Odågan får en egen presentation

SmalltownDogDiary undrade när Odågan skulle få sin egen presentation i högerspalten, så där som dom nakna har.  Och hon har ju såklart helt rätt.  Det är klart han också ska ha en egen presentation.  Så nu har han det.

Valpar är söta?

Valpar är söta, sägs det ju.  Och Odågan är ju självklart världens snyggaste valp.  Ibland.  Men ibland inte.  För ibland ser han ut så här...(bilderna är klickbara)...

Hur man tacklar trappsteg.

Måste bara visa denna bildserie på mitt fantastiska Busfrö som jag tog idag.  För två år sedan fick jag en väldigt finurlig systemkamera av Sambo med en himla massa finesser på som jag inte ens förstår mig på.  Men en av dom få finesserna som jag använder mig av är sportinställningen.  Man håller ner knappen på kameran så smattrar det som en kulspruta och den fångar flera bilder per sekund.  Sånt är bra att ha när man har ett Busfrö i familjen.

Busfröet gör sig redo för att hoppa upp för dom två trappstegen som leder upp till altanen.  (Trappstegen syns inte ens i bild ännu)

Längst till vänster i bilden kan man urskilja första trappsteget.

Busfröet förbereder för landning

Touch down.

Fler bilder på hundarna kommer senare idag.  Jag måste bara rensa bland dom hundratals bilderna jag tog i solskenet.

Odågan lydnadstränar sig själv

Det är väldigt smidigt med en hund som Odågan.  Han tränar liksom in lydnadsmomenten själv, utan att jag behöver lägga mig i.  Hittills har han tränat sig själv att sitta vid dörren innan det öppnas, och att sitta och vänta innan man ställer ner matskålen.  Ska jag vara ärlig har jag aldrig varit särskilt noggrann med sånt.  Visserligen väntar både Busfröet och Pipleksaken vid sina egna matplatser när det är dags för utfodring, men det är bara för att det inte ska bli tjafs om vems matskål som tillhör vem.  Jag kräver inte att dom ska sitta innan jag ställer ner skålen, bara att dom ska hålla sig borta från skålar som inte tillhör dom.  Men Odågan, han sätter sig när jag kommer med hans skål, och väntar tills den står på golvet.  Likaså vid ytterdörren.  Han hoppar mot dörren som en tok, men så fort jag sätter handen på handtaget så sätter han sig och väntar.

Fortsätter han i den här takten så kommer han kunna alla momenten i LK1 utan att jag behöver resa mig från soffan.

Förutom linförigheten då, där gör vi inga direkta framsteg.  Koppel är ingen höjdare, säger Odågan.

Sova själv-träning

Sova själv-träningen går framåt, både för Odågan och dom nakna.  Sen Odågan flyttade in hos oss har jag sovit på soffan, dels för att avvänja dom nakna med att sova i sängen, och dels för att man kan ju inte lämna en pytteliten lurvig valp att sova utan matte-hundnörd så här i början liksom. 

Jag har varit ganska hård mot dom nakna, och inte låtit dom krypa in under täcket med mig.  Pipleksaken blev så förnärmad av detta så han bestämde sig för att sova själv inne i spelrummet.  Han har som vana att lämna rummet när han blir sur på mig, så jag är van vid att han demonstrativt ignorerar mig. 

Busfröet däremot har lite svårare att skilja sig från sin älskade matte-hundnörd, men han finner sig i att ligga i andra änden av soffan.

Odågan fick sova på soffan med mig i början (förutom första natten då matte-hundnörd fick den inte så smarta idén att sova på ett frimärke) men nu är det dags även för honom att ligga själv.  Jag vet inte vem som är mest upprörd, han eller jag.  Eller jo, det vet jag, det är jag.  Han fann sig på en gång i att ligga på golvet (eftersom bädden inte duger) medan jag ligger alldeles ensam och övergiven i soffan.

Jag får upprepa "det finns inte plats för tre hundar i sängen" som ett mantra för att klara mig genom natten.  Det är svårt att avgöra vilken av dom jag saknar mest.  Busfröet som alltid ligger i mitt knäveck, Pipleksaken som alltid ska pressa sig så nära som möjligt, eller Odågan som ligger och snusar en i ansiktet.

