Busfröet och Pipleksaken: Största sorgen

tisdag 25 september 2012

Största sorgen

Pipleksaken har inte tagit någon nämnvärd plats här på bloggen på senare tid, och det finns en anledning till det. Dom senaste månaderna har han sakta men säkert försämrats, och idag hos veterinären fick jag min värsta rädsla bekräftad. Det är dags för vår älskade Pi att få somna in. Det kommer nog vara ganska tyst här på bloggen ett tag framöver, för det är svårt att skriva glada inlägg om sina fantastiska hundar när ens hjärta brister.

11 kommentarer:

Ludde25 september 2012 kl. 12:30
Åh! Stackars stackars er! Tröstekramar från hela flocken! Kramis!
SvaraRadera
Svar
Erika25 september 2012 kl. 12:56
*kramar om er allihop!*
SvaraRadera
Svar
Ann-Sofie Sundman25 september 2012 kl. 13:19
Så tråkigt att höra :( Aldrig ett lätt beslut att ta, hur rätt man än vet att det är... Njut av varandra in i det sista.
SvaraRadera
Svar
Anonym25 september 2012 kl. 13:32
Ledsamt... Men starkt och bra av dig att ta det beslutet, även om det gör ont som tusan.
Kramar på dig!
SvaraRadera
Svar
Britt marie o Rudi25 september 2012 kl. 14:39
Stor kram och varma tankar från oss!
SvaraRadera
Svar
SmalltownDogDiary25 september 2012 kl. 16:37
Lider med er och tänker på er. Så hemskt.
SvaraRadera
Svar
Sofie25 september 2012 kl. 18:01
Jag beklagar och jag sänder dig en stor kram i din sorg.
SvaraRadera
Svar
Lyckopiller25 september 2012 kl. 22:29
Styrkekram!
SvaraRadera
Svar
Mari26 september 2012 kl. 20:38
Kram
SvaraRadera
Svar
Anonym4 oktober 2012 kl. 22:46
Beklagar verkligen :( Styrkekram!
SvaraRadera
Svar
Erica19 oktober 2012 kl. 18:59
Jag beklagar sorgen och skickar en stor kram från mig och Flisan!
SvaraRadera
Svar

Lägg till kommentar

Om Pipleksaken

Pipleksaken är vår mirakelhund. När han var 12 veckor gammal fick han en svår nackskada och en mindre hjärnblödning, vilket slutade med att han inte hade någon kontroll över framben, nacke och huvud. Efter tre hemska dagar gjorde Pipleksaken ett tappert försök att resa sig upp, och ytterligare några dagar senare tog han sina första stapplande steg. Sen gick det undan må ni tro. En vecka senare kunde han minsann gå, den där lilla Pipleksaken, och ibland dröjde det flera minuter innan han ramlade omkull.

Idag är Pipleksaken som vilken valp som helst. Han springer, hoppar, leker och busar. Men tittar man riktigt noga så har han lite udda motorik. Men det skiter vi i, för Pipleksaken är det bästa man kan önska sig. Vi borde ha döpt honom till Emil i Lönneberga, för Pipleksaken är nämligen världsmästare i hyss.

Om Busfröet

Busfröet föddes i slutet av januari 2010, i en kull av fyra bröder. Busfröet blev kvar sist, för ingen ville ha ett sånt ostyrigt vilddjur. Så en dag när Busfröet var nästan fem månader gammal, förbarmade vi oss över honom, och han fick flytta in hos oss. Sen dess har det inte varit en tråkig stund här hos oss. Om hundar kunde meriteras i clowneri, så skulle Busfröet vara Champion vid det här laget.
Det bästa Busfröet vet är att springa. Snabb som vinden och smidig som få, det är Busfröet det. Matte-hundnörd hade stora förhoppningar om en agilitykarriär för Busfröet, men den karriären lades på hyllan när matte-hundnörd förstod att Busfröets koncentrationsförmåga är ungefär lika stor som en fem-öring. Och dom finns ju inte ens, så det säger ju en hel del.

Om Odågan

Odågan är den första hunden i mitt liv som jag valde med huvudet istället för hjärtat. Processen från rasval, till val av uppfödare, till val av kull, till det slutliga valet av valp var lååååångt. Och när han äntligen flyttade in hos oss visste jag att den långa väntan var värt det, för han klev rakt in i mitt hjärta.

Planen är att Odågan och matte-hundnörd blir ett Ekipage, med stort E, i lydnad och bruks. Jag räknar med att vägen dit kommer vara fylld av glädje och äventyr, och på den korta tiden som Odågan har hunnit vara hos oss så stämmer det. Det liksom spritter i hela honom, från öronen till svanstippen, av bus och knasiga påhitt. Känslan av champagnebubblor på tungan, det är Odågan det.