Dagens spårtips

När man lägger ett blodspår bör man undersöka området noga innan man lämnar klöven som spårslut.  Annars kan det slumpa sig så att man har råkat lämna klöven i närheten av en myrstack, och när man återvänder för att gå spåret tre timmar senare så är klöven täckt i ett myllrande hav av rödmyror, och stackars Busfröet blir snuvad på sin klöv.  Då är det bra att matte-hundnörd råkade ha en snusdosa med leverpastej i fickan som tröstpris. 

Sambo kan aldrig riktigt förstå varför mina fickor alltid är så fyllda med konstiga saker.  Men jag tror det krävs en hundnörd för att förstå.

Tidsfördriv

Att fördriva en halv dag är inte svårt när man har hela huset fullt med hundar.  Efter flera dagars regn så började den här dagen soligt, så vid 10-tiden bestämde jag mig för att ta bilen och åka iväg och lägga spår.  Jag började med att snitsla ett 200 meter långt spår åt Busfröet.  Och 200 meter, det är ju inte så värst långt.  Men det här var nog det mest snirkliga, vinkliga, kluriga och svårframkomliga spår man kan lyckas lägga på en 200 meters sträcka.  När jag hade snitslat färdigt knatade jag tillbaka till bilen och hämtade klöv (vildsvin) och blod och traskade runt spåret igen med klöven släpandes efter mig och blod droppandes  med jämna (och ojämna) mellanrum.

När man går ett snirkligt, vinkligt, klurigt och svårframkomligt spår i 40 graders värme i skogen ska man inte göra det iklädd endast ett linne (fast jag hade ju byxor och gummistövlar på också, inte endast ett linne.) för man blir väldigt uppriven av alla grenar och väldigt myggbiten och väldigt kladdig av värmen som en massa löv och smuts fastnar i.  Och så ska man inte ta på sig dom fina blommiga gummistövlarna som bara är till för att vara fina och blommiga, för då blir man blöt om strumporna, eftersom dom inte är gjorda för att traska runt i lera och kärr.

När jag var klar med Busfröets spår traskade jag en bit längre bort längs vägen och gick ett personspår på ca 50 meter åt Odågan.  Här var terrängen mycket mer framkomlig för jag har varit lite taskig mot Odågan med dom senaste två spåren och tyckte han skulle få lite lättare terräng den här gången.  Det kan ju vara bra om han får fokusera på själva spårandet utan att behöva lägga all sin energi på att ta sig fram i terrängen.  Men jag la in en liten vinkel (inte riktigt 90 grader, men inte långt ifrån) och krängde mig genom lite trånga snår innan jag var klar.

Så fort jag kom hem tog jag Odågan och promenerade dom dryga två kilometerna, kopplade på sele och lina och satt iväg efter honom.  Eftersom terrängen var lättare tänkte jag låta honom vara mer självständig.  Jag har fått lite tips och råd av en väldigt duktig spårare på BK som sa att man inte ska lägga sig i vad hunden gör alls när den spårar, så jag lät Odågan gå före ca tio meter och följde bara efter.  Och han spårade helt klockrent.  Ett par gånger stannade han och väntade in mig (fast utan att sätta sig mitt i spåret som han har gjort tidigare) men han fortsatte framåt innan jag kommit ikapp honom.  Han ville väl bara försäkra sig om att jag hängde med.  Vinkeln tog han utan problem och spårslutet också.  Min superduktiga Odåga.  Sen promenerade vi hem igen samma dryga 2 km.

Väl hemma bytte jag hund (och strumpor) och knatade iväg med Busfröet.  Väl framme började jag ångra att jag lagt ett så snirkligt, vinkligt, klurigt och svårframkomligt spår och undrade hur långt han skulle gå innan han ledsnade.  Men man ska aldrig tvivla på mitt Busfrö, för han förvånar varje gång.  Med mina nya braiga tips om spår i huvudet så släppte jag på honom minst tio meter framför mig och sen följde jag bara efter.  När han gick förbi vinklar så lät jag honom göra det, och då upptäckte han sina misstag själv efter bara någon meter och vände tillbaka och fortsatte på rätt spår.  Och när det vart så om snirkligast och vinkligast och klurigast och svårframkomligast så såg jag honom inte ens längre, jag bara följde efter linan och plockade ner snitslar efter vägen, för nog fan höll han sig på spåret hela vägen fram till spårslutet.  Jag är så jävla stolt över mitt Busfrö, som till och med gick genom en vattenpöl för att ta sig fram.  Och känner man Busfröet så vet man att bli blöt om tassarna, det är jätte äckligt.

Väl klara så traskade vi hemåt igen i makligt takt, och väl hemma upptäckte jag att klockan hade hunnit bli eftermiddag.   Och nu har jag två trötta och nöjda hundar.  Eller tre egentligen, för Pipleksaken har tillbringat förmiddagen med att övervaka Sambo på jobbet nere vid IP.

Så jag tar tillbaka det jag sa häromdagen.  Hundar blir trötta av att spåra.  Och matte-hundnördar också.

Spårkväll

I kväll har vi varit iväg på kvällskurs i spår, jag och Odågan.  Det är väl mest jag som behöver lära mig att spåra, Odågan har ju redan hajjat vad det går ut på liksom.

Spåren var ganska långa, med tanke på att han bara har gått två spår tidigare, varav ett var ett motivationsspår.  Det första spåret för kvällen var väl närmare hundra meter.  Eller kanske inte riktigt, men ett bra stycke över femtio meter i alla fall.  Det gick bra för Odågan, men halvvägs igenom spåret så satte han sig bara rakt upp och ner och vägrade gå en meter till.  Då fick han sitta där, tills han kom på bättre tankar och satte fart framåt i spåret igen.  Och i slutet hittade han en liten burk med korv.  Korv är gott, säger Odågan.

Andra spåret råkade bli i ganska jobbig terräng, och jag var tvungen att lägga in en taskig vinkel mitt i för att undvika att behöva bestiga kebnekajse som av någon anledning står mitt i skogen vid Östhammars brukshundsklubb.  Lite hjälp krävdes för vinkeln, men sen gick det bra igen.  Tills Odågan satte sig bara rakt upp och ner och vägrade gå en meter till.  Då fick han sitta där, igen, tills han kom på bättre tankar, igen, och satte fart framåt i spåret igen.  Och så hittade han en liten burk med korv.  Igen.

Två kluriga spår  när man är liten valp räcker gott och väl tyckte jag, så då åkte vi hem.  Hundar blir jättetrötta av spår.  Det säger alla.  Men det är nog ingen som har sagt det till Odågan, för han och Busfröet använder för tillfället soffan som studsmatta och härjar runt som två vildbattingar.  Pipleksaken sitter på behörigt avstånd och tittar på dom som om dom vore lite bakom flötet.  Och det har han nog rätt i.

Utställning i Österby

Idag har jag och Odågan miljötränat på hundutställningen i Österbybruk.  Fast det behövdes nog inte, för Odågan har inte gjort annat än gå fram till vilt främmande människor och hundar och hälsat hela dagen.  Till och med människovalpar som brukar vara så läskiga gick bra.  Han hittade en lite ett-åring som han knata fram till och blev helt överlycklig när pojken pussade honom på nosen.  Och lyckan var ömsesidig.

Förutom att pussa på barn och hälsa på random människor så har vi spanat in lite kompisar när dom ställde ut.  Först ut var Nattan med hennes phalene Harry.

 

Och Ewa ställde ut bedlingtonterriern Twister

Och så träffade vi Busfröets uppfödare som ställde ut Busfröets kullbror Lambert i Championklass.

Och i kinesringen ställde även Linda ut sin pufftik Heaven.

Vi tittade även på när Malou ställde tibben Tippa och när Madde ställde sina yorkshireterriers, men vid det laget hade batteriet i kameran dött så där blev det tyvärr inga bilder.

Så vi har haft en riktigt bra dag, Odågan och jag.  Busfröet och Pipleksaken har också haft en bra dag, på egna äventyr med Sambo.  Dom har hjälpt till att träna ungdomar i stavhopp.

Vilken lyckodag

Idag har vi varit på bergerträff på Härjarö utanför Enköping, Odågan och jag.  Och riktigt roligt har vi haft det.  Vi har äntligen träffat en massa människor som vi tidigare bara haft kontakt med på nätet.  Och så har vi varit med på utställning också, Odågan och jag.  Och vet ni vad, vi vann Bästa Hane i valpklassen.  Det ni!  Och fina vinster var det.  En ryggsäck, några kort, en smart vattenflaska/skål-manick, en termometer och en matskål.  Och icke att förglömma, två fina rosetter!  En HP rosett och en BIM rosett.

 

Och så här lydde kritiken:  Good sized puppy a little on the short side with excellent rear end.  Skull could be a little broader.  Temperament must be watched a little bit.  Close in rear.  Excellent side gate.  Nice expression.

Men den bästa saken vi fick på hela dagen var nog vimpeln som Humlespunkarnas matte viftade med när vi sprang i ringen.

Förutom dom två varv Odågan sprang inne i ringen så tillbringade han större delen av dagen i den här ställningen:

Det var minst 40 grader varmt, och inte en gnutta skugga någonstans.  Och mycket vatten gick det åt, så imorgon blir det till att ta med ännu mera vatten, för matte-hundnörd var tvungen att skänka allt sitt vatten till Odågan när hans tog slut.  

Lillebror och lillasyster var också med på utställningen, men det blev inga bilder på dom för matte-hundnörd var något av ett nerv-vrak innan det var vår tur i ringen och glömde därför bort vad en kamera vad till för.  Men efter vi hade vänstervarvat kom kameran fram.

Storebror Kaos var också med och visade upp sig.

Spunk var så klart också med på utställningen, och blev förvandlad av domaren från en poil long till en face race.  Resten av världen har ju vetat ganska länge att Spunk är en face race istället för en poil long, men nu är det officiellt.

Och så kommer det lite random bilder från dagens alla vackra hundar.

Alla är såklart välkomna att sno bilder på sina hundar om dom finns med bland dom här.  Och i morgon åker vi tillbaka till Härjarö, för då är det tävlingar i lydnad, rallylydnad och agility.  Så då blir det till att lämna vinterjackan hemma och ta med sig flera liter vatten, ifall det blir 40 grader varmt igen.

Förberedelser inför kommande utställningsdebut

Vi har tränat, Odågan och jag.  Det måste vi, eftersom vi av någon outgrundlig anledning har anmält oss till rasspecialen den 19 maj.  Så nu har vi tränat på att gå i koppel.  Numera är det inte (alltid) Odågan som släpar runt på matte-hundnörd.  Det händer (ibland) att vi ser ut som ett Ekipage, med stort E.  Men bara i några sekunder åt gången förstås.  Men det är ju bättre än inga sekunder åt gången.

Och så har vi tränat på att stå.  "Stå" säger matte-hundnörd i sin bästa utställningsröst.  Då brukar Odågan klia sig lite bakom örat.  Eller gräva lite i gruset.  Eller vända sig om och kolla vad som händer där borta.  Eller sätta sig ner.

Och så har vi tränat på att titta på tänder.  Men Odågan vill inte gärna att man tittar på hans tänder.  Han föredrar att låta matte-hundnörd känna på dom istället.  Men fina vuxentänder har han fått i fram i alla fall, det såg jag när han satte fast dom i min hand.

Fast ska jag vara helt ärlig så har vi nog mest tränat på att leka.  För det är vi bäst på, och då vill man ju gärna fortsätta träna på det.

Busfröet spårar igen...bättre än aldrig förr!

I dag tog vi oss i kragen, Busfröet och jag.  Det var verkligen länge sen vi spårade.  Jag bestämde mig för att ta en paus i spårandet under sommaren, för jag upptäckte att jag ställde aldeles för stora krav på stackars Busfröet.  Och för att bryta en dålig vana så bestämde jag mig för att lägga spårandet på hyllan ett tag.  Och det gjorde jag.  Tills idag.

