Miljöträning

Miljöträning kan man göra på lite alla möjliga ställen.  I dag har jag och Pipleksaken tillbringat en timme i väntrummet hos vår veterinär.  Vi hade egentligen inget ärende dit.  Eller jo, vi ville ju lämna över en tack-present eftersom han räddat livet på vår lilla Pipleksak.  Men förutom det så hade vi inget ärende dit.

Eftersom Pipleksaken tycker stora hundar är läskiga så passade vi på att öva oss på att inte bry oss om dom.  När vi kom in satt det bara en hund i väntrummet.  Det var en blandning mellan amstaff och sharpei, sa matte och husse, men det såg ju vem som helst att det var en mellan pincher med lite vinthund i.   Den for och flängde och skällde och levde rövare.  Matte och husse lät den göra det, och tyckte inte alls att man behövde ha någon koll.  Den sprang ända fram till Pipleksaken och stoppade fram nosen.  Men då, då fick Pipleksaken nog på allt stoj och stim och sa ifrån på skarpen.  Som tur var så blev det snabbt deras tur att gå in till veterinären, så då kunde Pipleksaken sitta tyst och fint på golvet.

Strax därefter kom det in en storpudel.  Pipleksaken sa ifrån i förebyggande syfte, och satte sig under min stol och morrade.  Men så vill vi ju inte att Pipleksaken ska bete sig.  Så han fick sitta i mitt knä istället, där han tyckte det var tryggare.  Storpudelns matte var jättetrevlig, och vände på sin hund med rumpan mot oss så Pipleksaken inte skulle känna sig rädd.  Då vände sig Pipleksaken också med rumpan emot dom, och somnade prompt i mitt knä.

Vi fick även utstå ett skrikande barn, en jamande katt och skymtade som snabbast en mellanpudel.  Sen kom veterinärren ut för att titta lite på Pipleksakens framsteg.  Men vid det laget hade Pipleksaken fått nog av allt, och tänkte inte alls hälsa på honom.  Så istället gav jag veterinären sin tack-present och en kram, och så tog jag och Pipleksaken en kort liten promenad innan vi åkte hem. 

Under promenaden gick vi förbi en gubbe som jobbade i en trädgård med en strimmer.  Det var inte det minsta läskigt sa Pipleksaken och travade glatt förbi.  Och när snabbtåget dundrade förbi så rörde han inte en min, min lilla Pipleksak.

Tack-presenten till veterinären var en flaska whiskey.  När Pipleksaken blev biten och vi satt i väntrummet med dropp och värmefilt i hopp om att han skulle överleva, så hade veterinären gett mig ett glas whiskey, för jag var så skakig.  Vi hade pratat lite om olika whiskeysorter, eftersom jag är yrkesskadad bartender och veterinären är whiskeyfantast (och för att han var smart nog att förstå att jag behövde annat att tänka på ett litet tag).  Därför tyckte jag att en flaska Lagavulin skulle passa bra som tack-present.

Vår fantastiska veterinär och hans underbara fru, Per och Elna Eksell.