Dagens favoritleksak är...

... en våt strumpa.  Efter att ha lekt med den i över en timme så somnade Odågan tvärt med den fortfarande i munnen.  Han är ju billig i drift i alla fall.  Tur det, eftersom strumpan blev våt när det helt plötsligt började spruta vatten över hela köket från ett rör under diskbänken.  Det blir till att ringa rörmokare i morgon bitti.

Och så kan vi lägga vardagsrumsbordet till listan

Jaha, då lägger vi väl även vardagsrumsbordet till listan över favoritplatser.

Sovplatser

Den nya mjuka fina (svindyra) hundbädden som matte-hundnörd köpte till Odågan duger INTE att sova i.  På sin höjd kan man ta en snabb tupplur i den, men den duger uppenbarligen inte till mer än så.  Sova gör man på någon av följande platser:

På den smutsiga dörrmattan vid balkongdörren där det drar kallt från kattluckan.

På matte-hundnörds gummistövlar efter att man har släpat ut dom i hallen.

På golvet intill soffan så matte-hundnörd nästan trampar på Odågan varje gång hon reser sig från soffan.

På en kudde som man har snott från soffan och släpat ner på golvet till valfri plats.

Men hundbädden är tydligen ett ypperligt ställe att förvara alla leksaker i.  Och strumpor.  Och vantar.  Och en och annan sko.  Och, när tillfälle ges, badrumsmattan.  Tur att bädden kommer till nytta i alla fall.

Koppel och bilar

Bilar som kör förbi är sannolikt läskiga.  Så där så man vill vända och springa åt andra hållet.  Det talade Odågan om idag när vi skulle koppelträna lite på uppfarten.  Så nästa gång vi koppeltränar på uppfarten så får vi passa på att bilar-åker-förbi-på-vägen-träna också.  Fast det är ju lättare sagt än gjort.  Det kan ju gå en halvtimma mellan bilarna här (och sen kommer tre på en gång) och vi är ju inte ute och koppeltränar i en halvtimma åt gången.  Men oftast kommer det någon enstaka bil lite då och då, så det blir kanske lagom takt till att börja med.  Sen när vi har kommit lite längre i koppelträningen, och även lite längre i bilar-åker-förbi-på-vägen-träningen så får vi väl åka in till byn och hålla till vid ICA-parkeringen, för att få lite mer bilar att öva oss på.  För öva, det måste vi uppenbarligen.

Tidigare har jag aldrig varit så noga med koppelträning, för vi använder oss inte av koppel så ofta.  Bor man på landet så blir det ju oftast bara koppel i transportsträckan in i skogen, sen är det springa löst som gäller.  Men jag märkte ju nackdelen med detta när jag skulle börja promenera både Busfröet och Pipleksaken tillsammans in i skogen.  Det var ett evigt trassel och snubblande.  Och nu har man helt plötsligt TRE hundar att promenera med.  Därför sätter jag igång tidigt med koppelträningen för Odågan.  Vi går inga promenader.  Dels är han ju bara nio veckor, och dels så har vi inga trottoarer här på obygden, så tills hans rädsla för bilar försvinner så håller vi oss på uppfarten.

Mitt mål är att när jag promenerar alla tre så ska det se ut som när uppfödargrupperna och avelsgrupperna för Sheltie tävlar på Stora Stockholm.  I alla andra raser har hundarna varsin handler.  Men i Sheltie så visas dom alltid två och två, eller ibland till och med alla fyra av samma handler.  Så synkade ska vi också vara, en vacker dag.  Eller så nöjer jag mig med att kunna gå mer än tre meter utan att snubbla på antingen en hund eller ett koppel.

