Spårkväll

I kväll har vi varit iväg på kvällskurs i spår, jag och Odågan.  Det är väl mest jag som behöver lära mig att spåra, Odågan har ju redan hajjat vad det går ut på liksom.

Spåren var ganska långa, med tanke på att han bara har gått två spår tidigare, varav ett var ett motivationsspår.  Det första spåret för kvällen var väl närmare hundra meter.  Eller kanske inte riktigt, men ett bra stycke över femtio meter i alla fall.  Det gick bra för Odågan, men halvvägs igenom spåret så satte han sig bara rakt upp och ner och vägrade gå en meter till.  Då fick han sitta där, tills han kom på bättre tankar och satte fart framåt i spåret igen.  Och i slutet hittade han en liten burk med korv.  Korv är gott, säger Odågan.

Andra spåret råkade bli i ganska jobbig terräng, och jag var tvungen att lägga in en taskig vinkel mitt i för att undvika att behöva bestiga kebnekajse som av någon anledning står mitt i skogen vid Östhammars brukshundsklubb.  Lite hjälp krävdes för vinkeln, men sen gick det bra igen.  Tills Odågan satte sig bara rakt upp och ner och vägrade gå en meter till.  Då fick han sitta där, igen, tills han kom på bättre tankar, igen, och satte fart framåt i spåret igen.  Och så hittade han en liten burk med korv.  Igen.

Två kluriga spår  när man är liten valp räcker gott och väl tyckte jag, så då åkte vi hem.  Hundar blir jättetrötta av spår.  Det säger alla.  Men det är nog ingen som har sagt det till Odågan, för han och Busfröet använder för tillfället soffan som studsmatta och härjar runt som två vildbattingar.  Pipleksaken sitter på behörigt avstånd och tittar på dom som om dom vore lite bakom flötet.  Och det har han nog rätt i.