Solen skiner, det är plusgrader och alldeles underbart att vistas utomhus.  Så då passade jag på att lägga ett spår.  Det var ju som sagt länge sen vi spårade, (så länge sen så jag inte ens hittade min braiga magväska med färgade klädnypor som jag brukar snitsla spåret med.  Istället fick jag klippa remsor ur bajspåsar att snittlsa med, men det gick ju bra det med.) så jag tänkte att jag skulle göra det lätt för Busfröet.  Tanken är ju att man ska lyckas med det man gör, då är det ju dumt att lägga ett svårt spår så här första gången.

Jag tog små steg, a la pingvin-stil, för att det skulle bli lättare för Busfröet att följa spåret.  Men jag använde inget som helst godis i spåret.  Sen gick jag lite slingrit genom skogen.  Inte rakt, för det är ju svårt när det står träd och stenar i vägen, men inga vinklar heller.  Lite slingrigt, helt enkelt, så att det inte skulle vara helt självklart var han skulle gå.  I ungefär 30 meter, uppskattningsvis.  Eller 40, vad vet jag?  I spårslutet la jag en stoooooor näve med hemmagjord levergodis.  Sen lät jag spåret ligga i två timmar.

Kom ihåg att det är länge sen vi spårade, upprepade jag som en mantra när jag och Busfröet gjorde oss redo.  För jag ville ju inte bli besviken när det gick åt pipsvängen.

Men det gjorde det inte!  Inte alls!  Inte minsta lilla!  (jo, okej, minsta lilla, i en halv sekund när Busfröet tappade fokus och undrade vad fan vi höll på med, men annars så var det inte minsta lilla pipsvängigt!)

Jag visade honom spårstarten.  Spåra, sa jag i min bästa matte-hundnörd röst.  Va? sa han i sin inte så bästa spårhundsröst.  Spåra, upprepade jag, och tyst för mig själv så påminde jag mig om att det var länge sen vi spårade.

Och då gjorde han det!  Spårade alltså.  Bara så där, hux flux liksom.  Nosen i backen och framåt gick han.  Precis där jag hade lagt spåret.  (Det visste jag ju, eftersom det hängde så käcka bajspåsstrimlor i var och varannan gren.)

Efter några meter gick det som sagt åt pipsvängen lite.  Men bara liiiiite.  Så, nu har jag spårat, är vi klara nu? frågade han mig.  Nej, svarade jag i min bästa matte-hundnörd röst, spåra.

Och då gjorde han det!  Hela vägen till slutspår, utan att stanna och fråga om vi var framme ännu, utan att stanna och pinka, och utan att lämna spåret för att gå på egna äventyr.  (hm, ja, okej, han lämnade spåret en gång för att gå på egna äventyr, men när jag inte följde efter så gick han tillbaka, mumlade nåt om det var ett fasligt långt spår, och fortsatte i rätt riktning.)

Vilket duktigt litet Busfrö jag har!  Och vilken duktig matte-hundnörd jag är.  För i vanliga fall hade jag rusat ut och lagt ett till, längre och svårar spår på en gång.  Men inte nu, för nu ska jag vara coollugn och sansad, och kanske lägga ett likadant spår om ett par dagar.  Kanske.  Eller inte.  Jag kanske till och med väntar i tre hela långa dagar innan jag lägger ett till spår.  Som är lika långt.  Och lika lätt.  Eller nästan lika lätt i alla fall.

Testar lite nya teorier

Fick lite spårtips från Humlehundens och Spunkvalpens matte (dom bor här) som bekräftade mina funderingar om att ta bort näringen från spåret och bara ha en slutbelöning.  Som självutnämd bok-nörd tipsade hon även om boken "Alla hundar vill spåra"  av Ulla Barvefjord.

Jag la tre spår, i olika svårighetsgrader, för att testa mig fram vad till vilken nivå Busfröet ligger på.