Ibland får man lov att vara uppfinningsrik

Jag hittade världens bästa kloss att träna bakdelskontroll med.  Förr har jag alltid använt skokartonger, men dom är inte så långlivade (sviktar i mitten efter ett tag) och inte så stabila (glider lätt undan).  Så häromdagen rotade jag runt i alla skåp och skrymslen efter något nytt och bättre.  Och där, plötsligt, så stod den, den perfekta klossen.  Tio cm hög, och femton cm längs sidorna i tungt trä.  Det är en ostbricka/skärbräda som vi fick i julklapp för flera år sedan, och alldeles perfekt ur hundträningssynpunkt.  Så perfekt så jag undrar nästan varför den säljs som ostbricka/skärbräda över huvudtaget, istället för att finnas på t.ex canis.se i deras webshop. 

När Sambo upptäckte att jag hade snott ostbrickan/skärbrädan var han inte alls lika lyrisk som jag var över fyndet.  Han förstod inte alls vitsen med att ta en fin ostbricka i gediget trä som vi hade fått i gåva (av hans syster) och låta hundarna trampa runt på den.  Han tyckte nog till och med att det var slöseri på en fin ostbricka.  Jaja, jag kan ju inte förvänta mig att han ska förstå, eftersom han inte är hundnörd.  Jag får väl helt enkelt köpa en ny ostbricka/skärbräda åt honom.  Kanske med lite tillhörande ost, så blir han extra glad.

Lika som bär. Jordgubbar och blåbär.

Det är inte många likheter mellan Odågan och dom nakna.  Odågan, han vill sova nära, men med nära menas bredvid.  Dom nakna vill sova PÅ.  När dom nakna var 8 veckor gamla, då tultade dom runt lite småklumpigt i lagom takt.  Odågan far omkring som en speedad bläckfisk (tack till humlespunkarnas matte för den passande beskrivningen) och har en helt annan kontroll på kroppen.  När matte-hundnörd reser sig från soffan, då fortsätter dom nakna att sova.  Odågan slår upp sina blå och är klarvaken och hack i häl på matte-hundnörd innan första steget från soffan är taget.  När dom nakna som valpar råkade ramlade ner från terrassen till gräsmattan (20cm) så höll dom sig borta från kanten.  När Odågan ramlade ner så sprang han tillbaka till kanten och övade att hoppa tills han kunde alldeles själv.

När klockan är 05.00 så sover dom nakna, i minst två timmar till, gärna tre.  Odågan står och tuggar matte-hundnörd på tårna och tycker det är dags att börja dagen.  När det snöar och blåser ute och man öppnar balkongdörren, då springer Odågan ut med ett enormt glädjeskutt, gör en trippelkullerbytta i luften (om han kunde skulle han det) och piper av glädje.  Dom nakna springer och gömmer sig i Sambos knä.

Men det dom har gemensamt, alla tre, är hur bäst dom är. 

ADVENTure Dog Conference

Jag är lite stolt över mig själv.  Jag fick reda på att ADC 2011 skulle sändas på kunskapskanalen igår och idag, och även på söndag, och så kom jag ihåg att spela in det!  Så idag har jag kollat på totalt sex timmar av föredrag från olika intressanta personer om olika intressanta ämnen.  Temat för året var "Att skapa en hund" så det fanns en hel del kompliserad genetik.  Men det fanns även mycket annat, flera inslag av arv vs miljö, tex. Allt handlade inte om hundar.  Mycket av forskningen som diskuterades var på andra arter än hundar.  Men det var lika intressant för det.  Och en del gick att helt enkelt överföra till hundar och deras beteenden, medans andra saker inte gjorde det.  Och för en matte-hundnörd, som dessutom är zoologinörd, etologinörd och evolutionsbiologinörd så var det som julafton, om och om igen i små 30 minuters partier. Väldigt väldigt intressant, måste jag säga.  Nu vet jag inte om det går att se på typ SVTplay eller nåt liknande, men om det gör det, så tycker jag absolut att man ska se det.  Det fanns liksom något för alla.

Full fart

Ibland hinner man inte med att blogga om livet för man är alldeles för upptagen med att leva det.  Så har det varit för mig dom senaste två dagarna.  Jag har varit alldeles för upptagen med Odågan för att ha tid att skriva om det.

