Odågan räddar dagen

I dag gick jag och Odågan vilse i skogen.  Inte så där "vilse under kontrollerade former" som brukar hända titt som tätt när jag är ute med dom nakna, då man kanske inte vet exakt var man är, men man har åtminstone en vag aning om var man hamnar om man fortsätter gå.  Nej, inte en sån slags vilse.  Vi var galet tokvilse.  På riktigt vilse.   

Vi har ju börjat hålla till i skogsdungen, den som man bara kommer till om man går hemliga stigen, men idag tänkte jag att vi skulle fortsätta på en stig som går bakom skogsdungen.  Den stigen har jag gått säkert tusen gånger under dom senaste åren.  Men nu har dom börjat röja i skogen så stigen är liksom försvunnen under traktorspår och fällda träd.  Men jag tänkte att vi kunde ge oss ut i lingonriset lite, och sen hoppa på stigen lite längre bort.  Problemet var bara att vi inte hittade någon stig längre bort.  Och jag är ju, som bekant, inte så jättebra på det där med väderstreck och höger och vänster, så tillslut hade jag ingen aning om var vi var i förhållande till stigen.

Att vara tokvilse i skogen med Busfröet när det är en varm sommardag är ju inte hela världen.  Det får ta den tid det tar innan man hittar hem liksom.  Men att vara tokvilse i skogen med en fyra-månadersvalp i snöstorm är inte lika lyckat och jag började undra hur länge vi behövde vara hemifrån innan Sambo började bli orolig och ringde efter en helikopter för att hitta oss.  Tillslut bestämde jag mig för att vända och försöka hitta tillbaka samma väg vi hade gått.  Men problemet var ju att jag inte hade någon aning om hur vi hade hamnat där vi hade hamnat.  Och att försöka känna igen sig är ju inte det lättaste.  Ett träd är väldigt likt ett annat, liksom.  Men där kom faktiskt Odågan till vår räddning.  Så fort jag vände mig om för att försöka hitta tillbaka så satt han nosen i backen.  Sen frispårade han hem oss, hela vägen.  Ett par gånger tänkte jag att nu är han helt ute och cyklar, här gick vi verkligen inte.  Och ett par gånger tog han 90graders vinklar som jag tyckte var helt fel, för här hade vi ju gått rakt fram.  Men tänk så fel jag kan ha.  Och tänk vilken sjukt duktig valp jag kan ha.  För han spårade oss klockrent hela vägen, utan att tveka en enda gång.

Tillslut kom vi hem i alla fall, kalla och blöta inpå bara skinnet.  Det är en vansinnigt stolt matte-hundnörd som ligger under täcket i soffan tillsammans med sin fantastiska valp.  För att frispåra i över 30 minuter tycker jag är stort för en sån liten Odåga.  Och Sambo har förbjudit mig från att gå i skogen över huvud taget om jag inte kan lära mig att hitta.  Men honom lyssnar jag ju aldrig på  i vanliga fall, och jag lär inte börja göra det nu heller.