Första spåret var ca 5 meter bara, en test för att se om han ens uppfattade att det var en spår när ingen näring lockade.

Spår nummer två var en hel del längre. Tanken bakom att öka från 5 meter till 25 meter var att om han fattade 5 meters spåret så skulle fatta 25 meter, men samtidigt ville jag inte öka för mycket ifall han tappar motivationen när det inte finns nån näring i spåret.

Sista spåret var ca 50 meter. Tanken med den ökningen var att han förhoppningsvis kopplade i spår två att det är värt att fortsätta spåra fram till slutbelöningen.

Alla tre spår var raka, och hade en liggtid på två timmar.  Eller åtminstone så rakt som det går att vara i skogen.  Ibland står det ju liksom ett träd i vägen.

Jag la spåren borta vid dagbrottet, eftersom det är där vi har spårat dom senaste gångerna, i förhoppningen att Busfröet ska förstå att det är just spår vi sysslar med när vi är där.

I vanliga fall måste jag ställa klockan för att veta när liggtiden är över, för jag börjar fixa med annat och glömmer bort tiden. Den här gången var jag så taggad för att komma iväg att jag kollade på klockan hela tiden och tyckte att minuterna segade sig fram.

När vi äntligen började spåra så var det med blandade resultat. Första spåret hittade han inte ens på, och jag fick starta om honom flera gånger innan poletten trillade ner.

Andra spåret gick stundvis bra, men mitt i satt han något i halsen, och hulkade sig genom resten av spåret.

Tredje spåret vägrade han att ta, för han var för upptagen med att äta gräs för att spåra. Istället gick vi en kort promenad medan hulkandet lugnade ner sig, och återvände (så här i efterhand borde vi nog ha promenerat lite längre, men man är ju en otålig matte-hundnörd)

Stundvis var han ett spår-geni, det lilla Busfröet. Men sen korsade nog ett spår av vilt vårat spår, för han for iväg åt höger mot en äng. Jag tog tillbaka honom till spåret och han fortsatte hyffsat bra framåt. Med ca 15 meter kvar till slutet tappade han motivationen totalt, och det var ren slump att han hittade slutet.

Vad har jag lärt mig idag då? Jo, 50 meter är i dagsläget för långt för honom. Ska nog köra 15 meter ett tag framöver. Jag ska fortsätta att endast ha näring i spårslutet och om han står och äter gräs och hulkar så ska jag inte ens försöka få honom att spåra!

Hjärtdunk och vilse i spåret

Hade en lat dag idag. Vädret var på topp och planerna var många när jag klev upp i morse, men ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig. Hade en galen lekstund med hundarna på gräsmattan, där även jag deltog i jaga-leken. Usch vilken dålig kondis jag har! Efter att ha sprungit runt som en tok och blivit jagad av två söta monster i fem minuter så trodde jag att hjärtat mitt skulle bryta sig ur bröstkorgen på mig.

Efter det var jag smått sliten resten av dagen, och fick tvinga ut mig själv på eftermiddagen för att lägga ett spår åt Busfröet. Sen fick jag tvinga mig själv ut igen två timmar senare för att låta Busfröet spåra också. (Måste erkänna att jag lekte med tanken att låta spåret ligga i 24 timmar innan jag tog dit Busfröet, men jag vet ju att det skulle vara slöseri, att han inte skulle klara av det)

Den här gången var spåret ca 100 meter, med näring vart femte steg ugnefär, en rejäl ökning i både längd och utspridning av näring. Busfröet irrade bort sig redan efter 10 meter, och jag fick visa honom på rätt spår igen. Han fortsatte framåt i 10 meter till och irrade bort sig igen, men den här gången hittade han rätt av sig själv. Det verkar som att han blir för fokuserad på att hitta näringen, och inte följer mina fotspår. Efter att han hittat tillbaka igen så körde han igenom resten av spåret utan problem, och faktiskt utan att bry sig om näringen särskilt mycket. Tills det att han kommer fram till slutet av spåret förståss, där han hittar sin skål med färskfoder. Jag funderar på att kanske börja utesluta näringen helt och hållet. Tanken är att då blir dragningen till spårslutet större, istället för att han fokuserar på näringen i spåret hela tiden. Men risken är ju att han inte riktigt har fattat att det är mitt spår han ska följa för att få skålen med färskfoder. Måste nog fråga lite spår-nördar om råd igen.

Busfröet och Pipleksaken bråkar om vems tur det är att leka jaga-leken med matte-hundnörd

Spår och brukschampionat.....nja, kanske inte än.

Det har varit lite dåligt med både blogginlägg och hundaktiviteter dom senaste dagarna. I går blåste det så in i helvete, och i förrgår spöregnade det hela dagen, så vi har tillbringat dagarna under täcket i soffan och inte gjort många knop.

Men i dag är det både uppehåll och relativt vindstilla, så jag passade på att lägga spår till Busfröet igen. Jag tog bilen och åkte mot dagbrottet, för skogen här hemma går vi ju i varje dag, och det är tråkigt att spåra där tycker jag.

Dagens spår var dryga 50 meter, uppför en backe, över en stig och sen genom lite snår. Spåret var relativt rakt, men hade antydan till vinkel mitt i. Jag har slutat hasa mig fram som en kissnödig pingvin, och tog istället helt normala steg genom spåret. Dom första metrarna la jag näring i varje fotsteg, och efter det bara i varannat steg. Spåret fick ligga i två timmar innan jag åkte tillbaka med Busfröet.

Busfröet tog spåret med en gång. Lite väl snabbt tempo dom första metrarna, för han missade totalt näringen i spåret. Men sen upptäckte han att det fanns mat där, och då saktade han ner. Han gick första halvan av spåret felfritt. Men sen började han irra runt lite. Inte långt, bara nån meter ur spåret, i en cirkel. Men sen kissade och bajsade han och återvände direkt till spåret. (Note to self; rasta alltid hunden innan spår) Han fortsatte den sista biten, som var i ganska svår terräng, helt utan problem. Och än en gång var han fortfarande taggad att fortsätta spåra efter slutbelöningen. Den här gången hade jag med mig halsband och koppel, så jag tog loss selet och vi gick därifrån utan att låta honom spåra. Jag vill göra det tydligare när det är spår som gäller, och när det inte är det. Vi gick en liten runda i skogen innan vi återvände till bilen. Och för första gången i livet hoppade han in i bilburen själv. Mitt duktiga Busfrö!

Sitter redan och planerar morgondagens spår. Nu ska jag minska näringen, till vart femte steg, och samtidigt öka längden på spåret. Hoppas på fint väder till i morgon.

Pipleksaken har tillbringat kvällen på brukshundklubben med matte-hundnörd och Stinky. Vi började med en liten promenad, och sen ett par motivationsspår. Eller fyra, faktiskt. Först gick jag iväg i ca 60 meter och Stinky väntade med Pipleksaken i ett par minuter. Sen spårade han tills han hittade matte-hundnörd bakom en tall. Det gick så bra att vi testade lite längre, ca 80 meter. Den här gången hittade Pipleksaken matte-hundnörd bakom en gran. Sen testade vi att Stinky gick iväg och matte-hundnörd och Pipleksaken skulle spåra henne. Det gick mindre bra. Pipleksaken trodde han var på skogspromenad med matte-hundnörd, och inte förrän dom sista tio metrarna började han spåra. Men när han hittade Stinky blev han överlycklig. Sen körde vi en sista gång med att matte-hundnörd gick iväg, och även den här gången hittade Pipleksaken mig.

Efter våran mycket lyckade spårträning så gick vi ner till träningsplan och tränade lite kontakt och linförighet med dom stora grabbarna. På tisdagar är det öppen träning, och man kan få hjälp med vad man vill från instruktörer som finns på plats. Pipleksaken skötte sig perfekt i linförigheten, och till och med satt i position när matte-hundnörd stannade. Man kan ju spricka av stolthet.

