I dag tog vi oss i kragen, Busfröet och jag. Det var verkligen länge sen vi spårade. Jag bestämde mig för att ta en paus i spårandet under sommaren, för jag upptäckte att jag ställde aldeles för stora krav på stackars Busfröet. Och för att bryta en dålig vana så bestämde jag mig för att lägga spårandet på hyllan ett tag. Och det gjorde jag. Tills idag.
Solen skiner, det är plusgrader och alldeles underbart att vistas utomhus. Så då passade jag på att lägga ett spår. Det var ju som sagt länge sen vi spårade, (så länge sen så jag inte ens hittade min braiga magväska med färgade klädnypor som jag brukar snitsla spåret med. Istället fick jag klippa remsor ur bajspåsar att snittlsa med, men det gick ju bra det med.) så jag tänkte att jag skulle göra det lätt för Busfröet. Tanken är ju att man ska lyckas med det man gör, då är det ju dumt att lägga ett svårt spår så här första gången.
Jag tog små steg, a la pingvin-stil, för att det skulle bli lättare för Busfröet att följa spåret. Men jag använde inget som helst godis i spåret. Sen gick jag lite slingrit genom skogen. Inte rakt, för det är ju svårt när det står träd och stenar i vägen, men inga vinklar heller. Lite slingrigt, helt enkelt, så att det inte skulle vara helt självklart var han skulle gå. I ungefär 30 meter, uppskattningsvis. Eller 40, vad vet jag? I spårslutet la jag en stoooooor näve med hemmagjord levergodis. Sen lät jag spåret ligga i två timmar.
Kom ihåg att det är länge sen vi spårade, upprepade jag som en mantra när jag och Busfröet gjorde oss redo. För jag ville ju inte bli besviken när det gick åt pipsvängen.
Men det gjorde det inte! Inte alls! Inte minsta lilla! (jo, okej, minsta lilla, i en halv sekund när Busfröet tappade fokus och undrade vad fan vi höll på med, men annars så var det inte minsta lilla pipsvängigt!)
Jag visade honom spårstarten. Spåra, sa jag i min bästa matte-hundnörd röst. Va? sa han i sin inte så bästa spårhundsröst. Spåra, upprepade jag, och tyst för mig själv så påminde jag mig om att det var länge sen vi spårade.
Och då gjorde han det! Spårade alltså. Bara så där, hux flux liksom. Nosen i backen och framåt gick han. Precis där jag hade lagt spåret. (Det visste jag ju, eftersom det hängde så käcka bajspåsstrimlor i var och varannan gren.)
Efter några meter gick det som sagt åt pipsvängen lite. Men bara liiiiite. Så, nu har jag spårat, är vi klara nu? frågade han mig. Nej, svarade jag i min bästa matte-hundnörd röst, spåra.
Och då gjorde han det! Hela vägen till slutspår, utan att stanna och fråga om vi var framme ännu, utan att stanna och pinka, och utan att lämna spåret för att gå på egna äventyr. (hm, ja, okej, han lämnade spåret en gång för att gå på egna äventyr, men när jag inte följde efter så gick han tillbaka, mumlade nåt om det var ett fasligt långt spår, och fortsatte i rätt riktning.)
Vilket duktigt litet Busfrö jag har! Och vilken duktig matte-hundnörd jag är. För i vanliga fall hade jag rusat ut och lagt ett till, längre och svårar spår på en gång. Men inte nu, för nu ska jag vara coollugn och sansad, och kanske lägga ett likadant spår om ett par dagar. Kanske. Eller inte. Jag kanske till och med väntar i tre hela långa dagar innan jag lägger ett till spår. Som är lika långt. Och lika lätt. Eller nästan lika lätt i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar