Snöyra

Snö är en jättebra uppfinning, tycker Pipleksaken.  Djup pudersnö är ju fantastiskt roligt.  Om man skuttar runt allt vad man orkar, så yr det snö runt omkring en, och då kan man jaga snöyran.  Och medan man jagar snöyran, så yr det ju upp ännu mera snö, av själva jagandet liksom, och då blir det ännu mera snöyra att jaga.  Som en evighetsmaskin.

Och så kan man gräva i snön, för Pipleksaken är helt säker på att det ligger skatter begravda lite var stanns under snön, som bara väntar på att just han ska komma förbi och gräva upp dom.

Och så kan man kasta sig handlöst ut från terrassen och landa lite hur som helst utan att göra illa sig, det är extra kul.  För utan snö, då måste man ju tänka sig för, så att det inte slutar illa.  Men vem har tid med sånt liksom?  Inte Pipleksaken i alla fall.  Och nu helt plötsligt är marken täckt i underbar snö som gör att man inte behöver tänka sig för.  Man bara kastar sig ut.  Handlöst.  Och det går bra ändå.  Och när man landar så blir det snöyra.

Busfröet däremot rycker lite på axlarna åt snön.  Han har ju vart med förr, han är ju världsvan.  Och är man stora killen så tycker man ju inte att snöyra är något märkvärdigt.  Men när ingen ser på, när han tror att han är alldeles själv, då jagar Busfröet också snöyra.  Då yrar det så mycket att det blir som ett helt snöoväder runt honom.  Det är Busfröet det, vårt alldeles egna snöoväder.