I dag har det varit mycket hund. På förmiddagen gick jag och Stinky ut med Busfröet för att köra lite personspår. Jag tänkte att det är nog säkrast att börja lite lättare, så vi körde motivationsspår. Jag vandrade ut längs en övervuxen stig, i dryga 50 meter, och sen gömde jag mig bakom en gran. Busfröet var INTE imponerad av att matte hade försvunnit, och pep och ylade i hela två minuter innan Stinky släppte han på spåret. Som en raket sprang han mot mig. Men inte med nosen någonstans i närheten av backen, utan han bara sprang, i hoppet av att komma ifatt mig. Så när han hittade mig så berodde det ju bara på att jag satt där, bakom min gran. Vi gick vidare längs grusvägen tills vi kom till nästa stig. Än en gång så vandrade jag in i skogen, och än en gång så pep och ylade Busfröet förtvivlat efter sin älskade matte. Och igen kom han skenandes som en raket efter mig, men utan att spåra.
Nu hade Stinky den smarta idén att hon skulle gå ut i skogen istället, så att han inte skulle springa i ett paniskt sökande, utan verkligen spåra. Men det gick inte bättre för det. Han struntade fullständigt i att följa hennes spår, och vandrade raka vägen förbi hennes gömställe.
Sista chansen, tyckte vi, så jag fortsatte längs stigen där vi (jag, för Busfröet hade fortsatt rakt förbi henne) hittat Stinky, och den här gången svängde jag av så att Busfröet inte skulle kunna hitta mig utan att faktiskt stoppa nosen i backen och spåra. Medan jag väntade på att dom skulle hitta mig så mumsade jag lite blåbär där jag satt gömd bakom en sten. Så får jag syn på ekipaget, Busfröet i full fart och Stinky springandes efter. Raka vägen förbi mig. Det var bara att konstatera, Busfröet spårar inte, han bara springer och hoppas på att hitta mig. Så vi gav upp. Istället fortsatte vi längs med stigen vi var på och tog en trevlig promenad genom skogen.
Personspår är alltså inget för Busfröet. Vi får fortsätta med viltspår istället för hans del. Men Pipleksaken, han ska få testa mer personspår! Kanske redan i morgon, om jag kan övertala Stinky att följa med.
På eftermiddagen dök Fia och Thomas upp med deras nya valp Wille. Han är två veckor äldre än Pipleksaken, men dom har bara haft honom i en vecka. Fia förälskade sig i honom när hon följde med till valpträffen för ett par veckor sen, och det var nog ömsesidig kärlek.
Wille är en väldigt energisk och framåt liten herre, utan några som helst rädslor. Han sprang runt i vår trädgård som en blandning av en yo-yo och en gummiboll. Pipleksaken kunde inte riktigt hänga med, han rör sig ju inte så smidigt. Men Busfröet hade jättekul med jaga-leken. Efter över en timmes spring, hopp och bus, så gick dom tillslut alla in och lade sig i soffan och somnade.
Det blir nog många fler besök från Wille. Och med tiden kanske Pipleksaken också kan vara med i jaga-leken.
Nu ligger Pipleksaken helt deckad av allt stoj och stimm. Men Busfröet roar sig själv ute i trädgården. När man är så världsvan som han så blir man inte trött av lite valpbus inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar