Kombinationen av soligt väder och morgonpigg Pipleksak gör att man får väldigt mycket gjort. (Att jag svepte en burk redbull till frukost kanske också påverkade lite). Redan klockan nio i morse hade vi hunnit med morgonrastning i trädgården för alla (inte för mig, jag rastades på toaletten), frukost, promenad för dom nakna och två träningspass för Odågan. Valpträningspass är ju inte särskilt långa, men ändå, två stycken hann vi med.
Det första körde vi redan klockan sju i morse. Då var Odågan ovanligt odräglig så vi gick ut i trädgården och tränade på lite olika lekregler. Det låter mer avancerat än det var, för valpträning ska ju inte vara så avancerat. Så betoningen i lekregler ligger på lek, snarare än regler. Jag och Odågan kampar lite, och när han förskjuter vikten bakåt så får han vinna leksaken som belöning. När han har vunnit leksaken så springer jag som en skadeskjuten (för klockan är ju faktiskt bara sju på morgonen) matte-hundnörd viftandes med en annan leksak. Odågan sätter förstås sprätt efter sin skadeskjutna matte med sin leksak i munnen, för att sedan byta leksak med mig och kampa lite till. Tanken är att Odågan ska lära sig att alltid springa till mig när han har något i munnen, för då blir det ännu roligare. Och när han lägger vikten bakåt så belönar jag honom igen med att vinna leksaken, och så fortsätter vi på det viset. Och ibland får han vinna leksaken för snabbt gripande också. Vid sidan om tänkte jag lära nosduttar i handen, för att få in en överlämning, men så långt har vi inte kommit.
Efter en kortare paus körde vi även lite "varsågod" träning för att kunna externbelöna lite längre fram i träningen. Jag lägger helt enkelt ut en leksak en bit bort på marken och när jag säger varsågod så får Odågan springa fram och ta den. Än så länge så måste jag hålla i Odågan när jag gör det, för han brukar inte alltid vänta på ett varsågod. Eller så lägger jag ut leksaken när han pysslar med annat, och sen säger jag varsågod och då springer han som en uppskruvad iller fram och tar leksaken.
Träningspass nummer två körde vi strax innan nio. Då hade Odågan vilat lite och vaknade med myror i brallan. Det råkade slumpa sig så att katten befann sig i trädgården just när vi kom ut så då tränade vi inkallning med störning. Det roligaste som finns är nämligen att bita katten i nacken, eller rugbytackla katten, eller dra katten i svansen, eller annan valfri odräglig aktivitet. Jag började med att ropa in Odågan så fort han började röra sig mot katten, och det gick hur bra som helst. Sen lät jag honom gå ända fram till katten och försöka leka med honom innan jag ropade in honom. Ska jag vara riktigt ärlig så förväntade jag mig inte att Odågan skulle lyckas slita sig från det roliga i det här läget. Men jag borde ha mer tillit till min lilla Odåga, för han kom som skjuten ur en raket varje gång jag ropade. Han behövde dessutom ta sig genom gärdsgården varje gång, springa runt rosenhäcken och undvika paradisbuskarna innan han nådde fram till mig. Men det gick lika fort varje gång. Ibland ropade jag och sen sprang jag all var jag orkade (nu hade ju klockan hunnit bli nio och jag hade varit vaken i flera timmar, så jag såg inte lika skadeskjuten ut längre) åt andra hållet. Man vill ju liksom ha lite fart i inkallningen, och att jaga sin matte är ju det roligaste som finns tycker Odågan.
Vi pausade lite och satt vid dammen och filosoferade (jag filosoferade, Odågan kampade med en gren på körsbärsbusken) innan vi avslutade träningspasset med lite mer varsågodträning.
Fotnot: Inga katter skadades i detta träningspass. Utvägar finns alltid tillgängliga för katten när han ledsnar på Odågans framfusighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar