Tisdagsträning igen, och den här gången var det Busfröets tur att följa med. Men han tycker nog det var hans otur att följa med.
Det är passivitetsträning som gäller för Busfröet. Vi måste bli av med det där hemska schäferpipet som han sätter igång med så fort det inte händer något. Schäferpipet skyller vi på Obelix. Det är nog han som har lärt Busfröet det där oljudet, tror matte-hundnörd.
Busfröet och Obelix kramas lite
BK är en bra plats att börja på, dels är han van vid att vara där, så han slipper handskas med nya intryck så här i början av vår passivitetstränings-kampanj. Och dels så har han ju en förväntan att på BK så SKA det ju faktiskt hända grejer, det är ju liksom därför man åker dit.
Men inte den här gången. Matte-hundnörd försåg sig med filt, termos, macka och en bra bok.
Gick det bra? Nej. Busfröet pep, skrek och skällde, slängde sig i kopplet och var allmänt odräglig. Vi började med en promenad. Tanken var att vi skulle sätta oss på bänken vid träningsplanen för att titta på när alla ekipage tränade lydnad. Men redan när Busfröet hoppade ur bilen kände jag på mig att det inte var någon bra idé. Istället satt vi oss på altanen vid klubbhuset, på ett mer behörigt anstånd. Här fortsatte pipandet och skällandet och andra fasoner. Det blev inte mycket läsande i matte-hundnörds braiga bok. Inget läsande alls, för att vara exakt. Istället fick matte-hundnörd fokusera på att hinna belöna den tiondels sekund som Busfröet faktiskt var tyst ibland. Inte ofta.
I en hel lång timme höll vi på. Tillslut gav jag upp och tog upp honom i knät. Då slutade åtminstone skällandet, men det förekom fortfarande en hel del pip och gnäll.
Nu blir det hårdträning framöver på att kunna vara lugn och tyst.
Matte-hundnörd och Busfröet gör ingenting
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar