Jag och Busfröet har testat det mesta ihop; agility, rallylydnad, lydnad, personspår, uppletande, budföring, flyball. Lite av varje helt enkelt, med varierande resultat. Agility är roligt i tre minuter, sen tappar Busfröet fokus totalt och springer runt som en spattig höna och skäller ut alla hinder. Rallylydnad är han stundvis genialisk i, och stundvis hopplös. Lydnad funkar så länge det inte är blött i gräset, kallt, blåsigt, eller han inte är på humör just den dagen. Personspår är ju, som ni som följer bloggen redan vet, ganska hopplös på. (För er som inte följde oss i somras, så kan ni läsa om våra spårförsök här och här. Och här.) Uppletande; ja, vad ska jag säga...det tog fyra månader att lära honom att plocka upp en fullt synlig leksak från gräsmattan och bära den nästan fram till matte-hundnörd. Budföring är ju skitkul, eftersom Busfröet älskar att springa. Tyvärr väntar han inte på kommando, utan bara springer fram och tillbaka som ett skollat troll mellan förarna.
Men idag har nog Busfröet funnit sitt kall. För idag har vi viltspårat för första gången.
I morse gick jag ut med bajspåsar klippta i remsor (för jag har lagt magväskan med färgade klädnypor på något bra ställe, som jag inte riktigt kan minnas för tillfället.) och snittslade ett bågformat spår i ca 50 meter. Sen gick jag hem igen och hämtade älgklöven som jag tog ur frysen igår, och en vattenflaska med sportkork med blod i. Sen gick jag spåret igen, med klöven släpandes efter mig i ett snöre, droppandes lite blod med jämna (var tredje meter ungefär) mellanrum. Sen fick spåret ligga i ett par timmar.
När vi kom fram till spårstarten, Busfröet och jag, blev Busfröet alldeles stel, med nosen klistrad i backen och hela han skakade. Sen efter några sekunder drog han iväg klockrent efter spåret. Det gick inte så fort, men nosen lämnade aldrig backen, och Busfröet lämnade aldrig spåret. Dom första 40 metrarna spårade han felfritt (men sakta). Dom sista 10 metrarna var på snö, och det hade han märkbara problem med. Jag hade föredragit att inte lägga spåret över snön, men hade inget val, för våren har inte kommit så långt här. Men även fast han tappade spåret på snön så är jag vansinnigt stolt över mitt Busfrö. Tänk vad vi kämpade med personspår i sommras, med ett tiotal meter åt gången, godis i spåret och korta liggtider. Men viltspår, det är tydligen Busfröets grej. Så det ska vi fortsätta med regelbundet. Älgklöven åkte tillbaka i frysen. Jag tänkte ta fram den igen om ett par dagar och lägga nytt spår. Det här blir nog en regelbunden aktivitet för oss.
Åh jag har också varit så otroligt sugen på att pröva på viltspår. Får nog lov att pröva när vi får barmark. Verkar superkul.
SvaraRaderaDet tycker jag du ska göra. Det är kul när man hittar en aktivitet som hunden verkligen gillar.
RaderaVem skulle kunna motstå ett älgklövsspår... Kramis!
SvaraRaderaHm, jo matte-hundnörd kan nog motstå...
RaderaMen vad kul att du hittat nått äntligen som Busfröt gillar att göra :)
SvaraRaderaVem hade kunnat ana...? Grattis!
SvaraRaderaSv: Tack för tipset! Han går redan för långt ut, har ju som sagt inte lagt något fokus på fotgåendet, började nog i fel ände :P Men jag har inga tävlingsambitioner, tränar bara som hobby och då spelar det ju egentligen ingen roll hur det ser ut. Fast jag vill gärna att han ska kunna följa med så bra som möjligt, så jag kör på lite och ser vad som händer :)
SvaraRaderaKänner dock hur mycket enklare det vore med en större hund som har huvudet ungefär i handhöjd så att man kan locka och belöna lättare. Eller så vill jag gärna tro det för att ha något att skylla på, haha!
Vad roligt att ni har hittat en passande aktivitet! Jag är glad att personspår funkar för oss, tycker det verkar lite meckigt att hålla på med klövar och blod istället för att bara använda fötterna :P Men å andra sidan är det ju så kul när man hittar något som funkar så då blir det ju automatiskt roligare att lägga spåret!