Ibland blir det mindre lyckat

Jag har ju upptäckt att man faktiskt måste vara strukturerad i sin träning, och att det hjälper att faktiskt ha en plan för vad man ska träna om man ska köra över fyra mil till BK.  Annars blir det lätt att man bara dräller runt liksom, snackar lite skit, klappar på lite hundar, dricker lite kaffe, och sen kör över fyra mil hem igen. 

Men ibland hjälper det inte att vara strukturerad.  Som idag.  Idag hjälpte det inte ens att jag hade en lite lapp i fickan med vad jag skulle träna.  Jag hade tänkt träna fotgående med externbelöning.  Och hopp över hinder.  Och introducera träapport lite försiktigt.  Det hade jag tänkt.  Men det hade inte Odågan tänkt.

Vi började med fotgående, och efter några steg fick han ett varsågod och sprang och åt upp godiset (kycklinghjärta) som jag placerat i en skål.  Och så gjorde vi det en gång till.  Men Odågan hade tappat all fokus, och när han tillslut klarade några steg och fick ett varsågod, så sket han totalt i belöningen och lunkade iväg lite halvlojt åt ett helt annat håll.  Hallå jag håller på och tränar fotgående här, ropade jag till Odågan.  Du kanske vill vara med?  Men nä, det ville han inte.  Så då tänkte jag att vi kanske borde göra några kontaktövningar istället.  Det stod visserligen inget om det på min lilla lapp som jag hade i fickan, men det kändes som att vi brast lite i kommunikationen, Odågan och jag, och då kan ju kontaktövningar vara bra.  Men Odågan tyckte inte han behövde träna kontakt.  Istället tittade han lite åt det ena hållet ett tag, sen lite åt det andra hållet.  Sen kliade han sig lite bakom örat, betade lite gräs, stirrade lite förundrad på sin svans i förbifarten.  Men hallå, vi tränar kontakt här, sa jag, och det krävs faktiskt två för att ha kontakt.  Men Odågan var upptagen med att träna kontakt med några som gick förbi på tusen meters håll.  Eller femtio, i alla fall.

Så då tänkte jag att jaha, vi går väl bort och hämtar en träapport och introducerar den lite försiktigt.  Så då gjorde vi det.  Och försiktigt var rätta ordet.  Jaha, du håller i en träapport du, sa Odågan, och la sig ner och tittade på alla andra hundarna ute på planen.  Då kände jag att det var nog inte ens någon idé att träna på hopp över hinder.  Det är dumt att träna på saker som är dömda att misslyckas, det lär man sig ju liksom inget av, så där satt vi och tittade på medan alla andra tränade.

Sen dök Bonnie och hennes matte upp, och då fick jag snilleblixten att vi skulle träna på att titta på tänder.  Och det gick jättebra.  Inga problem alls.  Det gäller att sluta när man är på topp, så då åkte vi hem.