söndag 1 januari 2012

Smällare, raketer och en inventering av året som gått.

Skotträdda hundar?  Inte här inte.  Busfröet och Pipleksaken sov genom tolvslaget.  När det lät som allra värst så muttrade Busfröet lite i sömnen, men Pipleksaken rullade över på rygg och började snarka istället.  Att Busfröet inte brydde sig, det visste vi ju redan sedan förra året.  Men med Pipleksaken var det ju inte lika säkert.  Visserligen har han aldrig reagerat när vi varit på skotträning på brukshundsklubben, men det är ju lite skillnad på några fjuttiga skott, och 40 minuter av konstanta raketer och smällare hos grannen.  För att inte tala om allt tjoande och stojjande och skrikande och allmänna festljud som dom hade för sig.  Grannarna alltså, inte Busfröet och Pipleksaken.  För Busfröet och Pipleksaken sov ju, fastän vi bor grannar med Aphuset på Skansen.

Det här året har gått vansinnigt fort.  Det gör det, när man har valp i huset, tror jag.  I mars i år såg jag bilder på Pipleksakens kull, från det att dom föddes.  Då mailade jag deras uppfödare Åsa och sade, att om jag ringer och vill köpa Pipleksaken så skulle hon säga ett bestämt NEJ! För vi skulle ju inte alls ha en till hund.  Inte ännu.  Möjligtvis om ett år, men inte nu.  För Busfröet var bara ett år gammal och jag ville ha mer tid att få fason på honom, och vi hade ju Atlas, vår amstaff på åtta år. 

Men hon lyssnade inte alls på mig.  Så då mailade jag igen och bad henne berätta allt det dåliga om Pipleksaken.  För vi ville ju ha en aktiv, framåt och helst lite smågalen hund, så hon fick gärna berätta att han var jätteblyg och försiktig, så slapp jag sukta efter honom.

Men nej, jag fick ju till svar att han var en galet framåt och härlig valp.  Så det var ju bara att packa in Sambo i bilen och åka dit och "titta".  And the rest is history, som man säger.

Och Pipleksaken var verkligen galet framåt och härlig.  Och självständig, och trygg och helt underbar, det märkte vi ju så fort han flyttade in hos oss.

Men så hände det otänkbara när Pipleksaken var 12 veckor.  I ett plötsligt ögonblick, helt från ingenstans, så bet Atlas Pipleksaken över nacken.  Bara så där.  Pang.  Pipleksaken låg stel som en pinne på köksgolvet och ryckte.  I panik slängde vi oss i bilen och körde in till samhället 3km härifrån och bankade på dörren hos veterinären.  Det var en sen fredagskväll, men han var hemma, och tog emot oss direkt.

Pipleksaken röntgades, men inga benbrott eller inre skador syntes.  Men han var svårt skadad, det syntes, fastän han inte hade en skråma på kroppen.  Han hade en temp på 35 grader, så Per, vår underbara veterinär satte in dropp, lindade in Pipleksaken i en elektrisk filt och sa åt mig att ha Pipleksaken under tröjan för att ge han kroppsvärme.  Sen försvann han, och kom tillbaka med ett glas whiskey till mig.  Och jag som inte ens tycker om whiskey, drack det ändå.  Och det var nog den bästa medecinen för mig, för efter ett tag slutade jag gråta och skaka. 

Per och hans fru Elna tittade till oss där vi satt med jämna mellanrum, och tillslut var Pipleksakens temp normal igen, och han hade återfått färg i tandköttet.  Men han kunde inte hålla upp huvudet, och kunde inte använda frambenen alls.  Han hade inte ens reflexer i framtassarna.  Och hans ögon stod ut som Marty Feldman och skelade åt varsitt håll.

Per förklarade att Pipleksaken troligtvis hade en svullnad i nacken, och antagligen även en hjärnblödning.  Det ända vi kunde göra nu var att vänta och se vad som hände  Han fick en kortisonspruta för svullnaden och så fick vi åka hem, men skulle vara tillbaka tidigt nästa morgon för ett återbesök.

Vi var tillbaka varje dag i tre dagar, utan att Pipleksaken gjorde någon förbättring.  Men han åt och drack (med vår hjälp) och kissade och bajsade, så Per hade stora förhoppningar.  Sen hände det.  På tredje dagen gjorde Pipleksaken ett tappert försök att resa sig.  Vilket så klart inte funkade alls, eftersom han inte kunde använda varken huvud eller ben.  Men han försökte igen, och igen.  Och under dom kommande två veckorna gjorde han enorma framsteg, från förlamning, till att kunna gå själv flera steg innan han ramlade omkull.  Vi fortsatte att besöka Per varje vecka.  Sen sa han att vi inte behövde några fler återbesök, för det var tydligt att Pipleksaken skulle bli tillräckligt frisk för att leva ett fullvärdigt liv, även om han kanske inte blev helt hundra procent återställd.

Så hela sommaren gick åt till att jobba med Pipleksakens rehab.  Vi tränade hans motorik genom lek.  Vi fick även lov att jobba mycket med rädslor han hade dragit på sig, mot hundar, människor och ljud.  Och under hela den här tiden hade vi ju även Busfröet att ta hand om.  Jag ville ju inte att min bästa kille skulle hamna i skymundan.

Atlas fick somna in den där första kvällen.  Det var ett lätt, men tufft val, som togs efter en lång diskussion med både Per och Sambo.

Saknaden efter en hund att träna med blev stor när Atlas var borta, och när det var tydligt att Pipleksaken skulle bli frisk så började jag se mig om efter en ny ras.  En ras att träna och tävla med.  Efter mycket om och men föll jag för bergern.  Och efter ännu mera om och men och väntetider så föll jag för uppfödare och kombination också.  Och om fem veckor och sex dagar flyttar han hem till oss, vår nya lilla valp.

Så det var vårat hundår.  Från två hundar, till tre hundar, till två hundar igen.  Och i det nya året blir det tre igen.  Jag hoppas innerligt att det här året blir ett bättre hundår.

2 kommentarer:

  1. Önskar dig ett fantastiskt 2012 och jag tror apselut att det blir ett toppen hundår. Du ska ju bli med berger, menar jag. Kan det bli annat än toppen då? ;)

    SvaraRadera