Medan dom stora grabbarna tränade platsläggning så gick vi tillbaka till bilen och körde lite burträning. Pipleksaken behöver öva sig på att inte slänga sig ur buren så fort man öppnar den. Istället måste man sitta och vänta på ett varsågod. Och det gjorde han flera gånger. Han är duktig, min lilla Pipleksak. Vi avslutade kvällen med att träna passivitet. Dvs, matte-hundnörd och Stinky fikar medan Pipleksaken tittar på.

Allt som allt så var det en mycket lyckad kväll. Jag har blivit lite dålig på att åka till bk för tisdagsträning på sistone. Ska bättra mig!

Matte-hundnörd har blivit spårfreak

Busfröet och jag har fortsatt med vårat spårande. Jag gick ut och la ett hästskoformat spår på ca 20 meter, väl upptrampat och med färskfoder i vad som motsvarar varje fotsteg om jag hade gått som en normal människa och inte som en kissnödig pengvin. Spåret fick ligga i 1 ½ timma innan jag tog gick dit med Busfröet.

Han fattade direkt! Det gick kanske aningen fortare än igår, men inte mycket, men nogranheten var det inget fel på. Vid ett tillfälle cirklade han spåret, men hittade det och fortsatte framåt.

När spåret var slut var han fortfarande taggad att fortsätta, så i morgon blir det ett mycket längre spår. Tror jag kommer lägga ett 100 meter rakt spår, och gå helt normalt. Jag kommer fortsätta lägga näring i varje fotsteg, eftersom jag ökar svårigheten med längden av spåret och med att jag inte trampar runt som den tidigare beskrivna kissnödiga pengvinen.

I dag kom den nya trimmern som jag beställde tidigare i veckan. Jag har redan en Andis, men den är för stor för att använda i ansiktet. På Pipleksaken har jag hittills använt en vanlig Philips skäggtrimmer. Men den låter illa, och den nyper. Busfröet har jag alltid rakat med hyvel i badkaret, eftersom han inte tycker om trimmern. Men på sistone har jag rakat han på kroppen med Andis-trimmern, och bara tagit ansiktet med hyvel.

Men idag invigde jag den nya lilla smidiga trimmern på Busfröet. Han var INTE imponerad, och protesterade både högljutt och kroppsligt. Men jag gav mig fan på att det skulle gå, och det gick det, typ, eller nja. Efter mycket sprattlande och pipande lyckades jag raka ett par fläckar. När han tillslut satt still så släppte jag iväg honom, så han skulle inse att man inte kommer därifrån genom att sprattla. Han liknade mest en skabbräv då. Sen försökte vi igen och tog lite mer, innan jag släppte iväg honom igen. Tredje gången så fick vi bort det mesta av hans tomteskägg. Han är fortfarande lite tuffsig under hakan och runt ögonen, men det tar vi imorgon.

Pipleksaken sitter ju relativt tyst och stilla när man tar ansiktet på honom, men han är inte så förtjust i det. När man trimmar kroppen på honom så sover han, och man måste vända och vrida på honom för att komma åt överallt.

I morgon blir det bad och fix för dom båda två. Dom brukar hålla sig rena i ugnefär 1 ½ minut, efter det är dom oftast täckta i jord och gegga och gräsfläckar igen.

Busfröet tittar försiktigt fram bakom soffan för att se om matte-hundnörd har lagt undan den där hemska trimmern

På spåret igen

Jag försöker ge hundarna en aktivitet var varje dag.  Eller dom flesta dagarna åtminstone.  I går var jag inte hemma på hela dagen och kom hem sent på kvällen, så då blev deras aktivitet att slappa i soffan med husse.  Men idag är vi back on track.

Pipleksaken har fått sig en liten promenad i Tierp idag. Lite miljöträning med andra ord. Vi höll oss till den lugna sidan av järnvägen, där det mest är bostäder och skolor m.m. Huvudgatan sparar vi till lite senare. Men det fanns gott om trafik och fotgängare att vandra bland.

