är där.
I vanliga fall måste jag ställa klockan för att veta när liggtiden är över, för jag börjar fixa med annat och glömmer bort tiden. Den här gången var jag så taggad för att komma iväg att jag kollade på klockan hela tiden och tyckte att minuterna segade sig fram.
När vi äntligen började spåra så var det med blandade resultat. Första spåret hittade han inte ens på, och jag fick starta om honom flera gånger innan poletten trillade ner.
Andra spåret gick stundvis bra, men mitt i satt han något i halsen, och hulkade sig genom resten av spåret.
Tredje spåret vägrade han att ta, för han var för upptagen med att äta gräs för att spåra. Istället gick vi en kort promenad medan hulkandet lugnade ner sig, och återvände (så här i efterhand borde vi nog ha promenerat lite längre, men man är ju en otålig matte-hundnörd)
Stundvis var han ett spår-geni, det lilla Busfröet. Men sen korsade nog ett spår av vilt vårat spår, för han for iväg åt höger mot en äng. Jag tog tillbaka honom till spåret och han fortsatte hyffsat bra framåt. Med ca 15 meter kvar till slutet tappade han motivationen totalt, och det var ren slump att han hittade slutet.
Vad har jag lärt mig idag då? Jo, 50 meter är i dagsläget för långt för honom. Ska nog köra 15 meter ett tag framöver. Jag ska fortsätta att endast ha näring i spårslutet och om han står och äter gräs och hulkar så ska jag inte ens försöka få honom att spåra!