Här är det full rulle nu.  Odågan far runt som ett yrväder både inomhus och utomhus.  Det är tydligen omöjligt att gå någonstans i normal takt, det måste springas och skuttas, gärna med en liten vändning mitt i luften så man pekar åt ett helt annat håll när man landar igen så man kan skutta åt det hållet också.  Och utomhus, där är det ännu mera fart och fläkt, hur det nu är möjligt. 

Och mitt i allt farandes och flängandes så hör man plötsligt ett dunk.  Då har Odågan somnat.  Tvärt.  På golvet.  Och inte i den nya fina mjuka hundbädden som matte-hundnörd betalade över 600 kr för.

Världens smartaste valp

Jag har världens smartaste valp.  Jo, det är faktiskt sant.  Efter tre dagar hos oss har han redan börjat säga till när han vill gå ut.  Nu inbillar jag ju mig på inget sätt att han talar om att han behöver kissa eller bajsa, han vill nog mest ut och leka, och så råkar han kissa och bajsa när han kommer ut, så där bara i förbi farten liksom.  Men ändock!  Han går prompt till balkongdörren och väntar på att bli utsläppt.  Världens smartaste valp säger jag ju.

Och vilken lycka att faktiskt ha en hund som vill vara ute fastän det är minusgrader och lite tråkigt ljus.  Eller inget ljus alls efter klockan fyra på eftermiddagen, för den delen.  Dom nakna vill ju inte alls följa med ut för att rastas varje timme, så dom sitter inne i värmen och tittar på oss genom fönstret.  Man hör ända ut i trädgården vad dom säger till varandra.

-Dom är ju inte riktigt kloka, så dom skuttar i snön.  säger Busfröet.
-Inte kloka på riktigt, säger Pipleksaken.

Hans rätta färger börjar komma fram

Ja, förutom att han är svart då.  Men Odågan är inte längre den tysta och försiktiga lilla skuggan under mina fötter.  Eller jo, under mina fötter är han ju fortfarande konstant.  Men tyst och försiktig är han INTE!  Det pratas och skuttas och hoppas och skälls och leks och busas och härjas.  Heeeela tiden, tycker matte-hundnörd, men det stämmer ju inte eftersom han även sover en hel del.  Men när han inte sover, då är det full fart.  Och snackigt.  Han är väldigt pratsam.  Han talar om när han är glad, när han är hungrig, när han är busig, och när livet är orättvist.  Och livet är tydligen orättvist ganska ofta, enligt Odågan.  Det är orättvist att inte kunna hoppa upp i soffan själv, det är orättvist att dom nakna inte vill leka med honom, det är orättvist att han måste äta tråkig valpmat när dom nakna får färskfoder, det är orättvist att matte-hundnörd inte bär på honom när han är trött, det är orättvist när matte-hundnörd går på toaletten utan honom, ja livet är orättvist helt enkelt.  Men roligt också.  För skuttigare valp får man ju leta efter.

Och idag har vi börjat med hårdträning minsann, och gjort ett försök till att klicka in honom.  Men det krävs nog nåt tillfälle till, innan han riktigt kopplar det där med klick=godis.  Men vi har inte bråttom.  Vi har ju mååååååånga år framför oss för träning.

Busfröet däremot, han förstår det där med klick.  Han behöver bara höra klickern skramla i fickan så kommer han springandes.  I dag har vi fortsatt att träna på att backa.  Eller baka rakt, rättare sagt.  Det långsiktiga målet är att han ska backa mot en vägg för att i slutändan stå på händer, men då gäller det ju som sagt att kunna backa rakt också, och det tycker Busfröet tydligen är väldigt onödigt.

Pipleksaken strejkar i all träning, ja i det mesta överlag för tillfället.  Han är inte helt överens med matte-hundnörd om att det var en bra idé att skaffa valp.  Det är väldigt tydligt att matte-hundnörd inte är Pipleksakens favoritperson just nu.  Tur att Sambo mer än gärna skämmer bort honom nu när han känner sig åsidosatt.  Matte-hundnörd skulle visserligen också mer än gärna skämma bort honom, men det är Pipleksaken för stolt för.

Alla överlevde natten

Vi har överlevt första dygnet, både Odågan och matte-hundnörd. Första natten är avklarad. Matte-hundnörd bäddade ner sig på en bäddmadrass ungefär lika tjock som ett frimärke på vardagsrumsgolvet bredvid Odågans nya fina bädd. Odågan fann sig genast i att ligga där, somnade på stört, och gjorde inget väsen av sig alls under hela natten. Förutom när matte-hundnörd blev kissnödig, för då satt det en liten Odåga utanför badrumsdörren när matte-hundnörd hade kissat klart, fastän matte-hundnörd hade väntat tills hon hörde djupa snarkningar från Odågan, och smugit sig tyst som en mus till badrummet.

Bäddmadrassen var inte den bästa lösningen, känner jag så här i efterhand, nu när varje led i kroppen skriker av att ha legat på ett frimärke hela natten, så det får jag nog fixa till i kväll. Busfröet sov inte på något frimärke, han sov på matte-hundnörd i stället, som inte alls är lika platt som ett frimärke, utan är betydligt rundare och mjukare.

Var Pipleksaken sov vet jag faktiskt inte, för man har inte världens bästa uppsikt över vardagsrummet från ett frimärke på golvet, men ovanpå ryggstödet av soffan brukar ju vara en favorit.

Strax efter sju började dom nakna härja runt som en hjord elefanter, så då tyckte både matte-hundnörd och Odågan att det var lika bra att kliva upp.

Idag var dom nakna inte lika läskiga, tyckte visst Odågan, för det var tre väldigt glada och spralliga hundar som slängde sig ut i trädgården. Odågan vågade till och med springa efter dom andra. Men när Busfröet bjöd in till lek, då blev Odågan lite rädd och sprang raka vägen till matte-hundnörd.

Så nu, en timma senare, med morgontoalett och frukost avklarad (för hundarna, matte-hundnörd går fortfarande runt i pyjamas och har inte hunnit med någon frukost) så är allt lugnt och skönt igen. Dom nakna har lurat i Sambo att släppa in dom under täcket i sängen, och Odågan har hittat tillbaka till sin bädd där han funderar lite över om han ska somna eller inte. Och matte-hundnörd undrar om det finns någon naprapat som har öppet på söndagar.

Saker man glömmer bort om valpar

*  Dom har sylvassa tänder.
*  Dom kissar HELA tiden.
*  Man oroar sig för allt!  Att dom inte äter, att dom inte dricker tillräckligt, att dom dricker för mycket, att dom inte får tillräckligt med sömn, att dom sover för mycket, att dom inte bajsar ofta nog, att dom ska ta sig in i badrummet och toalocket inte är nedfällt och dom hoppar upp och landar i toaletten med huvudet före och drunknar, att dom ska ramla ur soffan och bryta varje ben i kroppen, att dom ska tugga i sig något som fastnar i magen och man måste operera, att man har tagit sig vatten över huvudet och kommer misslyckas totalt i deras uppfostran....

Det har inte ens gått tolv timmar ännu och jag är redan ett nervvrak.

Den som väntar på något gott...

väntar ALLTID för länge, enligt mig.  Men nu är väntan i alla fall över.  Nu är han hemma, äntligen!

Resan hem gick över förväntan.  Mari hade varnat om att Odågan protesterar högljut och gärna över allt som är orättvist här i livet, bland annat att åka bil.  Men mina farhågor besannades inte.  Han la av ett avgrunds-yl som hade gjort vilken varg som helst stolt när vi körde iväg, men sen somnade han prompt och sov hela (den inte så långa) vägen hem.

Väl på hemmaplan så fick han träffa Busfröet och Pipleksaken i trädgården, så det inte skulle bli några vakt-fasoner från dom nakna.  Men det var det ingen risk för.  Dom gick fram och sniffade på honom, sen gick dom in igen.  Dom är måttligt roade av honom, och tycker mest han är tråkig.  Men annat blir det säkert när Odågan vågar ta mer än två steg bort från matte-hundnörd.  Men så här första dagen FÅR man faktiskt limma sig fast vid matte-hundnörd.

Hittills har inget spännande hänt över huvud taget.  Förutom första träffen i trädgården så har vi varit ute en gång till, men det mest händelserika då var att det stod rådjur på åkern.  Fast det var bara matte-hundnörd som la märke till dom.  Busfröet var alldeles för upptagen med att undersöka om det låg någon skatt begravd i snön någonstans, Pipleksaken vandrade runt i sin egen lilla värld och luktade på blommorna (som är osynliga så här års) och Odågan gick fastlimmad med nosen mot matte-hundnörds ben, så han hade inte sett rådjuren även om dom stod en halvmeter bort.

Sen gick vi in och tog oss en tupplur på soffan.  Sen vaknade vi, kliade oss lite (hundarna) fixade lite lunch (jag) och sen somnade dom om allihopa.  Utom matte-hundnörd förstås, för jag är ju fullt upptagen med att snusa på Odågan.

Sötare Odåga finns nog inte!

 Lite rådjur som råkade ha vägarna förbi tomten när vi var ute.

 

Busfröet i overallen som matte-hundnörd sydde som tidsfördriv i går.

Det är lika bra att lära matte-hundnörd på en gång att man får vara på möblerna.

Odågan sneglar lite försiktigt på Busfröet, för han verkar ju lite läskig.  Busfröet är totalt ointresserad av Odågan, och Pipleksaken ids inte ens vara i samma rum.

13 timmar kvar...

Och snart kan man krypa i säng och sova bort några av timmarna.  Och antagligen vakna klockan 0500 i morgon bitti.  Och om ni undrar så var jag precis lika hispig när det var dags att hämta hem både Busfröet och Pipleksaken.

Hur man fördriver 18 1/2 timme...

Bara 18 och en halv timme kvar.  Eller egentligen 18, för det tar ju en halvtimma att köra dit också.  Alla mina försök till att fördriva tiden går i stöpet.  Jag provade med långpromenad, men tasskramp satte stopp för det och vi fick lov att vända hem igen.  Jag började att sy overaller till dom nakna, men man sitter ju som ett arsel lutad över symaskinen så jag fick ont i ryggen och gav upp halvvägs genom första overallen.  Jag tänkte att jag skulle träna in lite onödiga trix, men då hade Sambo tänt brasan i kaminen, och då kan man ju glömma att få någon uppmärksamhet av dom värmedyrkande nakna.  Jag ska nog räta ut ryggen lite till, sen blir det till att fortsätta att sy, för annars återstår bara att tvätta och städa som tidsfördriv, och det känns ju jävligt onödigt!

22 timmar kvar!

Nu är det nära

Tre dagar kvar.  Och här hemma fortsätter vi med förberedelserna.  Planen att få dom nakna att sova själva utanför sovrummet går framåt, men sakta.  Vi har i alla fall listat ut att det går bättre om jag går och lägger mig först, och så är Sambo uppe ett tag till.  För Busfröet bryr sig inte om att leta efter Sambo när han har gått och lagt sig.  Men om jag går och lägger mig sist, då blir det gråt och tandagnisslan från Busfröet, för tydligen så rasar hela världen om matte-hundnörd försvinner.

Men om Sambo är uppe med dom tills dom kommit till ro, då går det bra.  Ett litet tag.  Och så länge inte grannhundarna (dom som bor i Ap-huset) inte börjar skälla.  Och så länge inte katten bestämmer sig för att använda kattluckan.  Och så länge ingen bil låter utanför huset.  Men om inget av det händer, då får matte-hundnörd sova ostört i flera timmar.  Åtminstone fram till småtimmarna.

Men vi har en plan-B också.  Den består av att Pipleksaken och Odågan får sova tillsammans utanför sovrummet (för Pipleksakens värld rasar inte om matte-hundnörd inte befinner sig inom synhåll) och så får väl Busfröet sova i sängen med oss helt enkelt.  Men allra helst så ska dom alla tre sova utanför sovrummet.  Men vi får se hur det blir med det.

Och när Odågan kommer, då kommer så klart matte-hundnörd flytta ut till vardagsrummet dom första nätterna tillsammans med hundarna.  Tur att man har en stor soffa!

Och sötare Odåga får man ju leta efter.  Eller vad säger ni?