Pipleksaken var jätte duktig, och kände sig till och med trygg nog att både kissa och bajsa när vi gick vår runda. Han har ju varit lite dålig med det fram till för ugnefär en vecka sen, och bara gjort ifrån sig i vår trädgård (eller inomhus) men nu har han kissat lite var stans. Det är bra.

Det var fasligt varmt i Tierp, så när vi kom till ett ställe med skugga så satte vi oss och tränade lite passivitet istället. Det var väldigt skönt att bara sitta och titta på bilar och folk. Vi tillbringade ca en timme i Tierp, innan vi begav oss hemåt.

Efter fiaskot med att spåra med Busfröet i förrgår så bad jag lite spårnördar om hjälp. Jag fick jätte många tips, så idag var jag laddad för att testa igen.

Den här gången la jag ett kortare spår, ca 25 meter, i en bananform. Jag tog pyttesmå steg, så att spåret skulle bli så tydligt som möjligt. Dessutom la jag mat varje meter i spåret, för att uppmuntra att nosen är i backen. Jag använde färskfoder, så får han spåra för sin middag, så blir det inte en massa extragodis som han blir tjock av. I slutet av spåret la jag en skål med en stoooor klick färskfoder. Sen gick jag hem och väntade i en timme innan jag gick ut med Busfröet.

Jag hade lagt startet av spåret längs med vägen, och han hittade det på en gång. Han följde spåret sakta och nogrant. När spåret böjde lite så tog han ett par steg rakt fram, men rättade sig på en gång och spårade vidare. Det gick vääääldigt långsamt, men nosen var i backen hela tiden, och Bufröet följde spåret perfekt. Jag är supernöjd med hans prestation, och i morgon ska jag lägga ett lite längre spår.

Tanken är ju att dessa aktiviteter ska trötta ut dom lite, så dom inte använder soffan som agilitybana.  Och för det mesta så funkar det.  Då kan man pusta ut och ta det lugnt medan dom vilar.





Brukschampionat here we come!

Dags för valpkurs igen, och den här gången följde kullbrorsan Spencer med på kursen.
Pipleksaken fortsätter att glänsa på valpkursen.  Idag testade vi personspår.  Men först gick vi en gemensam promenad och tränade linförighet.  Pipleksaken fick beröm igen av instruktören för fin ögonkontakt.  Vi har även övat på att när matte stannar så sätter sig Pipleksaken. 

När vi kom tillbaka efter promenaden började vi att spåra.  Vi körde motivationsspår, dvs hunden tittar på när matte eller husse försvinner in i skogen, sen väntar man i två minuter innan man släpper hunden på spåret.  Samojeden Lyster fick börja.  Han följde halva spåret, men sen slutade han att spåra.  Spåren var ca 50 meter långa, men det är ganska långt för små bäbisvalpar.

Sen var det Goldenvalpen Elsas tur.  Jag vet inte hur det gick för henne, för jag och Pipleksaken tränade lite kontaktövningar.  Sen var det Spencers tur.  Han hade lite svårt att ta sig fram genom terrängen, men han försökte i alla fall spåra.

Pipleksaken började med att kissa innan han satt igång med spåret.  Men sen åkte nosen ner i backen och han spårade ända fram till mig.  Min blivande brukschampion.

Sen var det jaktcockern Kolas tur.  13 veckor gammal och ett spår-geni.  Nosen i backen från första steget och iväg som en oljad blixt genom skogen.  Riktigt roligt att se!

Efter spårningen tog vi fika paus.  Vi avslutade med lite inkallningar, kontaktövningar och linförighet.

Nu är jag riktigt taggad att fortsätta att spåra.  Ska nog ge mig ut i skogen och köra lite motivationsspår med Busfröet i morgon, för att sen övergå till vanligt personspår. Kul kul kul!  Jag kommer definitivt fortsätta att spåra med Pipleksaken också, eftersom han var så duktig.

När man kommer hem från valpkursen är man väääääldigt trött och somnar som en stock, oavsett vart man råkar befinna sig.  Men som tur är så bär matte in trötta valpar som har somnat ute i trädgården.