När jag och Busfröet gick en aktiveringskurs i våras så fick vi en agilitytunnel av en av deltagarna. Hon hade köpt den till sin kelpie, men tunneln var på tok för liten för hunden, så då fick vi den.
Vi tar bara fram den lite då och då, för att hålla intresset uppe. Och det funkar. När tunneln kommer fram så kommer vildjuren också fram. Busfröet och Pipleksaken förvandlas från små gulliga sällskapshundar till galna fartdårar utan spärrar.
Dom turas om att springa det fortaste dom kan genom tunneln, och har även upptäckt att man kan använda det som hopphinder.
Med Busfröet fick vi locka första gången, och då tvekade han sig igenom tunneln. Men efter den första gången så har det varit full fart framåt. Pipleksaken behövde aldrig lockas, han bara gjorde.
När vi plockar bort tunneln så fortsätter galenskaperna, och det blir jaga-leken tills Pipleksaken tröttnar (och traskar då helt enkelt in och lägger sig i soffan och somnar, medan Busfröet står kvar ute och undrar vart fan han tog vägen).
Men till och med outtröttliga Busfröet blir lite lojj av allt galenskap, och brukar ta sig en tupplur för att samla krafterna inför nästa upptåg.
Busfröet flyer ur tunneln i svindlande fart. Första gången vi plockade fram tunneln behövde vi locka honom igenom en gång. Men numera går det undan!
Pipleksaken tar sats och slänger sig ur tunneln. Fick Pipleksaken bestämma så skulle tunneln alltid stå på gräsmattan.
Busfröet tar lite glädjeskutt runt gräsmattan. Det brukar bli ett och annat ärevarv när matte-hundnörd berömmer. Och helt rätt! Är man så bäst som Busfröet så förtjänar man ett ärevarv lite då och då.
Jaga-leken är också en favorit. Busfröet brukar vara snäll och låta Pipleksaken vinna ibland. Men inte föööör ofta förståss.
När man har en valp som Pipleksaken så uppskattar man skutt och spring extra mycket. För mig finns inget underbarare att se än när båda hundarna får sträcka ut och springa tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar