Koppel och bilar

Bilar som kör förbi är sannolikt läskiga.  Så där så man vill vända och springa åt andra hållet.  Det talade Odågan om idag när vi skulle koppelträna lite på uppfarten.  Så nästa gång vi koppeltränar på uppfarten så får vi passa på att bilar-åker-förbi-på-vägen-träna också.  Fast det är ju lättare sagt än gjort.  Det kan ju gå en halvtimma mellan bilarna här (och sen kommer tre på en gång) och vi är ju inte ute och koppeltränar i en halvtimma åt gången.  Men oftast kommer det någon enstaka bil lite då och då, så det blir kanske lagom takt till att börja med.  Sen när vi har kommit lite längre i koppelträningen, och även lite längre i bilar-åker-förbi-på-vägen-träningen så får vi väl åka in till byn och hålla till vid ICA-parkeringen, för att få lite mer bilar att öva oss på.  För öva, det måste vi uppenbarligen.

Tidigare har jag aldrig varit så noga med koppelträning, för vi använder oss inte av koppel så ofta.  Bor man på landet så blir det ju oftast bara koppel i transportsträckan in i skogen, sen är det springa löst som gäller.  Men jag märkte ju nackdelen med detta när jag skulle börja promenera både Busfröet och Pipleksaken tillsammans in i skogen.  Det var ett evigt trassel och snubblande.  Och nu har man helt plötsligt TRE hundar att promenera med.  Därför sätter jag igång tidigt med koppelträningen för Odågan.  Vi går inga promenader.  Dels är han ju bara nio veckor, och dels så har vi inga trottoarer här på obygden, så tills hans rädsla för bilar försvinner så håller vi oss på uppfarten.

Mitt mål är att när jag promenerar alla tre så ska det se ut som när uppfödargrupperna och avelsgrupperna för Sheltie tävlar på Stora Stockholm.  I alla andra raser har hundarna varsin handler.  Men i Sheltie så visas dom alltid två och två, eller ibland till och med alla fyra av samma handler.  Så synkade ska vi också vara, en vacker dag.  Eller så nöjer jag mig med att kunna gå mer än tre meter utan att snubbla på antingen en hund eller ett koppel.