Bloggproblem

Har lite problem med att svara på andras bloggar för tillfället, fattar inte varför, men jag är ju inte särskilt teknisk, så det kanske inte är så konstigt.  Så om ni har lämnat en kommentar hos mig som jag inte har svarat på, så är det inte för att jag är snorkig, jag är bara oteknisk.

Bilar som brummar och cyklar som skramlar

Klockan nio i morse packade jag och Pipleksaken in oss i bilen och gav oss av mot Östhammar för lite miljöträning.  Vi träffade resten av valpkursgänget på parkeringen vid Sjötorget och tog en promenad runt sta'n.  Pipleksaken skötte sig jättefint, och brydde sig inte alls om saker runt omkring.  Bilar som brummade och tutade, cyklar som skramlade förbi, folk och hundar.  Ingenting påverkade honom.  Han knatade även fram till en gammal tant med rulator och hälsade glatt.  Det var mycket nya och intressanta dofter, så det tog ett tag innan han fick fokus på själva promenerandet.  Men när han väl hade gjort det så gick det jättebra och han slutade att springa runt fötterna på mig.

Östhammar är jättefint, och det var trevligt att strosa runt på torgen bland folk och affärer.

Vi återvände till Sjötorget och körde lite inkallning på gräsplanen.  Pipleksaken sprang rakt in i en stolpe när han skulle komma till mig, ännu ett tecken på att det är något knas med hans syn.  Efter lite sitt och ligg övningar (vi håller oss till sitt för vi har inte kommit så långt i liggträningen ännu) så fortsatte vi att promenera runt.  Nu gick det inte lika bra för Pipleksaken.  Det är svårt att hålla fokus så länge, och han blev lite stissig.  Men vi promenerade inte så länge, utan gick tillbaka till Sjötorget och fikade istället.  Då fick valparna träna passivitet medan alla hussar och mattar drack kaffe och snacka strunt.  Passivitet var inte så svårt för valparna, dom somnade tvärt hela bunten.

Vi avslutade med att gå ner till bryggan för titta på ankorna.  Helt ointressant tyckte Pipleksaken.  Men Kola, den lilla jaktcockern på 14 veckor, hade svårare att hålla sig i skinnet när han fick se alla ankor.

Sen tyckte vi alla att det räckte med intryck för dagen, och begav oss hemåt.  Nu ligger Pipleksaken och sover som en stock.  Jag måste nog erkänna att jag också är lite trött av dagens miljöträning.  Jag kanske behöver ta mig en tupplur jag också.

I dag har Pipleksaken hjälpt Sambo att leta efter svamp i skogen.  Det fanns ingen svamp, men Pipleksaken och Sambo hade det nog ganska trevligt ändå.  Medan dom var borta passade jag och Busfröet på att ha lite ensamtid och träna lite slalom mellan benen och andra värdelösa trick.

Jag och Pipleksaken har även hunnit med att börja på förbudsträning.  Jag började med att ha en godis i handen framför Pipleksaken.  När han försökte ta den så täckte jag över godisen med min tumme så han inte kunde äta upp den.  Så fort han slutade försöka få tag på den så klickade jag och belönade med godiset.  Efter några försök så fattade han att han skulle låta godiset vara i min öppna handflata, och då väntade jag ut att han även skulle titta på mig innan jag klickade och belönade.  Vi avslutade passet när han gett mig ögonkontakt tre gånger.  Man vill ju sluta när man är på topp liksom.  Inte illa att komma så långt med en liten Pipleksak på bara ett träningspass!

Busfröet har för övrigt varit hyperjobbig hela dagen.  Han har skällt helt hysteriskt på allt han ser, och även en hel del som inte ens fanns att se.  Det blir nog miljöträning för honom ett tag framöver.

I morgon ska jag och Pipleksaken åka till Östhammar.  Valpkursarna ska träffas och promenera lite i "storsta'n" med dom små liven.  Det ska bli trevligt.

Badkrukor och tråkmånsar

Solen skiner och det är alldeles lagom varmt.  Sambo har sin första dag på semestern och jag vill att vi ska göra nåt tillsammans med hundarna.  Det finns ett vattenfyllt gammalt dagbrott ett par km hemifrån, det perfekta utflyktsmålet.  Jag packar filt, leksaker, vatten, vattenskål, hundgodis och hundar in i bilen och vi ger oss av.  Man kör en guppig smal grusväg och parkerar halvvägs dit, så får man promenera resten av vägen.  Härligt!

Sen svänger man vänster och helt plötsligt är man framme.  En liten grusig långgrund strand som är perfekt för hundbad.  Vill man så kan man promenera runt dagbrottet till andra sidan, klättra ner för klippan och bada därifrån.  Men för hundar så är strandsidan bäst.

Jag lägger ner filten på backen, häller upp vatten i vattenskålen, plockar fram leksakerna och ser fram emot en härlig eftermiddag med hundarna.  Vad gör hundarna?  Ingenting.  Dom vill inte leka, inte ligga och mysa på filten, inte undersöka området, och absolut inte, under några som helst omständigheter, gå nära vattnen.

Busfröet vandrar runt lite rastlöst och luktar på en grästuva.  Pipleksaken vågar sig slutligen ner till vattenbrynet, tittar mistänksamt på vattnet och går och luktar lite på filten istället.

Busfröet förstår absolut inte vitsen med att vara på ett och samma ställe.  Han talar tydligt om att han vill gå på promenad, undersöka skogsstigen som leder bort mot klipporna och springa runt i skogen.  Pipleksaken spattserar runt och är allmänt ointresserad.

Tillslut ger vi upp och promenerar tillbaka till bilen.  Då piggnar Pipleksaken till och tycker helt plötsligt att livet är jätteroligt.  Och Busfröet blir väldigt besviken när vi kommer till bilen, och vägrar prompt att hoppa in.

Väl hemma så tvärsomnar Pipleksaken, för när man är så liten så blir man väldigt trött av nya intryck.  Och Busfröet, han springer runt i trädgården och jagar flugor och är så lycklig som man kan bli.  Sambo spelar tv-spel och är hur nöjd som helst.  Och jag, jag sitter här och planerar nästa utflykt.  Undrar om man får ha med sig hundar i naturreservat?

Klappat på vovsingar

I dag har jag besökt ytterliggare en uppfödare av Berger de pyrenees a poil long, eller berger, kort och gott.

Hon hade världens trevligaste och goaste hundar.  Inga reservationer här inte!  Dom kraffsade och bufflade på mig när dom ville bli klappade, hoppade helt objudna upp i knä och var allmänt underbara!  Blir det valp så blir det definitivt från den uppfödaren!!!  Hon har Jomgarden's Kennel utanför Gimo.

Jag var där i över två timmar, och fick svar på en massa frågor, både om rasen rent generellt, och om hennes hundar specefikt.  Bland annat så fick jag svar på hur man uttalar Berger de pyrenees a poil long.  (Bärrchér de pyrenees a poa long)

Jag har gått och tjuvkikat lite på en kombination där tiken parades för tre veckor sedan.  Tiken tävlar SM i agility, och båda tikens föräldrar är välmeriterade i lydnad.  (alltså elit, inget jäkla LP1)  Caramell, som tiken heter, bor hos fodervärd, och jag hade därför inte möjlighet att träffa henne, men jag träffade pappan till den kommande kullen, Ajax.  En lugn och samlad herre från Frankrike.  Av uppfödaren, Marie, fick jag kontaktuppgifter till Caramels husse, så jag kan träffa även henne innan jag avgör om jag vill ha valp ur den kullen.

En av hennes tikar, Tindra, stal mitt hjärta.  Henne hade jag nog stulit om Mari hade vänt ryggen till länge nog.  Hennes bruna ögon som tittade fram under en svart spretig lugg var helt oemotståndliga.  En sån vill jag ha!  Inte just en svart tik, utan en Tindra!

Här är listan på hur jag prioriterar i val av valp och i vilken ordning jag prioriterar:

1.   Öppenhet (jag vill ha en framåt och tillgänglig hund)
2.   Arbetslust (jag vill träna och tävla i lydnad, eventuellt bruks, och leka agility)
3.   Storlek (jag vill ha en hund som håller sig till den nedre halvan av storleksspannet i rasstandarden)
4.   Kön (jag vill ha en hane)
5.   Färg (egentligen helt oväsentligt, men jag är svag för fawn.  Men efter att ha träffat Tindra så bekräftar det ännu mer att färgen inte har någon som helst betydelse)

Utöver det så ska ju självklart valpen vara frisk osv, men det är ju så självklart att jag inte ens tar med det på listan.

Jag tog inte ens med mig kameran, för jag visste att jag ändå inte skulle fotografera.  Så det blir inga bilder i detta inlägg.  Men gå in här så kommer man till hennes hemsida och kan se alla underbara hundarna.

Busfröet tar plats

Busfröet hamnar lite i skymundan här i bloggen har jag märkt, han får inte alls lika många spaltmeter som Pipleksaken.  Jag ska genast bättra mig, men eftersom det är Pipleksaken som står för nästan allt galenskap, så blir det lättare att skriva om honom. 

Som idag tex.  Pipleksaken har, i ett obevakat ögonblick, tuggat sönder halva mitt tangentbord.  Flera bokstäver saknas, och lite andra nödvändiga tangenter också. Eller jag vet inte om det var ett ögonblick, men obevakat var det i alla fall.  Jag var ute på dagens långpromenad med Busfröet, och Pipleksaken var hemma med Sambo.  Men så fick Sambo besök, och då glömde han nog bort att ha lite koll på Pipleksaken.

Men det här inlägget skulle ju inte handla om Pipleksaken.  Det skulle ju vara Busfröets tur att stå i centrum.  I verkigheten, alltså inte här på bloggen, så är Busfröet väldigt bra på att stå i centrum.  Han talar genast om när han tycker att uppmärksamheten brister. 

I över ett år nu har han försökt att övertala katten till att leka.  Katten har aldrig, jag upprepar; ALDRIG gått med på att leka med Busfröet, men Busfröet fortsätter att bjuda in till lek med högljudda skall.  Dagligen.  Flera gånger. 

Busfröet talar även om när man ska klappa på honom.  Han har liksom en alldeles egen morr/pip/gläfs-blandning som betyder just "hallå, klappa mig då!"

När Busfröet vill ligga i knä så talar han även om det.  Då sätter han sig brevid sitt tilltänkta offer (oftast jag, men andra duger också ibland) och piper.  Om man då struntar  i honom, så kraffsar han lite på offret, tills dom ger upp och låter han ligga där.  Ibland vill han ha filt på sig också.  Då fortsätter han att kraffsa fast man har sagt att han får ligga i knä.  Då är det bara att släpa fram filten och låta honom krypa under den.  Väldigt varmt och mysigt på ruggiga höstkvällar när brasan är tänd och regnet smattrar mot fönsterrutorna.  Inte lika uppskattat när det är 35 grader varmt och svetten rinner.  Men det struntar Busfröet i.  Vill han ha filt, då SKA han ha filt.

Här kommer en liten bildkavalkad på mitt finaste Busfrö, som minsann aldrig har tuggat i sig ett halvt tangentbord.

Miljöträning

Miljöträning kan man göra på lite alla möjliga ställen.  I dag har jag och Pipleksaken tillbringat en timme i väntrummet hos vår veterinär.  Vi hade egentligen inget ärende dit.  Eller jo, vi ville ju lämna över en tack-present eftersom han räddat livet på vår lilla Pipleksak.  Men förutom det så hade vi inget ärende dit.

Eftersom Pipleksaken tycker stora hundar är läskiga så passade vi på att öva oss på att inte bry oss om dom.  När vi kom in satt det bara en hund i väntrummet.  Det var en blandning mellan amstaff och sharpei, sa matte och husse, men det såg ju vem som helst att det var en mellan pincher med lite vinthund i.   Den for och flängde och skällde och levde rövare.  Matte och husse lät den göra det, och tyckte inte alls att man behövde ha någon koll.  Den sprang ända fram till Pipleksaken och stoppade fram nosen.  Men då, då fick Pipleksaken nog på allt stoj och stim och sa ifrån på skarpen.  Som tur var så blev det snabbt deras tur att gå in till veterinären, så då kunde Pipleksaken sitta tyst och fint på golvet.

Strax därefter kom det in en storpudel.  Pipleksaken sa ifrån i förebyggande syfte, och satte sig under min stol och morrade.  Men så vill vi ju inte att Pipleksaken ska bete sig.  Så han fick sitta i mitt knä istället, där han tyckte det var tryggare.  Storpudelns matte var jättetrevlig, och vände på sin hund med rumpan mot oss så Pipleksaken inte skulle känna sig rädd.  Då vände sig Pipleksaken också med rumpan emot dom, och somnade prompt i mitt knä.

Vi fick även utstå ett skrikande barn, en jamande katt och skymtade som snabbast en mellanpudel.  Sen kom veterinärren ut för att titta lite på Pipleksakens framsteg.  Men vid det laget hade Pipleksaken fått nog av allt, och tänkte inte alls hälsa på honom.  Så istället gav jag veterinären sin tack-present och en kram, och så tog jag och Pipleksaken en kort liten promenad innan vi åkte hem. 

Under promenaden gick vi förbi en gubbe som jobbade i en trädgård med en strimmer.  Det var inte det minsta läskigt sa Pipleksaken och travade glatt förbi.  Och när snabbtåget dundrade förbi så rörde han inte en min, min lilla Pipleksak.

Tack-presenten till veterinären var en flaska whiskey.  När Pipleksaken blev biten och vi satt i väntrummet med dropp och värmefilt i hopp om att han skulle överleva, så hade veterinären gett mig ett glas whiskey, för jag var så skakig.  Vi hade pratat lite om olika whiskeysorter, eftersom jag är yrkesskadad bartender och veterinären är whiskeyfantast (och för att han var smart nog att förstå att jag behövde annat att tänka på ett litet tag).  Därför tyckte jag att en flaska Lagavulin skulle passa bra som tack-present.

Vår fantastiska veterinär och hans underbara fru, Per och Elna Eksell.

Pipleksaken är en stjärna!

Det var dags för valpkurs idag igen.  Och vilken stjärna lilla Pipleksaken visar sig vara!  Vi började med en promenad.  Eller nu ljög jag.  Vi började med att sitta och snacka.  Jag och Pipleksaken anlände lite tidigt, tyckte vi.  Men när vi kom var alla andra redan där.  Vi satt och snacka hund i ca en halvtimme.  En av kursarna har en liten jaktcockervalp på 13 veckor, och hon har även en bassetvalp på 8 månader.  Så jag frågade ut henne lite hur det funkar med att ha två valpar så tätt inpå varandra.  Eftersom jag själv går i valptankar, och den kullen jag eventuellt är intresserad av är leverensklar just när Pipleksaken hunnit bli 8 månader, så kan det ju vara bra att veta vad man ger sig in på.  Hon tyckte att det jobbigaste var att se till att båda fick ensamtid.  Och att det är viktigt att sära på dom ibland, så dom inte blir som siamesiska tvillingar, för då blir det ju jobbigt att träna dom.  Men sen, sen gick vi på promenad.

Förra kurstillfället lärde sig Pipleksaken att när kopplet tog slut så kommer man raka vägen tillbaka till matte-hundnörd.  Och det hade han minsann inte glömt bort den här gången heller.  Och inte nog med det, mot slutet av promenaden fick vi till ett riktigt snyggt fotgående.  Inte ett lydnadsmässigt fotgående förståss, men ett valpfotgående, det fick vi till.  Det var en mycket stolt matte-hundnörd som tog emot beröm från instruktören över vilken fin kontakt Pipleksaken hade.

Sen övade vi inkallning på en åker.  Pipleksaken var en stjärna på det också.  Det tog ett tag innan han kom, för han förstod inte riktigt var matte-hundnörd hade tagit vägen.  Jag misstänker mer och mer att hans skada även har påverkat hans syn lite.  Men när jag hade ropat ett par gånger, och han hade lokaliserat var jag var, då gick det fort!  Alla andra skrattade lite åt honom, och sa att han var ju jätteduktig, för han springer ju lite konstigt, den där Pipleksaken. 

Och så tränade vi sitt på åkern.  Egentligen skulle vi träna ligg, men Pipleksaken har ju inte lärt sig ligg ännu, och jag tyckte det räckte gott och väl att träna sitt, eftersom det var ett nytt sorts underlag.  Nakenfisar kan ju vara lite kinkiga med vilka underlag som duger att sitta på, så då är det lika bra att passa på att träna på alla sorter man kan.  Och det gick bra.  Tillslut.

Sen fikade vi när vi kom tillbaka till klubbstugan.  Han är bra, vår instruktör, för han förstår vikten med att ta pauser med så små valpar.  Och så verkar han förstå vikten med att låta alla mattar och hussar få prata hund.

Efter fikapausen gick vi ut på gräsplanen och tränade kontakt.  Vi turades om att gå slalom mellan alla hundarna.  Och Pipleksaken skötte sig förträffligt även här, med fin kontakt i koppelgåendet, och alldeles utomordentligt förträfflig kontakt i sittandet.  Han släppte inte mig med blicken, fastän stora klumpiga valpar luffsade förbi några centimeter ifrån honom.  Duktig Pipleksak!

