Största sorgen

Pipleksaken har inte tagit någon nämnvärd plats här på bloggen på senare tid, och det finns en anledning till det.  Dom senaste månaderna har han sakta men säkert försämrats, och idag hos veterinären fick jag min värsta rädsla bekräftad.  Det är dags för vår älskade Pi att få somna in.  Det kommer nog vara ganska tyst här på bloggen ett tag framöver, för det är svårt att skriva glada inlägg om sina fantastiska hundar när ens hjärta brister.

Vad glad man blir....

...när allt går bra i träningen.  Idag har vi tränat vidare på våra agilility övningar, raksträckor, mjuka svängar och tajta svängar.  Och Odågan var så o-odågig som man kan bli, med andra ord inte odågig alls.  Han tog varje sväng precis som han skulle, fastän jag försökte lura honom med att lägga ut belöning på fel ställe.  Ibland blir man ju så stolt så att hjärtat spricker.

Busfröet fick också vara med och träna, på hans Busfrö-vis.  Och vi hade lika roligt tillsammans som Odågan och jag hade.

Jag har varken bildbevis eller filmbevis att bjuda på, så ni får helt enkelt lita på att jag faktiskt har dom bästa hundarna i hela världen. 

Spårkurs

Att vara ute i skogen oavsett väder, det är grejer det.  Och vilken tur då att vi hade så jätte mycket väder just idag, då vår spårkurs började.

Vi är sex stycken på kursen.  Tre stycken springerspaniel (varav en är Harry, som vi gick valpkurs tillsammans med) och två vita hedehundar (Bonnie och Bosch, som vi ju också känner sedan gammalt) och så Odågan förstås.  Men Bonnie och Bosch kunde inte vara med idag, för dom var iväg och spatserade runt i utställningsringarna.

Klockan tio samlades vi alla vid klubbens spårskog inför förmiddagens äventyr.  Först la jag ett spår på 150 meter, med en vinkel, som fick ligga i en kvart.  Det var inga problem för Odågan.  Visserligen fick han för sig mitt i spåret att han skulle ta sig en sväng-om i naturen, men när han inte hittade något av intresse så återgick han till spåret enda till slutet, där en leksak och en korvbit väntade.

Andra spåret la jag lite längre, men utan vinkel, som fick ligga i dryga halvtimmen.  Och där var det inga problem heller.  Han tappade spåret i början, men efter ett par slag var han tillbaka igen, och fort gick det.  Jag fick springa för att hinna med där han ångade fram med nosen i backen och en raket i rumpan, enda fram till slutet där han hittade sin leksak.

Sen var det meningen att vi skulle gå ett tredje spår, men vid det här laget så hade Harrys matte virrat bort sig någonstans långt inne i skogen, och kom inte fram fast vi alla ropade.  En väldigt lång tid senare kom hon vandrandes ur skogen och konstaterade att hon hade nog gått lite vilse.  Då bestämde vi oss alla för att dricka lite kaffe och sen åka hem, innan nån annan (antagligen jag) också gick vilse.

Vad gott det är med kaffe och smörgås mitt i skogen där man står i regnställ och gummistövlar, tillsammans med andra hund-nördar och pratar strunt.

Sen åkte vi hemåt, Odågan och jag.  Det är en tungt sovandes Odåga som snarkar i soffan nu.

Debutplaner

Jag har en finurlig debutplan, säger jag till Humlespunkarnas matte medan vi strosar över maden med hundarna virvlandes och svischandes förbi ned jämna mellanrum.  Vi väljer en gren som vi egentligen aldrig har tänkt tävla i, och så gör vi det ändå, bara för skojs skull liksom.  Typ freestyle, eller HTM, eller rallylydnad.   Fast inte freestyle.  Men typ HTM eller rallylydnad.

Och det tyckte Humlespunkarnas matte var en alldeles lysande idé, att debutera i typ freestyle eller HTM eller rallylydnad.  Fast inte freestyle, det var vi båda överens om.

Sen blev det kväller, med god mat och ett glas vin.  Eller två.  Det måste ha varit två, för helt plötsligt säger Humlespunkarnas matte Fast vi skulle kunna tävla i freestyle.  Det skulle vi.  Och så nickade hon så där övertygande som hon gör och fyllde på med lite mer vin i glasen.  Men då ska vi göra det på riktigt, med rekvisita och tema och riktiga moooooves säger hon.  Och så visar hon sina eminenta freestyle moves.  Och jag visar mina eminenta freestyle moves.  Och där och då, under stjärnklar natthimmel med ett glas vin i handen, bestämmer vi oss för att göra just så.  Debutera i freestyle.  Med tema och kläder och rekvisita och riktiga freestyle moooooves. 

Nu vet jag vad mamma menade när hon förklarade farorna med alkohol för mig i min ungdom.  Det var just såna här tillfällen hon syftade på.

Mitt-i-veckan-äventyr

På tisdagar brukar vi ju åka dom dryga fyra milen till klubben för tisdagsträning.  Och det kan man ju tycka är lite långt.  Men i tisdags bestämde vi oss för att åka lite längre.  Nämligen 55 mil.  För har man fått en inbjudan till Villa Humlespunk för ett mitt-i-veckan-äventyr så tackar man ju inte nej i första taget.

Efter en väldigt lång bilfärd så anlände Odågan och jag ute i obyggden på eftermiddagen och möttes av en liten Spunk och en ännu mindre Humlehund.  Och Humlehunden är verkligen liten som en humla.   Fastän jag sett henne på bild och film flera gånger så kan inget förbereda en för hur liten och humlig hon är i den faktiska verkliga verkligheten.  Pytteliten.  Som en humla.

Vi gav oss genast iväg på en promenad så att hundarna kunde sträcka på benen över maden (alla tre), ta ett dopp i dammen (Spunk), råka plumsa i svart gyttja (Humlehunden och Odågan) och sen avsluta kalaset med att springa i ett grustag.  Och vi kan väl säga så här; mattarna kom bättre överens med varandra än hundarna.  För Odågan kan ju vara lite....odågig.  Och det uppskattas inte alltid, speciellt inte av lite finare flickor.  Men Odågan blev inte ledsen för det.  Fast det beror nog mest på att han inte riktigt är smart nog att förstå att dom inte var så förtjusta i honom.  När Spunk visade honom hur stora och vassa hennes tänder är, och hur högt hon kan fräsa åt honom, då trodde Odågan att hon ville leka.  Och när hon fräste ännu högre så trodde han att hon ville leka ännu mer.

Eftersom det var en agility bootcamp vi hade åkt iväg på så var det väl bäst att bootcampa lite också.  Så det gjorde vi, helaste eftermiddagen lång gjorde vi det.  Och helaste nästa dag gjorde vi också det, med en  paus mitt på dagen då vi tog långrunda i skogen i tre timmar med medhavd massäck.  Det var en mycket trött Odåga som snarkade hårt den natten.  Men nästa dag var han lika pigg som vanligt, och då bootcampade vi vidare under förmiddagen innan vi åkte hem.


Såna här saker bootcampade vi

Och så bootcampade vi en massa annat roligt också, som däcket, och säcken, och distansgriddar, och kontaktfält, och dolda tunnelingångar.

Och så lärde vi oss massor med braiga saker.  T.ex. så lärde vi oss att om man ska externbelöna med godis så måste man använda en stor tung keramikskål, annars tar Odågan belöningsburken i munnen och frivarvar.  I tjugo minuter.  Det är en braig sak att veta.   Och så lärde vi oss att matte-hundörd är ganska usel på agility-handling.  Det är också en braig sak att veta.

Saker man bör tänka på när man ska köra 55 mil

*  Glöm inte massäcken till resan i hemma i kylskåpet.

*  Åk inte hemifrån klockan 0700 för då är du i Stockholm lagom till rusningstrafiken.

*  Kissa innan man åker hemifrån, även om man inte är kissnödig.  För en timme senare är du helt plötsligt kissnödig.  Och om du då råkar befinna dig i Stockholm mitt i rusningstrafiken så är det inte optimalt läge för paus.

*  Dela upp resan i hanterbara delar.  T.ex: Om fyra mil ska vi stanna och rasta.  Om tre mil ska vi stanna och tanka, osv.

*  Bli inte självmordsbenägen när du upptäcker att det enda spännande som lär hända på ett tag är att du ska svänga vänster om 20 mil.

Äventyr i dagarna tre

I morgon ger vi oss iväg, Odågan och jag för tre dagars äventyrande.  Så det blir tyst här på bloggen i några dagar.  Men sen har jag ju desto mer att berätta, när jag kommer hem.

Fortsatt träning

Här hemma fortsätter agilityträningen.  Nu ligger vi i hårdträning inför nästa veckas agility-bootcamp så vi slipper göra bort oss helt.  Det braiga med att september månad är fullspäckad med lydnad och spår och agility och vallning och bootcamp och läger, det är att man får en lugn och fin Odåga om dagarna.

Tisdagsträning

På tisdagar är det öppen träning på klubben och då brukar jag och Odågan passa på att åka dit och se vad det finns för spännande människor (och hundar) att umgås med.  Oftast så avslutar vi kvällen med att leka med Lillasyster och Bonnie, men igår var ingen av dom där, så istället tränade vi.  Kors i taket. 