Fullt i kalendern

Om exakt fyra veckor fyller matte-hundnörd år.  Vilket betyder att om exakt fyra veckor och en dag fyller Pipleksaken ett år.  Då är han stor pojke, och då kanske det är dags att sluta benämna honom som "valpen" när man pratar om honom med folk.  Men det blir ju lätt så, att den yngsta hunden får heta "valpen" fram tills att nästa hund dyker upp.

När jag var och lyssnade på föredrag av Kenth Svartberg för ett par månader sen så skulle han berätta om hur han hade tränat sin ena hund.  "Ja, och med valpen förstår ni...." och så blev han tyst i några sekunder innan han tillade att valpen var förstås tre år gammal, men han var ju yngst i flocken, och därför var han fortfarande valp.  Så jag är inte ensam om att glömma bort att mina valpar blir stora.

Och så måste vi ju sluta kalla Pipleksaken för valpen snart ändå, eftersom det kommer en ny valp.  Om sex dagar.  Nu behöver jag inte räkna i veckor längre, nu räknar jag i dagar.  Sex dagar.  Sen kommer han, lilla Odågan.

I förberedelse för Odågans ankomst har jag varit på Zoo Grizzly i Uppsala och handlat helt och hållet onödiga saker.  Ja, förutom mat och vattenskål då, det kan ju tänkas behövas (fast det står flera uppsättningar gamla skålar i tvättstugan, men det hör inte hit).  Och en hundbädd behöver han ju ha (fastän det står flera stycken runt om i huset som dom nakna vägrar använda) Och leksaker kan ju vara bra att ha, för det är ju inte som om vi har tusen leksaker som ligger och skräpar redan. Och bajspåsar, det är faktiskt nödvändigt, för det hade vi inga kvar hemma. (Fast letar man så hittar man säkert två tre stycken i varje jacka, ett par stycken i bilen, en halv rulle i träningsryggsäcken, fyra stycken under soffan en bakom teven.

Fast bajspåsarna fick inte vara med på bilden, men dom vet ju alla hur dom ser ut.

Vintersol

Tänk vilken skillnad lite solsken kan göra.  Det är tolv minusgrader här hemma och dom senaste dagarna har inte varit roliga att promenera med dom nakna.  Dom tycker att det är roligt i en kvart, sen vill dom vända hem igen.  Men idag tittade solen fram en stund mitt på dagen. 

Helt plötsligt är det jätteroligt att vara ute i samma tolv minusgrader.  Man kan springa och hoppa och busa och fara och flänga hur länge som helst tydligen.  Man kan springa så fort att snön yr som stora moln och man inte ens kan se var man springer.  Och man kan hoppa genom djupsnön (är man liten så är ju i stort sett allt djupsnö) som råbockar (Busfröet) eller ploga sig fram genom djupsnön som ett vildsvin (Pipleksaken).  

Och när matte-hundnörd säger att det får räcka med promenad nu, att två timmar är länge nog att vara ute, då muttras det och mumlas det om att matte-hundnörd är taskig.  Och hela vägen hem görs det försök till att skutta och leka, fastän matte-hundnörd har satt på koppel och försöker få till ett snyggt koppelgående. För man vet ju aldrig, hon kanske ledsnar på att snubbla och trassla in sig och tillslut tar av kopplena igen så det går att fortsätta att fara fram som vilda troll.

Jag hoppas på mer solsken i morgon, för det är så lugnt och skönt resten av eftermiddagen när dom nakna sover som stockar.

Välkommen till bloggen

Nu välkomnar vi lilla valp.  Åtminstone till bloggen, för det dröjer ju fortfarande en vecka och tre dagar tills han flyttar hem.  Hans fina namn här på bloggen var det Rudi som kom på.  Odågan passar riktigt bra till en ruffsig liten bergervalp tycker jag.  Hans namn i riktiga verkligheten är så klart en hemlis, lika som Busfröets och Pipleksakens namn i riktiga verkligheten också är hemlisar.  För man vill ju inte hänga ut sina små älsklingar på nätet varje gång man berättar om deras påhitt och galenskaper.