Busfröet och Pipleksaken: Mera utställning

söndag 11 september 2011

Mera utställning

I dag var jag iväg till utställningen i Gimo igen, den här gången för att kika lite på min nya favoritras - Berger de pyrenées a poil long. Det verkade vara mer folk idag, och roliga raser var det också. Många vall- och jaktraser att titta på.

Jag väntar ju otåligt på en valp från Jomgardens kennel, och medan jag väntar passar jag på att träffa så många berger som möjligt. Hittills har jag ju träffat ett par olika uppfödare, varit iväg och kikat på vallning och nu även på utställning.

Marie som har Jomgardens kennel var inte där idag (hon väntar väl lika otåligt som jag på att Caramell ska valpa, det är ju vilken dag som helst nu) men några av hennes hundar var där. Men bara Face race, inga poil long.

Däremot var Sara från Kennel Dirgis där med sin veterantik Ättan.

Här kommer lite berger bilder.

Såna är cadenetter vill jag ha på min blivande hund. Jag tycker det är skitsnyggt!

Vem kan motstå ett sånt här ansikte?

Domare för dagen. Jag tyckte hon var väldigt trevlig.

Sara och Ättan

1 kommentar:

Anonym12 september 2011 kl. 23:51
Så vackert så vackert :)

Och käre värld vad spännande med valpning! Håller tummarna för att allt går bra och det blir en valp till dej! :)
SvaraRadera
Svar

Lägg till kommentar

Om Pipleksaken

Pipleksaken är vår mirakelhund. När han var 12 veckor gammal fick han en svår nackskada och en mindre hjärnblödning, vilket slutade med att han inte hade någon kontroll över framben, nacke och huvud. Efter tre hemska dagar gjorde Pipleksaken ett tappert försök att resa sig upp, och ytterligare några dagar senare tog han sina första stapplande steg. Sen gick det undan må ni tro. En vecka senare kunde han minsann gå, den där lilla Pipleksaken, och ibland dröjde det flera minuter innan han ramlade omkull.

Idag är Pipleksaken som vilken valp som helst. Han springer, hoppar, leker och busar. Men tittar man riktigt noga så har han lite udda motorik. Men det skiter vi i, för Pipleksaken är det bästa man kan önska sig. Vi borde ha döpt honom till Emil i Lönneberga, för Pipleksaken är nämligen världsmästare i hyss.

Om Busfröet

Busfröet föddes i slutet av januari 2010, i en kull av fyra bröder. Busfröet blev kvar sist, för ingen ville ha ett sånt ostyrigt vilddjur. Så en dag när Busfröet var nästan fem månader gammal, förbarmade vi oss över honom, och han fick flytta in hos oss. Sen dess har det inte varit en tråkig stund här hos oss. Om hundar kunde meriteras i clowneri, så skulle Busfröet vara Champion vid det här laget.
Det bästa Busfröet vet är att springa. Snabb som vinden och smidig som få, det är Busfröet det. Matte-hundnörd hade stora förhoppningar om en agilitykarriär för Busfröet, men den karriären lades på hyllan när matte-hundnörd förstod att Busfröets koncentrationsförmåga är ungefär lika stor som en fem-öring. Och dom finns ju inte ens, så det säger ju en hel del.

Om Odågan

Odågan är den första hunden i mitt liv som jag valde med huvudet istället för hjärtat. Processen från rasval, till val av uppfödare, till val av kull, till det slutliga valet av valp var lååååångt. Och när han äntligen flyttade in hos oss visste jag att den långa väntan var värt det, för han klev rakt in i mitt hjärta.

Planen är att Odågan och matte-hundnörd blir ett Ekipage, med stort E, i lydnad och bruks. Jag räknar med att vägen dit kommer vara fylld av glädje och äventyr, och på den korta tiden som Odågan har hunnit vara hos oss så stämmer det. Det liksom spritter i hela honom, från öronen till svanstippen, av bus och knasiga påhitt. Känslan av champagnebubblor på tungan, det är Odågan det.