Tidsfördriv

Att fördriva en halv dag är inte svårt när man har hela huset fullt med hundar.  Efter flera dagars regn så började den här dagen soligt, så vid 10-tiden bestämde jag mig för att ta bilen och åka iväg och lägga spår.  Jag började med att snitsla ett 200 meter långt spår åt Busfröet.  Och 200 meter, det är ju inte så värst långt.  Men det här var nog det mest snirkliga, vinkliga, kluriga och svårframkomliga spår man kan lyckas lägga på en 200 meters sträcka.  När jag hade snitslat färdigt knatade jag tillbaka till bilen och hämtade klöv (vildsvin) och blod och traskade runt spåret igen med klöven släpandes efter mig och blod droppandes  med jämna (och ojämna) mellanrum.

När man går ett snirkligt, vinkligt, klurigt och svårframkomligt spår i 40 graders värme i skogen ska man inte göra det iklädd endast ett linne (fast jag hade ju byxor och gummistövlar på också, inte endast ett linne.) för man blir väldigt uppriven av alla grenar och väldigt myggbiten och väldigt kladdig av värmen som en massa löv och smuts fastnar i.  Och så ska man inte ta på sig dom fina blommiga gummistövlarna som bara är till för att vara fina och blommiga, för då blir man blöt om strumporna, eftersom dom inte är gjorda för att traska runt i lera och kärr.

När jag var klar med Busfröets spår traskade jag en bit längre bort längs vägen och gick ett personspår på ca 50 meter åt Odågan.  Här var terrängen mycket mer framkomlig för jag har varit lite taskig mot Odågan med dom senaste två spåren och tyckte han skulle få lite lättare terräng den här gången.  Det kan ju vara bra om han får fokusera på själva spårandet utan att behöva lägga all sin energi på att ta sig fram i terrängen.  Men jag la in en liten vinkel (inte riktigt 90 grader, men inte långt ifrån) och krängde mig genom lite trånga snår innan jag var klar.

Så fort jag kom hem tog jag Odågan och promenerade dom dryga två kilometerna, kopplade på sele och lina och satt iväg efter honom.  Eftersom terrängen var lättare tänkte jag låta honom vara mer självständig.  Jag har fått lite tips och råd av en väldigt duktig spårare på BK som sa att man inte ska lägga sig i vad hunden gör alls när den spårar, så jag lät Odågan gå före ca tio meter och följde bara efter.  Och han spårade helt klockrent.  Ett par gånger stannade han och väntade in mig (fast utan att sätta sig mitt i spåret som han har gjort tidigare) men han fortsatte framåt innan jag kommit ikapp honom.  Han ville väl bara försäkra sig om att jag hängde med.  Vinkeln tog han utan problem och spårslutet också.  Min superduktiga Odåga.  Sen promenerade vi hem igen samma dryga 2 km.

Väl hemma bytte jag hund (och strumpor) och knatade iväg med Busfröet.  Väl framme började jag ångra att jag lagt ett så snirkligt, vinkligt, klurigt och svårframkomligt spår och undrade hur långt han skulle gå innan han ledsnade.  Men man ska aldrig tvivla på mitt Busfrö, för han förvånar varje gång.  Med mina nya braiga tips om spår i huvudet så släppte jag på honom minst tio meter framför mig och sen följde jag bara efter.  När han gick förbi vinklar så lät jag honom göra det, och då upptäckte han sina misstag själv efter bara någon meter och vände tillbaka och fortsatte på rätt spår.  Och när det vart så om snirkligast och vinkligast och klurigast och svårframkomligast så såg jag honom inte ens längre, jag bara följde efter linan och plockade ner snitslar efter vägen, för nog fan höll han sig på spåret hela vägen fram till spårslutet.  Jag är så jävla stolt över mitt Busfrö, som till och med gick genom en vattenpöl för att ta sig fram.  Och känner man Busfröet så vet man att bli blöt om tassarna, det är jätte äckligt.

Väl klara så traskade vi hemåt igen i makligt takt, och väl hemma upptäckte jag att klockan hade hunnit bli eftermiddag.   Och nu har jag två trötta och nöjda hundar.  Eller tre egentligen, för Pipleksaken har tillbringat förmiddagen med att övervaka Sambo på jobbet nere vid IP.

Så jag tar tillbaka det jag sa häromdagen.  Hundar blir trötta av att spåra.  Och matte-hundnördar också.