Sen avslutade vi med lite mer fika.  Fika är bra, det tycker vi om.  Pipleksaken behöver öva lite på att lägga sig ner och vila någon annanstans än i matte-hundnörds knä.  Så det är vårat mål inför nästa vecka.  Att kunna ligg, och att kunna lägga sig till ro på marken.

Ugnefär så här, hade jag tänkt.  Fast utan en stor mjuk matta förståss.

Det kryllar av kineser

I dag var jag och grabbarna på valpträff hos Pipleksakens uppfödare.  Jag vet inte hur många hundar som var med, men det var måååååånga, ca 20 stycken, om jag måste gissa.

En hel del folk var det också, nästan lika många som det fanns hundar, om man räknar med alla barnen.  Det är alltid lika trevligt att tillbringa dagen med andra hundnördar.

Busfröet, nyfiken i en strut.  Helt ofixad, dagen till ära.  Usch vilken hemsk matte-hundnörd jag är.

Blåsigt värre var det, stackars Pipleksaken höll på att blåsa av trappan.

BIS-rosetten går som vanligt till Vincent - sötaste valpen i sta'n.

Pipleksaken har förvandlats till en älg

Det bor en älgkalv i vårt hus nu.  Helt plötsligt, utan förvarning, förvandlades lilla lilla Pipleksaken till en långbent älgkalv.  Bara sådär, över en natt liksom.

Och öronen ska vi inte ens tala om.  Dom ser ut som övervuxna kaninöron.  Rakt upp pekar dom, utan hänsyn till rasstandardens önskemål för "tio i två" placering.  Här är det prick klockan tolv som gäller!

Och medan Pipleksaken spattserar runt som på styltor med segel till öron, så ligger Busfröet och tar det lugnt på den skönaste kudden.  För Busfröet tycker det är usch att ligga på barmark.

Pipleksaken går i skolan

I dag har jag och Pipleksaken varit på valpkurs för första gången.  Jag som har varit så orolig att vi skulle få skämma ögonen ur oss eftersom Pipleksaken inte kan NÅGONTING!  Men tänk att det slapp vi göra, för han skötte sig perfekt.  Självklart så spöregnade det, men vi hade en väldigt förstående kursledare som tyckte att då kan man passa på att träna passivitet.  Så vi tillbringade första en och en halv timme inne i fikarummet, där vi först tränade lite Sitt, och sen fikade vi medan valparna alla låg och snarkade.  Mycket trevligt att sitta och snacka hund med andra hundnördar.

Jag och Pipleksaken har ju övat oss lite på just Sitt i ett par dagar här hemma, så att första kurstillfället inte skulle komma som en chock för honom.  Och han var jätteduktig!  Inte nog med att satt på kommando, han satt kvar fastän jag tog flera steg ifrån honom.

Sista halvtimmen blev det uppehåll, så då gick vi alla en gemensam promenad och körde lite koppelträning.  Pipleksaken, som inte är van vid att gå i koppel, fattade på en gång att när kopplet tar slut så måste man komma tillbaka till matte-hundnörd, för då får man godis.

Nu har jag en mycket trött Pipleksak som kommer sova som en stock i natt.  Det gör nog jag också, för valpkurs är tröttsamt för både hund och människor.

En utslagen Pipleksak ihopkurad bredvid Busfröet.

Vallhundar och fårskallar

I dag har jag varit iväg på äventyr.  Själv.  Utan Busfröet och Pipleksaken.  Jag var i Mårtensby och tittade på när ett gäng Berger de pyrenees vallade får.  Efteråt åt vi alla lunch tillsammans, sen satt vi och snackade och jag fick träffa alla hundarna.  Nu vill jag ha en sån ännu mer.  Och jag vill valla.  Och tävla lydnad.  Och bruks.  Och agility.  Oj vad jag vill mycket.  Men först av allt vill jag ha en valp. 

Det var uppfödare från Kennel Dirgis som höll i vallträffen, och hundarna där var från  hennes uppfödning. 

Jag släpade med mig stora tunga kameran hela vägen dit.  Men tror ni jag tog några bilder då?  Nej, självklart inte.  Jag var alldeles för upptagen med att klappa på hundar och prata med andra hundnördar.

Därför gör jag som jag brukar, och snor ett par bilder från nätet.  Utan att fråga om lov.  Och utan att ange källa.  FY på mig!

Vi behöver ingen till hund....

sa Sambo till mig när jag föreslog att vi skulle åka och titta på Pipleksaken hos uppfödaren.  Men vi kunde ju åka och bara titta, föreslog jag.

Det muttrades en hel del på vägen dit.  Och det diskuterades högljutt på vägen hem.  Men tillslut gav han sig.  Pipleksaken skulle få flytta hem till oss.  Men under vissa premisser.  Det skulle bara vara matte-hundnörds hund.  Det fortsattes att muttras i hela tre veckor.  Sen kom Pipleksaken hem och hälsade glatt på Sambo.

Häromdagen informerade Sambo mig om att Pipleksaken faktiskt var hans hund nu.  "Bara så du vet det!" sa han.  Och när jag gick och la mig den kvällen kunde jag ju faktiskt inget annat än hålla med.

Så när jag förvarnade Sambo att planerna för en Berger de pyrenees a poil long (pust vilket långt namn) kanske kommer att hända lite tidigare än vad jag först sagt (typ ett halvår tidigare) så hördes inte ett enda mutter.  Eller jo, lite muttrade han, men det var nog mest av gammal vana.

En liten bäääääbis apa!

Stinky var ute och promenerade med Busfröet.  Hon promenerade förbi en trädgård där en familj satt och fikade.

"Titta mamma, en apa", ropade ett av barnet och pekade mot Stinky och Busfröet.

"Nej, det där är ingen apa."  svarade mamman.

"Jo mamma, en liten bääääääbis apa!"

Stinky undrade om barnet syftade på henne eller Busfröet.

 

Lika som bär? 

Jubel och Fanfar!!!

Pipleksaken har för FÖRSTA gången, medvetet kissa ute.  Självklart har Pipleksaken kissat ute många, många gånger innan, men det är mest för att råkade befinna sig ute vid just det tillfälle som han blev kissnödig.  Sedan dag ett så har Pipleksaken kissat var som helst och när som helst, helt utan hänsyn till omgivningen.  Valpar gör ju så, därför har matte-hundnörd och Sambo bara torkat upp inomhuspölarna och sett glada ut. 

Det har funnits tillfällen då Pipleksaken varit ute i trädgården i flera timmar, för att sedan gå in och kissa.  Det är inte heller helt ovanligt att Pipleksaken har kissat i trädgården, och strax därpå gått in och kissat resten inomhus.

Pipleksaken fick även för sig under några dagar att man BARA skulle kissa inne.  Men det gick över, och Pipleksaken återgick till att kissa var som helst, när som helst.

Det har även hänt ganska ofta att Pipleksaken har travat iväg till balkongdörren (som alltid är öppen när vi är hemma) och kissat på hallgolvet precis intill dörröppningen.

Men nu, alldeles nu nyss, så gick Pipleksaken ut alldeles själv (inte helt ovanligt, han är ju väldigt självständig), kissade, och sen gick han in igen.  Min Stora Pojke!


Jag firar med en bild av Pipleksaken tillsammans med Bröderna Puff.  Och storleksskillnaden är inte ett spratt av perspektivet, Pipleksaken ÄR verkligen dubbelt så stor som Bröderna Puff.

Vilse i HD-träsket

Ja, alltså inte HD som i Harley Davidson, utan HD som i höftdysplasi.

Jag sitter och kikar lite smått (läs; har redan kontakt med ett flertal uppfödare) på att skaffa en till hund av ny ras.  Den tilltänkta rasen är Berger de pyrenees a poil long.  Det är en fransk vallhund.  Men jag har stött på ett par problem.

1.   Jag kan inte uttala rasnamnet.
2.   Rasen har en del problem med HD, något som jag inte har någon erfarenhet av med mina fjollhundar.
3.  Det är en numerärt liten ras, där det föds ca 25 valpar per år (jämfört med kineserna med runt 1000 valpar per år)
4.   Folk röntgar inte sina hundar, så det är himla svårt att få en helhetsbild av HD-fria hundar i olika linjer.  (Uppfödarna röntgar så klart sina hundar, men valpköparna är lite sämre på det.)

Man skulle ju kunna tro att det räcker med att föräldrardjuren är HD-fria för att försäkra sig om HD-fria valpar.  Men NEJ.  Så lätt är det inte.   För helt plötsligt dyker det upp en HD-E hund mitt bland en annars HD-fri kull.  Och om halva kullen då inte är röntgad så blir det ju skiiiiiitsvårt att avgöra om HD-E hunden bara är helt random liksom, eller om dom oröntgade hundarna också är drabbade, om än till mildare grad.  (Man får väl förutsätta att om dom andra var så illa drabbade som just HD-E, så hade ägarna märkt nåt och gått till veterinären)

Jag har kommit så långt i mitt sökande att jag har hittat två uppfödare som jag tycker är intressanta.  Och helt slumpmässigt så råkar dom båda ligga inom väldigt rimligt avstånd från där vi bor.  Inte riktigt nässgårds, men inte fan långt ifrån.

Båda dessa uppfödare tycker att arbetsegenskaperna i rasen är viktiga, och avlar alltså inte endast på utställningsmeriter.  Den ena är mycket mån om just vallningen, och den andra aktiv inom lydnad, agility osv.  Jag ska iväg på lördag på en vallträff för att träffa ena uppfödaren och hennes hundar, och se dom i action.  Den andra uppfödaren ska jag besöka i hennes hem.  Jag är inte det minst uppspelt!  Nej, inte alls.

Mitt slutliga val av uppfödare kommer nog bero på hund snarare än uppfödaren, alltså vilken kombination jag är mest intresserad av.  Den ena planerar att para nu i dagarna, med valparna leverensklara i november, och den andra planerar en parning i november, alltså leverensklart i mars ugnefär.

Marsvalp är ju possitivt för då har Pipleksaken hunnit bli ett år.

Novembervalp är ju possitivt för då slipper jag gå och längta så länge.

Och om ni aldrig har hört talas om en Berger de pyrenees a poil long, så kommer det en bild här nedanför.  Bilden har jag snott från nätet, utan att fråga om lov, precis så där som man inte får göra.

Busfröet och hästskithögar

Dagen började med en långpromenad för Busfröet.  Pipleksaken fick stanna hemma, för det är alldeles för långt att gå för hans små vingliga ben.

Busfröet har spårlina på sig när vi går på långpromenader, för han har inte riktigt samma uppfattning som matte-hundnörd om vad inkallning innebär.  För mig är inkallning = jag ropar, han kommer.  För Busfröet är inkallning = matte-hundnörd ropar, Busfröet avgör om han har lust att komma eller inte.  Därför är det spårlina som gäller för Busfröet.

Under promenaden tränade vi knappt ikallning alls.  Utan störning är Busfröet felfri, och behöver ingen mer träning.  Med störning (andra hundar, människor och allt som doftar mums) så skiter Busfröet fullständigt i matte-hundnörd och gör som han själv vill.  Istället har jag börjat stanna, och hålla emot i linan så han inte kommer framåt.  Och nio gånger av tio så vänder han så fort han känner att det stramar i linan och kommer springandes tillbaka.

Idag tränade vi på att han ska stanna upp och vänta in mig utan att jag hela tiden behöver ropa på honom.  Busfröet var en stjärna!  Jag började med att klicka varje gång han stanna och gav mig ögonkontakt, oavsett på vilket avstånd (linan är väl typ 15 meter, så det är ju maxavståndet).  Sen när han hade fattat att varje gång man stannar och tittar på matte-hundnörd så får man en godis (idag var det blodpudding) så förlängde jag tiden som han behövde hålla kontakten.  Jag varvade även med att ge frisignal om han hade stannat inom ett par meter från mig, så att få fortsätta framåt blev belöningen.

Eftersom vi passerar en hel del hästskithögar på våran långpromenad så passade vi på att träna in Nej.  Busfröet skötte sig felfritt även där.  På slutet av promenaden behövde jag inte ens säga Nej.  Han sprang fram till hästskithögen, stannade, tittade på mig, och kom springandes för att få sin belöning.  Duktiga Busefröet.

När vi kom hem från långpromenaden blev Busfröet och Pipleksaken vansinnigt glada över att få återförenas.  Dom hade ju faktiskt varit ifrån varandra i en och en halv timme!  Men matte-hundnörd var inte lika imponerad över att soffan användes som hoppborg, så det vilda firandet fick flytta ut på gräsmattan, där bollkastning och jaga-leken hamnade på agendan.  Efter mycket jaga-leken lade sig Pipleksaken ner på gräsmattan och somnade.  Busfröet kraffsade på Pipleksaken lite, för att se om han inte ville leka lite mer i alla fall.  Men inget kan väcka Pipleksaken när han sover.