Först tränade vi lite agility, så klart, eftersom jag för tillfället är nersmittad med agility-baciller.  Sen tränade vi lite följsamhet i koppel, och följsamhet utan koppel.  Och så avslutade vi kvällen med lite rallylydnad.  Odågan har aldrig provat på det (jag och Busfröet har testat det ett par gånger) förut och det gick relativt bra.  Relativt.  Beroende på vad man jämför med förstås.  Jämför man med dom andra hundarna på klubben så gick det väl inte särskilt bra.  Så därför låter vi bli att jämföra oss med dom.  Istället jämför vi oss med tex en get.  Jämfört med om en get gick rallylydnads-banan, så gick det ganska bra.  Typ. 

Det är den där följsamheten som spökar.  Kan vi få ordning på den så skulle vi slå en get med hästlängder.  Eller getlängder.

Kallbrand?

Om man kör ner stor-tån i backen (för att man är en klant) så tån blir svullen och lila och väldigt väldigt öm, kan man få kallbrand i tån då?  För det tror jag att jag har, kallbrand i tån.  För den gör hiskeligt ont.  Och Sambo-undersköterska (fast numera fys-tränare) bara fnyser och påstår att så inte är fallet, att man visst inte kan få kallbrand i stortån av att köra ner den i backen så den blir svullen och lila och väldigt väldigt öm.  Och så säger han att jag borde ha kylt den så skulle den inte göra lika ont.  Det säger han nu, 24 timmar efter att jag körde ner den i backen så den blev svullen och lila och väldigt väldigt öm (och eventuellt kallbrandig.)  Nu säger han det, fastän det var han som höll i kameran och därmed såg händelsen live, så att säga.  För 24 timmar sen.  Så om ni aldrig hör från mig igen så har jag fått kallbrand i min svullna lila tå och trillat av pinn.

Den dolda sanningen...

Igår visade jag ju upp en liten film på när Odågan och jag tränade agility.  Och så nämnde jag lite i förbifarten att jag var tvungen att klippa bort en del av filmen, eftersom allt inte alltid går som man tänkt sig.  Idag bjuder jag på dom bortklippta delarna...

Nya nörd grejjer

Jag samlar på nördiga intressen.  Hundnörd är jag ju, men det är vi ju allihopa =)  Och så är jag biologi-nörd (eller Science-Nerd-Barbie, som en klasskompis kallar mig)  Och nu finns risken att jag kommer bli agility-nörd.  Eller åtminstone uppfattas som sådan.  Men om ni uppfattar mig som agility-nörd så får ni jämföra mig med Humlespunkarnas matte, och då kommer ni snabbt inse att jag åtminstone inte är sååå agility-nördig.  Fast just så agility-nördig som Humlespunkarnas matte är finns det nog ingen annan i hela världen som är.

I alla fall, det här blir ett agilityinlägg.  Fast inte ett sånt inlägg med eminenta banritningar eller diskussioner om bästa vägen mellan hinder 12 och hinder 16, för vi har inga hinder 12 och hinder 16.  Vi har bara hinder 1.  Så det så!

Och så här ser det ut när vi tränar på det hindret:

Jag var tvungen att redigera filmen lite, så ni slipper höra hur jag svär som en sjöman när Odågan råkar sätta tänderna i mitt lår istället för i leksaken.  Och för att ni ska slippa se mig hoppa runt på ett ben när jag råkade köra in stortån i backen för att jag inte iddes sätta på mig skor innan jag gick ut.  Och för att ni ska slippa se mig försöka förklara för Odågan i ungefär en kvart att han måste släppa leksaken ibland också.  Men förutom dom bortklippta delarna så gick det ju ganska bra.  Typ. 

Dagens träning....

I går var det vallning (eller vallningsliknande övningar) och idag var det agility.  I förrgår började onlinekursen i handling och veckans lektion går ut på fokus framåt och raksträckor.  Så det har vi tränat, jag och Odågan.

Vi tränade på fokus framåt först.  Egentligen tjuvstartade vi med det för ett par veckor sen genom att sätta Odågan, gå några steg fram, släppa en leksak brevid mig och inte låta han springa fram till den förrän han tittade på den.  Så idag gjorde vi samma sak fast med ett hopphinder i mellan Odågan och leksaken (som för övrigt inte var en leksak idag, utan en skål med bacon i, för idag var leksaker tydligen inte roliga).  Efter två hopp tog jag bort skålen och helt plötsligt har jag en hund som sitter kvar på startlinjen och tittar på första hindret medan jag går ut på banan (om man nu kan kalla ett ensamt litet hopphinder för en bana.)

