Jag ropade nog hej

Jag kanske ropade hej innan jag hoppade över bäcken när jag skröt om hur bra det gick  för dom nakna att sova ute i vardagsrummet.  För i går kväll gick det mindre bra.  Faktiskt så gick det inte alls. 

Det började med att Pipleksaken smet in i sovrummet så fort jag gick för att borsta tänderna.  När jag kom ut ur badrummet var han borta, och jag anade var jag kunde hitta honom.  Och mycket riktig, mitt i sängen skådade jag en knöl under täcket.  Jag lyfte bort honom från sängen, men när jag försökte sätta ner han på golvet klängde han sig fast i min famn som värsta orangutangbäbisen.  Jag tänkte att det nog var bäst att jag parkerade mig i soffan med dom ett tag, så dom kunde slappna av innan jag gick och la mig.

När jag väl kom i säng var det tyst och lugnt.  I ugnefär tre minuter.  Sen började Busfröet skälla hysteriskt, vilket stressade Pipleksaken till att springa runt runt i cirklar.  Efter trettio minuter av ylande, skällande och cirkelspringande (för att inte tala om Sambos snarkande) så gav jag upp och gick ut på soffan och la mig.  Gladare hundar får man ju leta efter.  Man kan ju tro att dom varit övergivna i två hela veckor så som dom hoppade och viftade på svansen (och hela sig själva) när jag kom ut ur sovrummet. 

Det blir ett nytt försök i kväll.  Men då ska jag se till att dom båda ligger och sover ordentligt innan jag smyger mig i säng.