Det bästa hundgodiset...

...för tillfället är hemmagjort levergodis, tycker Busfröet.  Pipleksaken är lite mer skeptisk mot allt vad godis heter, och tycker att levergodiset ligger på ugnefär samma intressenivå som torrfoderkulor.  Men livsnjutaren Busfröet, finsmakaren, han ääääälskar hemmagjort levergodis.

Första gången han fick smaka det var på en aktiveringskurs på Östhammars Brukshundklubb.  Det var första gången vi var där, i alla fall för den kursen, och vi skulle testa lite enklare budföring.  Matte-hundnörd och Busfröet gick fram till instruktören som bjöd på en levergodis.  Sen gick matte-hundnörd och Busfröet iväg en bit.  Matte-hundnörd kopplade loss Busfröet, och innan någon ens hann blinka, så stod Busfröet som ett ljus i position bredvid instruktören och väntade snällt på en till bit levergodis.

Matte-hundnörd ropade och ropade på Busfröet, men han lämnade INTE instruktörens sida.  Tillslut fick matte-hundnörd gå och hämta Busfröet med koppel, och då var instruktören snäll och gav matte-hundnörd ett par bitar levergodis.

Matte-hundnörd gav Busfröet en bit levergodis, så han skulle förstå att hon också hade såna godbitar i fickan.  Sen kopplades Busfröet loss, och innan nån ens hann blinka, så stod han som ett ljus bredvid instruktören igen.  Nu hade ju Busfröet förstått att det fanns levergodis hos matte-hundnörd också, så såfort instruktören hade gett honom belöningen, så sprang Busfröet snabbt som blixten till matte-hundnörd.

Den här gången glömde Busfröet att vänta på belöningen, utan han sprang raka vägen mot instruktören.  Men halvvägs dit kom han på sig själv, vände mitt i luften och sprang för glatta livet tillbaka till matte-hundnörd.

Efter det blev budföring allas favoritgren på kursen.  Inte för att det var så märkvärdigt att träna deras hundar i det, men att titta på när Busfröet sprang som en oljad blixt, om och om igen, det var tydligen jätteroligt.   Vi fick köra favorit i repris flera gånger under kursen.  Vi skulle kanske ha sålt biljetter, och tjänat oss en hacka.

Efter den första gången så blev instruktören Busfröets favoritperson i hela världen.  Instruktören är en mycket snäll person, som delade ut recepten på sitt supergodis till alla deltagare, så vi också kunde vara favoritpersoner.

Här kommer receptet på vad som tydligen är världens godaste godis:

LEVERGODIS

500g leverfärs (finns i frysdisken hos dom flesta större matbutikerna)
3.5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
0.5 dl vatten

Rör ihop allt till en jämn smet.  Bred ut smeten på oljad plåt och grädda i 14 minuter, 175 grader.  Låt svalna lite och skär i små bitar.

Håller i 3 dagar när det är färskt eller upptinat.  Går utmärkt att frysa in.

Dagens hyss

Jag måste bli bättre på att valpsäkra hemmet, tycker ni säkert.  Men jag har en känsla av att det är Busfröet som är den skyldige i detta kaos.  Pipleksaken var säkert medhjälpare, men Busfröet var nog hjärnan bakom brottet.

Premiärinlägget

Hundnörd som man är så pratar man ju konstant om sina hundar, andras hundar, hundar man sett på tv, hundar man sett på stan.  Så för att låta öronen vila lite på dom som finns i min omkrets, tänkte jag skriva istället.  Om mina hundar, andras hundar, hundar man sett på tv och hundar man sett på stan. 

Men mest om mina hundar.  För dom är klart bäst.

Mycket bilder kommer det säkerligen bli.  Dels för att jag älskar att fotografera, och dels för att jag måste ju dela med mig av hur bäst mina hundar är.


Det här är Pipleksaken.  Ett charmtroll utan dess like.  Eftersom han är valp, så är det han som ställer till med det värsta av upptågen.

Busfröet är inte så pjåkig på att ställa till det heller, därav namnet.  Som unghund är han inte alltid den lättaste att ha att göra med.

Lite mer ingående presentationer av grabbarna kommer.  Men först måste jag få lite ordning på layouten.