Men sen blev det bana.  Eller nej, kanske.  Räknas tre hinder på raken som en bana?  Om det gör det så blev det en bana.  I alla fall, Odågan fick sitta vid starten och vänta medan jag gick förbi alla (haha, alla tre) hinder och på kommando så brakade han iväg över alla tre.  Och sen körde vi med att jag stod kvar på startlinjen och vi sprang tillsammans.  Och sen att jag stod halvvägs längs banan och sprang.  Och så på höger sida också, som nog jag tycker är svårare än vad Odågan gör, för jag är så van vid att alltid ha mina hundar på vänster sida.  Men Odågan tycker inte det är svårt, för han går ju ändå aldrig på min vänstra sida, han går ju liksom lite var som helst som han känner för, oftast flera meter framför.

Så körde vi två hopphinder med en tunnel mellan också, fortfarande i raksträcka.  Och det gick också strålande bra.  Speciellt med tanke på att fram tills för tio dagar sen så har Odågan tvärvägrat att ens stoppa in en millimeter av sin kropp i en tunnel, oavsett vad man har lockat med.

Så det är vad vi har gjort idag; fnittrat hopphinder i brakfart och fnittrat tunnlar i inte-brakfart.  Och pausat mycket har vi också gjort, för Odågan är väldigt tydlig med att tala om när han behöver vila sina hjärnceller.  Då lägger han sig pladask ner alldeles platt, som en flundra ungefär, och vägrar flytta på sig igen förrän hjärncellerna har fått sig en rast.  Vilket ju är bra, när matte-hundnörd inte riktigt fattar själv så är det ju bra att åtminstone Odågan är smart nog att ta paus.

Något som nästan liknar vallning

Vi har vallat, jag och Odågan.  Eller, nej, men vi har varit på lektion i vallning.  Det vi egentligen gjorde var väl inte riktigt vallning.  Odågan sprang runt och skällde på fåren, käkade fårbajs och försökte leka med border collien Ella.  Men i små korta stunder så åstadkom han något som nästan kan liknas med vallning. Om man inte tittar allt för noga, och inte vet hur vallning ska gå till, och om man är generös i sin beskrivning, då kan man kalla det för något som nästan liknar vallning.

Dagens lektion var mest till för att vänja honom vid fåren, så att han inte får värsta får-chocken när vi åker på vallningsläger om tre veckor.  Och det har varit en lyckad dag.  För frågar man Odågan så är det en lyckad dag om man har stått och ätit fårbajs.  Och frågar man mig så är det en lyckad dag om man inte blir uppäten av fåren.  Så vi har haft en lyckad dag båda två, jag och Odågan.

Vi har haft sommarlov

Vi har inte varit spårlöst försvunna i flera veckor, vi har bara haft sommarlov, med lata dagar, långa promenader och inget bloggande.  Men nu är det slut på sommarlovet, för i morgon ska Odågan och jag börja en onlinekurs i agilityhandling med Fanny Gott.  Ja, ni läste rätt, jag skrev faktiskt agilityhandling.  Att läsa om Humlespunkarnas agilityfnitter har liksom smittat av sig.  Och inte blev det bättre av att åka till Slottshoppet och se på när Ann-Sofie och Åsa och resten av gänget tävlade agility, då ville man ju liksom också vara med.  Så nu är det gjort, i morgon börjar vi. 

Och i övermorgon ska jag och Odågan börja valla för första gången också.  Det är ju hur spännande som helst.  Och hur pirrigt som helst.  Och hur läskigt som helst.

Och nästa vecka börjar jag och Odågan en kurs i lydnad och spår. 

Och sista helgen i september ska vi iväg på vall-läger, jag och Odågan.

Som sagt, sommarlovet är helt klart slut!

Och cirkusaporna då?  Busfröet har fått lära sig alla agilityhinder (utom gungbrädan).  Pipleksaken har lärt sig hopphindrerna och tunneln (resten vågar jag inte lära honom, ifall han inte ser kanten och druttar ner i backan.  Hua vilken läskig tanke.) Pipleksaken har det varit lite upp och ner med under sommaren, så han och en nyopererad Sambo har tillbringat dagarna tillsammans i soffan varvat med kortare promenader.  Busfröet och Odågan och jag har njutit av låååååånga morgonpromenader tillsammans.

Och det bästa med den här sommaren har ju varit vädret!  Vilken perfekt sommar.  Väldigt få dagar med sån där äcklig brännande värme som gör att både hund och matte-hundnörd ligger i skuggan och flämtar.  Fast cirkusaporna flämtar förstås inte, dom älskar ju att ligga och sola.  Men inte kan man träna med dom i solen heller, för då är dom för upptagna med att ligga och njuta av den hemska värmen.  Istället har det varit svalt och regningt. Perfekt hundväder.  Perfekt matte-hundnördväder också.