tisdag 10 januari 2012

Hemligheter

Idag hittade vi en hemlig stig.  Och efter stigen kom en hemlig skogsdunge.  Bara för oss.  Det hela började med att jag blev tvungen att hitta en ny promenad väg, efter att det har flyttat in en ny familj längs vägen där vi alltid har promenerat förut.  Deras hund får springa lös på deras oinhängnade tomt, och tydligen så får den även springa lös utanför tomten.  Efter ett ganska obehagligt möte med hunden när vi gick förbi där sist så valde jag helt enkelt att hitta en ny promenadväg.

Och när man bor som vi gör så är ju inte det så svårt.  Det går ju små grusvägar lite överallt liksom.  En del leder fram till gårdar (dom vill man ju inte ta), en del till åkrar (dom vill man ju inte heller gärna ta) och en del leder ut till ängar och skog (bingo).  En sån gick vi idag, en sån som leder ut på ängar.  Vi har gått den förut, och sen svängt höger ut på ängarna.  Men idag svängde vi vänster.  När ängarna tog slut så trodde jag att vi skulle vara tvungna att vända, för det är breda, djupa, vattenfyllda diken mellan ängen och skogen.  Men så hittade jag den.  Den hemliga stigen.

Och när vi hade tagit oss fram över den hemliga stigen (som var så hemlig att det nog aldrig gått någon annan där förut, och det kanske inte var en stig alls) så kom vi ut i en hemlig skogsdunge.  Hemliga skogsdungar är bra, för där kan man (läs; hundarna) klättra och hoppa och rusa och nosa och undersöka och krypa och allmänt ha det bra.  Så när vi (läs; hundarna) hade klättrat och hoppat och rusat och nosat och undersökt och krypit och haft det allmänt bra, så gick vi vidare, och där hittade vi en ny stig.  Men den här var inte hemlig, för den här stigen har vi gått många gånger, fast då kliver vi på den ett par kilometer bort, alldeles precis vid huset med den lösa hunden.  Vilken lycka, att vi fortfarande kan gå våran braiga stig, utan att behöva möta lösa hunden.  Men idag gick vi inte den stigen, för idag var det fotspår i snön framför oss på stigen.  Både människospår och hundspår.  Och eftersom jag kände på mig att varken Busfröet eller Pipleksaken var särskilt lyhörda just idag, så ville jag inte springa på någon mitt i skogen.

Och jag hade rätt.  Dom var inte särskilt lyhörda.  På vägen tillbaka över åkrarna fick Busfröet för sig att han skulle dra raka vägen över till hästhagen på andra sidan ängen.  Och samtidigt fick Pipleksaken för sig att han skulle våga sig ifrån matte-hundnörd det längsta han någonsin har vågat sig, säkert 30 meter framför vågade han sig.  Och ingen av dom kom när jag ropade.  Så då gick jag bara.  Pipleksaken stannade tillslut och väntade in mig, och Busfröet kom springandes som ett jihu när han upptäckte att jag var borta.  Så det var en mycket arg matte-hundnörd som promenerade hem med två (kopplade) hundar.

Att Pipleksaken vågade sig långt ifrån är ju inte helt förvånande, inte heller att han inte kom på inkallning.  Det ligger ju liksom i åldern, och det får bli långlina ett tag framöver helt enkelt.  Men Busfröet, där var jag lite mer förvånad.  Vi har ju kört med långlina i en evighet, och jobbat oss förbi det där med att ha olika åsikter om inkallning.  Trodde jag.  Så det får väl bli långlina för honom också ett tag framöver.  Men man kan ju inte ha båda i långlina samtidigt, det blir ju väldans trassligt.  Så det får bli enskilda skogspromenader i fortsättningen.  Vilken tur att dygnet har så många timmar som det har, så man verkligen har tid med sånt som enskilda långpromenader. 

1 kommentar:

  1. Hemliga stigar och skogsplättar är världens mest mystifi-roligaste grej! En får till att gratulera till fyndet!
    Och om man kryddar med en nypa vilsenhet också, som vi (o)frivilligt brukar göra, så ökar spänningsfaktorn jättemycket. Så man har det både roligt och spännande på en och samma gång :)

    SvaraRadera